bernur

The Great Art of Light and Shadow, 2007

Några som har kommenterat Anna Odells tilltag har en något snäv syn på vad konst innebär: nu säger jag inte att alla som har kritiserat henne tycker att alla konstnärer bör ägna sig åt att måla figurativ konst, men till dessa traditionalister vill jag gärna rekommendera den brittiska konstnären Ged Quinn, född i Liverpool exakt när The Beatles slog igenom (1963). Han utnyttjar eller plundrar traditionen, och kanske allra mest det tyska naturmåleriet från romantiken: flera av hans monumentalt stora målningar utgörs av pastischer på Caspar David Friedrichs målningar.

Och det är vansinnigt vackert, och hantverksskickligheten är så påfallande att ingen kan säga att han är en klåpare, eller att han går den enkla vägen. Att författare använder en tidigare text som material för sitt litterära verk har fått den behändiga termen intertextualitet (tack, Kristeva), och det borde finnas något liknande för bildkonstnärer som gör något liknande, men jag är för obildad för att ha det i huvudet: det är i vilket fall lätt att identifiera hans källor, när han målar fram sina egna versioner, där han på känt postmodernt maner lägger till oväntade inslag.

Det är galleriet Wilkinson som har gett ut den här boken, under den enkla titeln Ged Quinn, med ett ganska rikt material av Quinns udda konst från 2004 till 2007, med ett briljant förord av den pålitlige Michael Bracewell (hans bok The Nineties: When Surface Was Depth hör fortfarande till det bästa som har skrivits om förra årtiondet), som skickligt lägger fram vad som är det speciella med dessa målningar. Bland annat skriver han om hur Quinn avsiktligt målar fram inslag av komposition i naturen, som om inget finns till utan att det blir estetik, som om naturen väntar in konstnärens blick.

Wilkinsons utställning från hösten 2007 hade titeln "My Great Unhappiness Gives Me a Right to Your Benevolence", och den har han lånat från ett brev från Charlotte Corday, som mördade Jean Paul Marat i badkaret (i Quinns målning finns en skiss som är hämtad från Jacques-Louis Davids 1700-talsmålning "La Mort de Marat"). Titlarna är generellt, som Bracewell också påpekar, lika mycket högtravande och storslagna som de är aggressiva och punkigt slagordiga; titlarna är i sig själva våldsamma, de river i(tu) bilderna, gör sår, attackerar dem med sina ord, som för att säga att en bild säger ingenting utan tusen ord[1], genom att erbjuda betraktaren en prolog till tolkningens mångordiga utläggning.   

Det sublima är förstås en känsla som orden är otillräckliga inför: antingen begriper man det, eller så tycker man att annat är viktigt (kanske schlagerfestivalen, eller Eurovision Song Contest, som min son upplyste mig att det heter). Det unika med Quinns målningar är hur han medvetet lägger in inslag av kitsch i sina målningar som så uppenbart strävar i riktning mot det sublima, utan att det blir löjligt eller övertydligt. Kitsch och det sublim är annars naturliga fiender, men det är som om ingen har brytt sig om att berätta det för Quinn. Anakronismer och andra stilbrott blir mer regel än undantag. Det vulgära invaderar självaste Arkadien.

Natur och djur hör till favoritmotiven, och den besjälade naturen blir skändad, perverterad av inslag som inte hör hemma där, exempelvis sopor, och på något sätt blir också djuren skändade, perverterade, på ett sätt som både kan uppfattas som lek, men också ge perspektiv på något hotande. En katt har likt somliga människor (bland annat den falska predikanten i filmen Night of the Hunter, spelad av Robert Mitchum) tatuerat 'LOVE' och 'HATE' tatuerat på framtassarna, men eftersom anatomin inte tillåter längre ord på baktassarna står där 'DAD'. Vidare stilleben och memento mori-tablåer, också dem med det där oväntade inslaget, detaljen som rubbar helheten, får bilderna att på riktigt se helt rubbade ut, och nästan förskräckligt realistiskt återgivna drogredskap, mycket mer hjälpsamma än fältsekreterares suddiga OH-bilder som de brukar lägga fram när de ska visa intet ont anande lärare hur sådana ser ut.

Dessutom gillar Quinn ruiner, och det är som om han med det vill visa hur ohjälpligt vi förstör världen, hur oåterkalleligt allt är, att man kan sammanfatta vår tillvaro här som ett enda självmord, där vi bara kan krossa det som är skört. Det är våldsamma motiv, med referenser till nazism, och allt pekar mot en förtvivlan inför människans situation. Hur teatrala de än blir, hur mycket han än distanserar sig, går det inte att komma ifrån att han målar hyperrealistiskt, även när han flirtar med surrealismen och hänger upp ett porträtt av en unheimlich hund hängande på en spik i luften (kanske den hänger på Lindegrens "ångestens spik"), i vad som kan vara den kraftfullaste målningen, "The Limitations of Narcissism". Ja, vår civilisation befinner sig verkligen vid vägs ände, och Quinns vision kan ibland kännas lika pessimistisk som Teratologens (även här återfinns rikliga referenser till nazism, som i "Cross in the Wilderness" avbildar Spandaufängelset, eller i "Being There" låter en LP-skiva ha ett hakkors som etikett), en annan kontroversiell konstnär vars metod ofta har ifrågasatts.

Målningarna är stora, ofta flera meter på längden eller bredden, och en bok kan aldrig göra dem rättvisa. Det går inte att komma tillräckligt nära. Men nästan. Det är nästan samma stämning som i vissa av Werner Herzogs ödesmättade 1970-talsfilmer: en märklig slags övergivenhetskänsla som annars bara finns i vissa drömmar, där du går omkring i landskap som du knappt vet om de är befolkade eller inte. Det är tänkbart att konsthistoriker utnyttjar en korsordslösningsteknik när de griper sig an dessa verk, där de mekaniskt prickar av referenserna: men det där ironiska leendet blir aldrig slutintrycket, för Quinns målningar ger alltid oroväckande antydningar om allt som inte står rätt till, som om han ville skildra en värld som blivit skadad, och hans uppgift är att visa oss den, ungefär som Francis Bacon aldrig tröttnade på att visa oss det mänskliga ansiktets falskhet, att det alltid fanns en (mörkare) baksida till den fasad vi håller upp: för Quinn är det naturen som demaskeras, och resultatet är ungefär lika ohyggligt som när Bacon visar oss människor för vad vi egentligen är.

[1] "Tusen ord": den här texten innehåller exakt 1 001 ord!