bernur

"Framtiden är inte längre vad den en gång har varit": nej, jag minns inte längre vem som yttrade denna dystra utsaga, men det kan vara så att medan jag under mellanstadiet läste buntvis av science fiction-romaner har det under senare tid varit tunnsått med den varan. Och kanske det har att göra med just det här ointresset för framtiden: för mig känns det totalt ointressant vad som väntar oss sedan, det kan kvitta ...

Dock har jag nu läst den nyutkomna svenska s/f-romanen Toffs bok, skriven av musikjournalisten Kalle Dixelius. I fiktionen betyder det att på 2460-talet upphittas en handskriven text av Toff Janne, som skildrar händelser i "Svärje" under 2200-talet, även kallat mörktiden. På typiskt maner kommenteras Toffs text av utgivaren Muham Bentson, och vi har Schamila Liström att tacka för översättningen till "klassisk svenska" (med andra ord är 2460-talets svenska i det närmaste identisk med den svenska vi har 2009, så den läsare som hade hoppats på de språkfyrverkerier Anthony Burgess excellerar i A Clockwork Orange blir nog ganska besviken).

Toff är en klassisk romanhjälte: lika godtrogen som han är godhjärtad, en hackkyckling med "stort hjärta", som det brukar heta. En slags inverterad och god Dvärgen, från Pär Lagerkvists roman, och just Dvärgen förefaller ha varit en stor inspirationskälla för författaren, vars roman nästan på pricken följer dramaturgin från Lagerkvists roman. En upphittad bok från 1990-talet väcker Toffs drömmar, och han hamnar raskt i ett hemligt boksällskap - något som visar att Ray Bradburys Fahrenheit 451 också har fungerat som influens, och den som vill kan nog bocka av ytterligare en handfull referenser som Dixelius inte brytt sig om att avlägsna från texten: sålunda bygger Toffs färd från "Ståkkålm" söderut väldigt mycket på resan i Cormac McCarthys The Road. 

Dixelius bok fungerar som ett försvar för boken överhuvudtaget - han vill slå ett slag för läsningen, och som sådan är det väl en habil prestation. Lite tröttsamma i längden blir Muhams förnumstiga kommentarer, där han mycket pedagogiskt förtydligar det som redan i Toffs text är övertydligt nog. Han kan bli lika påfrestande som idrottskommentaren som inte har annat att säga än det åskådaren redan har sett, att Nadal slår bollen i nät eller att Thörnberg hivar iväg pucken till icing.

Jo: det är hyggligt underhållande, och rappt skrivet. Dock är karaktärerna genomgående så tunna att de kan avpolletteras ur handlingen utan vidare reflektion, och det filosofiska tänkandet som Dixelius låter Toff utföra är av det långgrunda slaget. Vid ett ställe hyllas förlagskollegan John Ajvide Lindqvist, och det är inga gigantiska avstånd mellan dessa författares stil: även här finns den rättmätiga revanschen formulerad fullt ut, och även här en ganska stor portion humor, som när den nya tidens barn endast har berättelser modellerade efter Star Wars att lyssna till, och nynnar på slagdängor av Mauro Scocco och Orup - bara det är tillräckligt för att sluta intressera sig för framtiden.