bernur

Varför läser vi poesi överhuvudtaget? Allt i vår tillvaro talar emot poesin, allt vädjar till effektiviteten och lönsamheten och nyttan - då blir poesin något bakåtsträvande, en arkaism, en onödvändighet med sina krångligheter och brist på förtydliganden. Särskilt i dessa ekonomiska kristider: vilken nytta kan då den som fått "obegriplighetens poet" som epitet erbjuda oss?   

Ja, kanske just därför att omvärlden är så knepigt inriktad på enhetlig sanning behöver vi motgift? Ju mer verkligheten djävlas med sina kalkyler och objektivitetskrav och rätlinjighet kanske poesin stärks av och blir desto mer bestående, som en motståndsrörelse till allt dumt, till tramset och nonsenskulturen, ytligheten och barbariet (det djävla kungahuset, till exempel: det är inte konstigt att man i kristillfällen vänder sig till poesin för tröst och förståelse). Det är förstås både sorgligt och märkligt att inte fler av våra folkvalda politiker väljer att lyfta fram en skicklig poet som Ann Jäderlund när de någon gång blir tillfrågade om litteratur: den som har språket som sitt arbetsredskap har mycket att hämta hos poeterna, och Jäderlund är en poet vars språk skulle kunna lyfta bort gräsligheterna i även den tyngsta kanslisvenskan.

Hennes nya bok med dikter heter Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, och som vanligt är det på ett ytligt plan en esoterisk poesi som hon uppehåller sig vid: endast för de invigda. Men det är här samtidsdebatten finns. Redan i första dikten tar hon in omvärlden, den här världens djävligheter i form av katastrofer och krig. Och titeln på samlingen knyter an till hur vi duschar bort jordens resurser.

Det kan tyckas att hon rör sig mot förenkling och en rakare mer kommunicerad dikt - men Jäderlund fortsätter skriva på sin konsekvent utformade stil, med det säregna och det vackra i förträfflig balans, där det ofta(st) handlar om språket i sig, hur människan är sitt språk, och även den delikata frågan vad som konstituerar detta som vi kallar ett 'jag':

"Jaget i solen och jaget i människan.

Det sprider sig genom alla höljen.

Jag som är fylld av dem. Och av

jaget inne i hjärtat. När det är

okänt. Men hur ska det

kunna finnas

där? Utan att jag har

del i det?"

Jaget som en entitet: ett främmande föremål.

Här finns en omedelbar förmåga att förbluffas, en förundran inför det vackra i exempelvis blommorna, som liljorna: "Varför / är de så underbara?", eller den ännu mer fantastiska förgätmigejen: "Varför ska ögonen / finnas?" Lekfullheten kan också skönjas i enstaka dikttitlar, som den förtjusande "Dränkt i ett solflin". Det finns en självklarhet i tonfallet i de här dikterna: allt bara är.

Men mest handlar det om det  f l y t a n d e  : hur vattnet från förra samlingen I en cylinder i vattnet av vattengråt bildar en parallell flod tillsammans med den här boken. Hon skriver fram en flytande konsistens med sina dikter. Mellan paradiset och apokalypsen utspelar sig dikterna, i en skapelseprocess som talar rakryggat med förintelsen och de destruktiva krafterna inom och mellan människorna. Hennes uppfattning kan te sig skrämmande negativ, när hon i en lätt surrealistisk dikt ger utlopp för en bitterhet inför den ondska människan är kapabel till: "Ridande på utmärglade foster. På vatten som skjuter upp / över allas huvuden. På moln med utstickande / klor. Och ett stort berg som vältrar sig över oss". Det är en visionärt präglad skräcksyn, där fasan antar okända dimensioner, förstoras utan att förvrängas, utan behåller sin fotografiska realism.

Diktjaget vistas nära det otrygga, det otäcka, det osäkra: ja, i negationerna vistas det, samtidigt som det är i ett tillåtande 'ja' som Jäderlund skriver sina dikter - för det som kväver och dödar är 'nej'-ordet, det farliga negerandet. Samtidigt vet hon att vi föds till förstörelse, till destruktivitetens trådsystem som bara vill förstöra oss. En oro finns inplanterad i dikterna, något som inte stämmer, något som inte riktigt hör dit: en avvikelse, en slags störning, som också visar sig i enstaka tautologier, som den vackra "sjukkrankt", som återfinns i en längre dikt som möjligen handlar om anorektiska fotomodeller.

Det som gör den här samlingen så stark är de slående och ofta uppseendeväckande tankarna som väcks - det ovanliga perspektiv Jäderlund lägger på tillvaron, med dess oväntade insikter: "Man försvinner inte / för att man grävs ner. Eller finns / för att nån gräver upp en." Det är också dikter skrivna i buttert trots mot förenklingar, och förevisar ett alternativ, en stark livskänsla i själva existerandet: men lika starkt är dödsmedvetandet, känslan att vara döende, att vara i förstörelse. Man börjar leva exakt i det ögonblick man fattar att man ska dö. Vad hon har skrivit är intellektuell dikt, som ofta ställer tidigare uppfattningar på sned: "Det finns inget / riktigt riktigt djup / i det onda."

Det permanenta vattnet och det ljuva ljuset blir de bestående inslagen i den här mäktiga och hänryckta diktsamlingen, som bär i kraft av auktoriteten i Jäderlunds tonfall: det är en röst som är fullständigt pålitlig, samtidigt som den inte är bestämd eller tvärsäker. Ändå kan hon inte låta bli att korrigera Wittgensteins berömda utsaga om att man måste tiga om det man inte kan tala om: "Allt / kan man ju säga" lyder Jäderlunds credo, vilket är lika självsäkert som Södergrans devis om att sjunga vad man vill; och jag är benägen att hålla med Jäderlund i att hon kan säga allt, och att hon gör det med ett "Malignt jubel". Att säga att hennes poesi är livsviktig må låta som en klyscha (vad hjälper det en läsare om hon häller ren Ann Jäderlund över sig i alla sina dagar? - jo, ganska mycket, skulle jag vilja säga), men hennes dikter är oemotståndliga, omöjliga att värja sig emot när de invaderar dig som läsare, när de tar dig i besittning och härskar över dig långt efter att du tror dig ha avslutat läsningen.