bernur

Det är förstås bara en tillfällighet att de tre sårigaste, rastlösaste och särklassigt bästa svenska artisterna i åldern kring femtio (ja, nästan sextio, i vissa fall) i vår släpper skivor med några veckors mellanrum: Freddie Wadling, Olle Ljungström och Thåström. Och Thåström är den som har mest att bevisa, även om kritikerna tog emot honom med öppna armar efter förra skivan, "Skebokvarn ... nånting", som förstås var lika ojämn som vanligt. Och inte mycket är annorlunda med den nya, "Kärlek är för dom". Skillnaden är musiken, som konsekvent håller sig lutad mot Nick Caves (ödes)mättade toner, och de tillåter sig att i "Långt bort" låna några takter från "The Ship Song", medan "Axel Landquists park" är en karbonkopia av "John Finn´s Wife". Men jag tycker att den dova och minimalistiska musiken hos Thåström inte har låtit så här spännande sedan 1987 (årtalet, inte låten). Däremot sjunger han med sordin lagd på rösten, och det monotona i musiken får ingen dynamik när rösten verkar så loj och oengagerad: undantaget är den helt suveräna "Linnéa", där han tillåter sig att sjunga ut, låta rösten flyga iväg så där snyggt elektriskt som han är så ensam om. Texterna: ja, Lars Gyllensten konstaterade redan på 80-talet att "Du ska va´ president" var ett pekoral, och mycket har inte hänt sedan dess - det är samma tåg- och båtromantik och eskapistiska drömmar inpyrda med billig sprit och banala kärleksuppvaktningar. Undantaget är återigen "Linnéa", där han lånar bildspråket från "Säf, säf, susa", men Frödings Inga-Lill blir hos Thåström en hämnande ängel. Annars är orden ofta så pinsamma att man skruvar på sig när man lyssnar - allt är som vanligt, alltså. Han har en försåtligt låg lägstanivå - å andra sidan är hans bästa stunder så makalösa att allt annat får maka på sig när han levererar sina slagord, på den här skivan sällsynta, men när de väl kommer så totalt befriande.