bernur

Joyce Carol Oates skrev häromåret lite förklenande om Flannery O´Connor, när hon gjorde en summarisk sammanställning av Southern Gothic, där hon om jag inte missminner mig helt också tyckte att Carson McCullers var överskattad, men allra mest överskattad var stackars Truman Capote - ack! Nu läser jag dock i New York Review of Books hennes essä om den nya biografin över Flannery O´Connor, som jag redan skrivit om. Oates är som vanligt en furiöst skicklig stilist, och det är alltid stimulerande att läsa henne. Hon skriver inkännande om det våldsamma hos O´Connor, hur våldet är så explicit och aldrig antytt, utan hela tiden tillåts forsa fram, som den naturkraft Oates känner att det är. Men det är stora ord Oates använder: "Indeed, no postwar and posthumous literary reputation of the twentieth century, with the notable exception of Sylvia Plath, has grown more rapidly and dramatically than that of O'Connor, whose work has acquired a canonical status since her death in 1964. " Jag är inte helt säker på att jag håller med: fortfarande väntar Flannery O´Connor på att få sitt rättmätiga erkännande.