bernur

Jenny Wilsons andra soloskiva "Hardships" inte bara uppfyller och överträffar alla förväntningarna från den nästan omänskligt utmärkta debuten "Love and Youth": på något magiskt sätt är det som om allt är ännu bättre än man hade vågat hoppas. Allt är framfört med gott humör, och idéerna sprudlar, utan att skivan känns spretig och osorterad - det finns sammanhang och samband och gott om röda trådar att hänga fast sin lyssning vid. Hennes röst är dessutom helt idealisk till den här musiken, som också tar till vara alla goda idéer, och hon lyckas få varje ord att kännas angeläget och viktigt, som om det spelade roll på riktigt. Jag hittar bara favoritlåtar, tretton stycken. Gott humör, ja - samtidigt som låtarna doppats i vemod. Skörheten i några rader samspelar elegant med säkerheten i rösten, hur hon modellerar sångerna utifrån principen att det enda som räknas är att det blir utfört med konsekvens. Ja, och jag gillar hur låtarna hör ihop tematiskt både textmässigt och musikaliskt; att hon avstår från alla billiga knep och i stället litar på lyssnarens tålamod, genom att inte ge låtarna en massa inbjudande (o)ljud, utan skalar bort allt prål och utanpåverk, hugger loss all snickarglädje som svenska artister annars vill tro är nödvändigt. Här finns sannerligen inte mycket att anmärka på - visst, om man ska vara petig känns det som att ett par refränger verkar ha hämtat inspirationen från TLC:s "No Scrubs", men det hade kunnat vara värre - - -