bernur

Det är en svindlande tanke: när Dante Alighieri dog var Giovanni Boccaccio, författaren till de förtjusande novellerna i Decamorone, åtta år gammal. Men så är det också nästan mer än otänkbart att Dante har funnits i livet, att han har gått på jorden  - vår jord! - att han (också) har varit en människa, att han har varit - mänsklig. Kanske speciellt efter att nu äntligen ha fått läsa Boccaccios En liten skrift till Dantes lov ter sig Dante äga mindre kött och blod, och mer vara en slags ängel, en benådad gestalt som bara råkar dela vissa drag med oss andra.

Boccaccio hade som elev en av Dantes gamla lärare som elev, informerar Paul Enoksson i förordet till Atlantis utgåva av denna lilla bok, som alltså äntligen finns tillgänglig också på vårt arma språk, i Enokssons översättning. I Tigerstedts stora bok om Dante kallar han Boccaccios bok för "mera roman än biografi", och det tänker jag inte komma med några invändningar mot, förutom att jag är benägen att tycka att Tigerstedt gjorde en felbedömning när han så starkt ifrågasatte och kritiserade detta verk: för mera en biografi av den typen Nabokov skrev om Gogol påminner den här boken om, än en konventionell distanserad biografi.

Kort sagt skriver Boccaccio som vore han förälskad i Dante, och varför inte? Här framträder ett Jesusporträtt, där vi svårligen kan föreställa oss Dante som någon fysisk gestalt, utan mer en idol, som knappt har ens några skönhetsfläckar (jo en, men den får ni själva leta upp). Det är en glorifieringsprocess. Men det är äregirigheten som styr över Dantes beslut att skriva på italienska i stället för på latin - han ville bli läst av fler, och inte enbart av de lärda.  

Nu är Boccaccios bok inte ens den första om Dante, utan historikerna Giovanni Villani har föregått honom med något år. Nu är det väl inte så att vi sena tiders läsare automatiskt förväntar oss att Boccaccios faktauppgifter måste vara exakt sanna, eller ens att hans vetenskapliga metod ska vara klanderfri utifrån våra krav - exempelvis läser han Vita Nuova självbiografiskt, vilket den kanske är, men troligen inte på alla bokstavliga plan. 

Själva behållningen med boken är snarare Boccaccios humor, där han hela tiden skriver med glimten i ögat - det här är författaren till Decamerone - och stilistiskt är det uppfriskande, ofta med små pikar: "Ingenting är så obeständigt som folkets gunst", ord som våra dokusåpakändisar skulle behöva ta del av, om de var läskunniga. Men också när han skriver om det Shelley kallade the difficult pleasure skriver han med skärpa: "Det är uppenbart att allt som förvärvats med möda har större än det man får utan ansträngning",

Vad vi kanske kunde ha varit utan är den avslutande amatörmässiga drömtydningen som Boccaccio ägnar sig åt - dessutom bygger drömmen i fråga snarare på en dröm som Vergilius mor lär ha haft medan hon väntade den lilla pojken som skulle bli en så stor författare och inspirationskälla för bland annat eller främst Dante. Men Boccaccios positiva inställning och goda humör smittar av sig på läsaren: det är en läsart som utgår från det möjliga, som enbart ser möjligheterna.

Därför blir hela den här boken hymnisk, en slags lovsång till det stora geni som är Dante, och det får man väl lov att tycka, även om vi har lärt oss att ifrågasätta den stora genikult som oftast drabbar manliga författare - men jag skulle kunna offra rubbet, fick jag bara behålla uppfattningen av just Dante som geni(et).