bernur

Om det i något avseende finns en popmusikens heliga Graal måste det vara "Suedehead", Morrisseys första singel som soloartist, som släpptes mindre än ett halvår efter The Smiths splittrades, och nådde högre (plats 5) än någon av bandets singlar: i vilket fall är det här kanske så nära han kunde eller kan komma magin i The Smiths, med denna nästan löjeväckande enkla låt, som har en euforisk melodi och en text som är dubbeltydig på många plan, och är fullsmockad med innuendo ("why do you come here / when you know it makes / things hard for me?"), nästan överlastad med anspelningar, vilka fortfarande inte blivit tillräckligt klargjorda, så som om han verkligen sjunger "It was a good lay" på slutet, något som han förnekat i intervjuer - men att han skulle sjunga "It was a good day" låter så fullständigt osannolikt. Ja, musiken är skriven av Stephen Street, som var så viktig för Morrissey i inledningsskedet som soloartist, och det låter nästan oroväckande mycket Johnny Marr om den här låten. Gitarriffet skulle senare karbonkopieras av Bernard Butler till hela Suedes debutskiva. Texten kan uppfattas som handla om en stalker, eller ganska uppenbart en uppgörelse med en förlorad kärlek, men det uttrycks aldrig riktigt tydligt vad han syftar på: dessutom är titeln "Suedehead", som syftar på Richard Allens 70-talsböcker om skinheads med lite längre hår (lent som mocka), inte heller något som har någon koppling till texten. Perfektion är inte det mest flagranta inslaget i stor popmusik, men den här låten är ändå så nära perfektionism en poplåt kan komma. Tyvärr har youtube lyft bort videon, som är en enda hommage till James Dean (det är av den anledningen Morrissey läser dikter av Lord Byron[1] i badkaret: Byron var Deans mellannamn), men det är förstås ljudet som är det viktiga - åsynen av Morrissey i badkaret, well, a nation turns its back and gags - - -

[1] När Lady Caroline Lamb i sin dagbok kallade Lord Byron för "Mad, bad, and dangerous to know" - ord som har blivit bevingade - kan vi erinra oss vad domaren i rätten kallade Morrissey 1996: "Devious, truculent, and unreliable".