bernur

Morrisseys mest intelligent skrivna text handlar om en rullstolsburen flicka och hennes tillvaro: ämnet i sig är ganska eftersatt inom popmusiken, kan tyckas, och Morrissey har en tämligen unik ingång till ämnet. "November Spawned A Monster" har dessutom en lämplig exotisk melodi, som inte liknar något annat, vilket alltid har fått låten att framstå som en främmande fågel, omöjligt att värja sig mot, och inte lika omedelbart älskvärd som exempelvis de nästan populistiskt lättlyssnade "Suedehead" och "First Of The Gang To Die". Även om det är den här enskilda låten som jag oftast har spelats av hans 179 låtar som soloartist blir jag alltid mer chock(er)ad än förvånad när den besynnerliga melodin börjar - en musik som är obrutet fascinerande, som det inte går att vänja sig med.

Lika exotisk är röstfenomenet Mary Margaret O´Haras insats i låten, där hon värker fram monstret mycket effektfullt. Genom att ge flickan benämningen "monster" och "twisted" ställer sig Morrissey på mobbarnas sida, och han hånar henne med rader som "Sleep on and dream of Love / because it's the closest you will / get to love", och "if the lights were out / could you even bear / to kiss her full on the mouth /(or anywhere?)" Men han väger upp föraktet med empatisk förståelse för hennes situation:

one November
spawned a monster
in the shape of this child
who must remain
a hostage to kindness
and the wheels underneath her
a hostage to kindness
and the wheels underneath her
a symbol of where mad, mad lovers
must PAUSE and draw the line.

Dessutom förstärks hans inlevelse när han live ofta byter ut tredje personens pronomen mot första person, och låter texten bli självbiografisk, ungefär som att säga: "jag är monstret". Texten har åtminstone ett lyckligt slut, där han menar att monstret kommer att lämna lämna sin rullstol (raderna "a hostage to kindness / and the wheels underneath her" kan vara de intelligentaste som har skrivits i en poplåt), och komma gående på din gata: men det kan också uppfattas som endast en pessimistisk (önske)dröm, något som ändå aldrig kan uppfyllas - men han låter den skorrade melodin sjunga om den ändå, för som dröm var den vacker att få.

När singeln släpptes kritiserades den hårt, just på grund av den lättköpta poängen att Morrissey bespottar flickan - men det är långt ifrån någon självklarhet, utan låten pendlar mellan den uppenbara åsynen av henne som ett freak och förmågan att se bortom schablonen, att vilja gå längre än ryggradsreaktionen. Musiken skrevs av Clive Langer, som hade en kortvarig period som producent av Morrisseys kommande skiva, den bespottade "Kill Uncle" ("November Spawned A Monster" hittas lämpligast på den bästa av Morrisseys samlingsskivor, "Bona Drag"). Förresten spelar Smiths gamla basist - jag har glömt hans namn - bas på låten, men deras någorlunda vänskapliga samvaro bröts bryskt vid rättegången 1996, då basisten och trummisen stämde sångaren och gitarristen på stora belopp.

Videon är ganska märklig, där Morrissey ligger i fosterställning när O´Hara är i födslovärkar, och han dansar med en sten i Death Valley, iförd en genomskinlig skjorta, och när han nakenchockar har han givetvis ett plåster över bröstvårtan. I Morrissey: Scandal & Passion skriver David Bret om videon: "he is the epitome of narcissism, homeroticism, pain, anguish, and muscular male beauty". När Beavis and Butthead såg videon i sitt MTV-program spottade en av dem, jag minns inte vem (som om jag ser skillnad på dem), ut sin dryck i avsky. Singeln släpptes i april [sic] 1990, liksom för att bevisa att det går att lyssna på den året om: den hör till de mest spelade låtarna på livekonserterna, och i morgon, när (Steven Patrick) Morrissey fyller femtio år är det förstås den här låten du ska vakna till.