bernur

Varför gillar jag inte när hon försöker sätta sig på höga hästar? För att hon sitter så uppenbart obekvämt? Jag vill inte bli mästrad av någon som är inkompetent, som inte har ett dugg att lära mig. Jag litar inte ett dugg på hennes avsikter, och när hon tilltalar mig känner jag bara obehaget krypa, hur det enda som räknas är att jag vill bort därifrån, slippa hennes opportunism och streberfasoner. Jag har inget emot arrogans när den kommunicerar med kunskap - men hennes arrogans är bara ren och skär dumhet; ska någon sitta på höga hästar i det här rummet är det jag! - vill jag säga, men jag tiger förstås, ruvar på hur oförrätterna ska kunna kompenseras, hur jag ska kunna ge igen så att det märks - - -