bernur

"The past is a foreign country: they do things differently there" - L.P. Hartleys The Go Between inleds så, och när jag läser Elin Boardys debutroman Allt som återstår tänker jag på den här engelska romanen (vars fortsättning kanske inte helt lever upp till den briljanta inledningen). Boardys roman är helt planterad i den förgångna tiden - för hundra år sedan - och det finns anledning att fråga sig vad hon menar med detta tilltag, om hon vill säga något om vår tid.

Hon berättar historien om Emma, som växer upp på den bohusländska landsbygden, blir gravid med en dräng med ett raskt giftermål som följd, och så tilltar en mångårig kamp med en allt strängare tillvaro, med vedermödor och bekymmer, allt skildrat på ett helt nedtonat språk som inte tillåter några yvigheter eller att dramatiken får luftas, utan allt stängs in(ne), blir slutet och oförlöst. Hela romanen skildrar en återhållen drift efter något annat. Förmodligen har hon använt sin egen släkt: parets yngsta son Kristian torde vara hennes egen morfar.

Det är med varsam hand och med stor försiktighet hon närmar sig kvinnan Emma, som förblir en undertryckt gestalt genom romanen, där hela känsloregistret bara kan anas i en längtan som aldrig får uttryckas eller formuleras - det är en nästan ordlös tillvaro, där allt handlar om arbete, strävan, att göra sig en dräglig tillvaro. Barn efter barn tillkommer, och det är slit- och bekymmersamt, men aldrig på det där sättet som är typiskt för så mycket svensk prosa, med umbäranden av grandiost slag, utan här är allt nedplockat på jorden, och känslorna ter sig stillsamma, även när man som läser nästan i frustration vill skrika åt Emma att hon måste reagera.

Boardys stil är robust, mycket beroende av den närvarokänsla hon lyckas skapa: vi är själva med i den här verkligt annorlunda världen, som har så få beröringspunkter med vår - och ändå ... - ändå kan vi känna igen allt, som om vi fötts med ett minne av det förflutna, en kod inregistrerad i oss, som inte tillåter oss att glömma vad vi en gång har varit.

Problemet med mycket av den historiska romanen är att det kan bli som i historisk film, att man mest tänker på hur skickliga kostymfolket har varit, och rekvisitörerna, som har lyckats återskapa en miljö. Men Boardy arbetar inte med den typen av effekter, utan hon litar på att läsaren ska kunna ta del av denna värld utan för många för synliga tidsmarkörer. I stället skriver hon kärvt, inte alls insmickrande. Känsloregistret ligger där under ytan, i Emmas svartsjuka, tvivel, glädje, hopp, erotiska känslor, i vetskapen att det finns en annan - större - värld än hennes inrutade och trånga, men att det är farligt att tillåta sig denna längtan efter den, för hon vill inte bli (be)sviken.

Det mest alldagliga kan också bli det mest storslagna, när hon beskriver mannen, Emil: "Och när han rätar på ryggen sedan, åter på väg ut, när han lyfter blicken, att det kvardröjande leendet i hans ansikte når också henne. En glimt, en skvätt av det åt henne, innan han går ut genom dörren och hon står kvar." Den här alldagligt sorgsna tonen bär genom hela romanen, och gör framställningen så övertygande.  

Så, det mest imponerande är med vilka små och nyanserade medel Boardy arbetar, hur hon hittar en respektfull ton - en ton man som läsare gärna litar på, gärna vill tro på. Det outtalade blir det viktigaste, allt det som inte sägs för att det inte kan sägas, bara anas. Det är ett slags grepp hon med sitt tonfall tar om läsaren, så att man känner sig omhändertagen, och tar med sig dig dit till den här världen och gör den mindre främmande, mindre foreign, så att du känner dig redo att vederlägga Hartleys uppfattning: nej, det förflutna är inget annat än ditt hemland, och det som sker där är inte alls något annorlunda.