Tills skulderbladen blivit vingar, Sofia Rapp Johansson
Sofia Rapp Johanssons debut Silverfisken var en av de mest obehagliga läsningar som jag har upplevt, där hon på barnkammarspråk målade upp en uppväxtskildring fyllt till brädden med misär och övergrepp, och i samma anda är romanen Tills skulderbladen blivit vingar skriven, där det barnsliga och outvecklade språket står i bjärt kontrast till det ohyggliga innehållet - här har debutens silverfisk inledningsvis lånat några strofer från Ferlins dikt "Av ständig oro" och transformerats till en igelkott: dock är de taggiga utskotten helt gagnlösa, för det är det försvarslösa barnets position Johansson återvänder till, och allt känns hopplöst, fruktansvärt övergivet och oförsonligt.
Om det nu är en roman? Omslaget visar författaren i stark närbild, med ögonen vidöppna mot läsaren, fångade mitt i en svårtolkad blick: är det anklagelse, eller förtvivlan, eller enbart uppgivenhet som har dikterat anletsdragen? Lika stark och lika öppen som bilden på ansiktet förhåller sig texten - här hopar sig hemskheterna när protagonisten Sofia (Fija) skickas till diverse familjehem och barnhem, ibland separerad från sina småsyskon, men alltid med den osynliga kompisen Knuff i släptåg.
Knuff är någon som hon konverserar med - någon som syskonen också ser, men som för de vuxna inte finns. Knuff må vara en fantasiskapelse, men som romanfigur är det en genial konstruktion, som tillåter Fija att uthärda den dystra tillvaron - samtidigt som Knuff blir manifestationen av hennes dåliga sidor: självföraktet, stöldbegäret, elakheten, mobbningstendenserna. Därmed blir Knuff både vän och fiende: någon som blåser fram änglavingar på Fijas skulderblad och lär henne att flyga bort från de onda handlingar som utförs mot hennes kropp och låter själen förbli orörd, men hon förstärker också hennes negativa tankar, och är den som leder henne in mot anorexi och alkoholmissbruk och lär henne (tvingar henne) att skära sig. Knuff blir också idealet, den ouppnåeliga drömmen som Fija förgäves strävar efter: men lika mycket önskedröm som förbannelse.
Stilen är inte lika hårt utmejslad mot det barnsliga som i Silverfisken. Ordförrådet är knappt och språket ofullständigt, och alltihop skildras med ett kusligt nedtonat på gränsen till nedfruset och likgiltigt tonfall. Både i hem och skola förekommer våld och våldtäkter, och med obönhörlig succession fortsätter vidrigheterna var hon än hamnar, i en stiliserad värld skildrad med en omisskännligt passiv registrerande röst.
Den eländeslitteratur som också gör anspråk på att vara skildringar ur den så kallade verkligheten har varit kommersiellt framgångsrika - jag finner ingen anledning att ifrågasätta uppriktigheten eller trovärdigheten i den här berättelsen: vad som imponerar på mig är hur Johansson vägrar att frossa i offerrollen, och söka efter lättköpt sympati från läsarna. Här har självömkan inte mycket att hämta. Hon demoniserar inte sina förövare, utan litar på att läsaren ska kunna värdera deras beteende utifrån sin egen moraliska måttskala. Därmed blir texten transcenderande, och ett vackert exempel på en öppen litteratur, till skillnad från majoriteten av berättelser i den här gränsen, som skildrar slutna världar utan vilja till förståelse eller kommunikation.
Men det är svårbedömd litteratur: här uppskattar man värdet i en så dyster erfarenhet? Det känns enbart småaktigt att här komma med kritik och invändningar, och då kan det tyckas att Johansson på ett sätt gör det lätt för sig - genom att så uppenbart utgå från självbiografiska inslag befriar hon sig själv från visst ansvar. Vore det inte för hennes förmåga att lyfta blicken och förstå att gärningarna mot hennes kropp är mer ett strukturellt problem än ett individuellt, skulle läsaren få dålig smak i munnen av två orsaker. Det intryck som består längre än grovheten i övergreppen är Fijas våldsamma längtan efter modern, hur trasig och hur dysfunktionell denna moder än är.
Jo, den här sortens litteratur är svår att komma med invändningar mot. Fast i det här fallet tycker jag nog att det är mer hoppfullt att den här tjejen skriver och verkar ha en viss glädje i det. Jag tänker att när man skriver så är man med och formar den man blir på ett mycket mer medvetet sätt än annars. Hon kan så att säga skriva sig fram till en helt annan person än den hon en gång var, och det gör att man väl mer få se det hela som början på ett författarskap? Och som något mycket hoppfullt.
Värre med medelålders människor som tar bladet från munnen och helt distanslöst skriver om tråkiga händelser i släkten, typ. Det är visserligen aldrig för sent, men i deras fall tycker jag att man kan gå hårdare åt själva böckerna.
Jo, jag gillade alltså Silverfisken skarpt, tyckte att den hade ett uppenbart syfte, och jag förstår vad du menar, att det är nyttigt för SRJ att skriva den här boken - men det betyder inte att jag måste gilla den, och på något sätt känner jag mig i underläge, liksom "får man överhuvudtaget komma med NÅGON invändning?" Det är lite grand så när jag läser elevuppsatser också som utgår från något traumatiskt: hur ska det betygsättas?
Det tänkte jag inte på, men det är klart att det kan hända i skolan också. Du får väl göra skillnad på innehåll ("starkt" säger du) och "stil", helt enkelt kommentera med ord och sen sätta ett betyg som är en sammanvägning av de båda. Jag förmodar att det kräver mer av dig som lärare, än andra texter. Å andra sidan, eleverna måste ju känna ett visst förtroende för dig om du nu skriver om traumatiska grejer, och det förtroendet får du liksom inte svika då.
Så jo, jag tycker nog att man får komma med invändningar, men man måste antagligen göra det på ett sätt som visar att man vill att de ska komma framåt.
Själv läser jag inte den här sortens böcker alls, tror jag. Kanske borde man det. Jag har tex läst ett par av Primo Levi nu, det är ju, på sätt och vis, samma sorts bok? Vittnesmål om något förskräckligt. Hans böcker får förstås en annan giltighet för att han talar för så många.
Men Rapps böcker är ju samma sort. Välfärdssveriges baksida. Eller Västvärldens baksida om man så vill. Det måste ju vara berättigat att ge ut det, det är däremot osmakligt med geschäftet runt omkring. Exponeringen av människan och inte storyn. Å andra sidan, man ser det ju hela tiden. Heberleins bok och vad jag fattar cirkus i samband med att den kom ut, var ju lite samma sak?
Den dag någon av de här författarna faktiskt tar livet av sig eller något annat otäckt händer kanske det uppstår en annan diskussion kring sorten.
Fast vadå. Vuxna människor måste inte ge ut böcker. Det är helt frivilligt och egentligen ska de förstås tåla att få kritik för dem!
Gäller alla.
Så länge folk skriver om sig själva så är det ändå etiskt försvarbart. När en författare bara TAR någon annan (död eller levande) och skriver som om det vore helt självklart så tycker jag däremot att man kan säga stopp.
Tycker ni som har läst den, att den bör ha lästs?
Det har varit en del snack om boken, allt från Babel till de flesta tidningar och många bloggar. Även om detta inte är ett måste för att det är läsvärt (läs: Lisa M.).
Som jag sa: Silverfisken var helt outstanding, övertygande och drabbande. Inte lika bra med den här.
Karin, nä - jag vet inte om man "borde" läsa den här typen av böcker - förmodligen finns det alldeles för många böcker av det här slaget, men framför allt alldeles för många läsare till dem: generellt, men det har inget med SRJ att göra. Dessutom är hennes bok, hennes böcker, av ett annat slag, mindre av det ensidigt fördömande, så där som de populäraste böckerna är (allt från Pelzers Det-böcker till Guillous Ondskan). Så skulle jag se någon av dessa böcker i skolan så såg jag mycket hellre SRJs böcker än någon annans ...
Det är klart att det finns många sådana här böcker. Tror du att en bok måste vara allmämgiltig för att attrahera? Jag vet inte om det blir trovärdigt (allmängiltigt) om författaren diktar upp känslor och tankar?