Svaga tankar Dickinsons styrka
Jag har en text om Emily Dickinson i Svd:s Under strecket i dag, om hennes svaga tänkande som genererade så starka dikter - överhuvudtaget om vikten att tänka annorlunda: snett. vinklat, lutande. Eftersom jag tvingades arbeta under principen kill your darlings fick följande stycke stryka på foten:
Ett annat kapitel går till de ursprungliga källorna, för att se vad hennes egen läsning betyder, genom att studera de texter hon hade till hands. Det må vara sant att det tidiga 1800-talet av vår tid inte ses som en guldålder, vare sig för amerikansk filosofi eller litteratur, och tidigare forskning kring Emily Dickinson har i stort sett inte sett värdet i dessa källor, utan i stort sett ignorerat dem. Vad hon hittar här är intressant nog ritningen till det särartade tänkande hon senare ska utveckla, där värdet i att lyfta fram de egna kvaliteterna blir ett grunddrag: att se det som finns inom en själv, med Södergrans ord upptäcka sina dimensioner, och förstå sin potential. De filosofiska böcker hon studerade är av stort intresse: lyckliga omständigheter ger henne just i rättan tid dessa till tonåringar anpassade läroböcker, skrivna i en tilltro att ungdomar hade en förmåga och en vilja att ta till sig svåra saker, som diskuterar komplexa sammanhang; kunskap är ingen snitslad bana, där någon ciceron pekar ut alla godsaker i exakt rätt ögonblick. Här finns också en diskussion kring hur den nu undanskuffade filosofen John Abercombie torde ha gett impulser åt Dickinsons tänkande, med sina idéer om hur metafysiken kunde fungera som intellektuell gymnastik. Även Lockes idéer om samspelet mellan irrationella tankar och galenskap blir fruktbara för en diskussion för hur Dickinson leker med uppfattningen om vad galenskap är: exempelvis signerar hon ett brev "Mad Emilie", där det subtila namnbytet indikerar att identiteten vacklar i galenskapens räjonger. Med dikten som inleds "Much Madness is divinest sense" skriver hon en av sina mest häpnadsväckande och nyskapande dikter. I hennes förhållandet till galenskapen finns en lockelse i att överskrida givna gränser, där tidens uppfattning om galenskap var stigmatiserande - i synnerhet för en kvinna. Detta kan återfinnas hos två inlåsta kvinnor från 1800-talslitteraturen: den galna kvinnan på tredje våningen i Jane Eyre, Bertha Mason, liksom den namnlösa berättaren i Charlotte Perkins Gilmans novell "Den gula tapeten".
OMG vad coolt att ha skrivit en understreckare, det är en liten dröm för mig. Grattis, eller vad man ska säga (jag vet inte hur blasé du är?) - nu ska jag läsa den.
Grymt, roligt att ditt skrivande når ut till en allt större krets. Välförtjänt. Vill inte dra ner dig på jordens skorviga yta, men kolla gärna din skolmail vid tillfälle. Gärna innan måndag.
Fan vad bra du skriver. Skriver du mycket snabbt? Det är min akilleshäl - långsamheten.
Jag har länge tänkt ta ut en prenumeration på även SvD, jag har redan två morgontidningar men det här avgjorde det nog. Så hoppas se mer av dig i SvD.
Precis sådan här text vill jag läsa i min morgontidning.
Det var med stort intresse jag läste din understreckare i SvD. Jag har nämligen ägnat en hel del tid åt att läsa Emily Dickinsons dikter och litteraturen om dessa. Därför kan jag också säga att det är den mest initierade text på svenska om henne som jag läst. Och just de här aspekterna som du tar fram är det första gången jag möter. Det svaga tänkandet. Låter mycket intressant. Ska införskaffa Deppmans bok och bekanta mig med den för mig okände filosofen Vattini. Men dikternas svårighetsgrad och undanglidande karaktär är mig välbekant. Det är inte för inte som Bloom kallat henne för "the strongest thinker". Hon är helt enkelt en omstörtare i 1800-talets tankevärld och föga anade "trons doktorer" hur farligt detta huvud var under sin bahytt. Men trots den undanglidande karaktären är dessa dikter otroligt närvarande. Du har också helt rätt ifråga om de svenska översättningarna - de enda bra är några översatta dikter i något nummer av Lyrikvännen. Men Swahns översättning är katastrofal. Han begår det ack så vanliga misstaget att behålla slutrimmen. Därigenom stängs dikterna inne i en konventionell tvångströja och vi får en Elsa Beskow-Dickinson. (Inget ont om Elsa Beskow). Vad som är oundgängligt att behålla är däremot tankstrecken och rytmen. Men man bör läsa dem i original i vilket fall. De är som Blakes sandkorn. Man kan inte översätta universum. Jag har även verkat som övesättare så jag vet en hel del om svårigheterna.
Jag är bibliotekarie på Matteus Församlingsbibliotek i Stockholm (hemsida finns) och har nyligen öppnat en blogg. www.andinos.wordpress.com Vore roligt om du och andra ville besöka den. Hittills finns två inlägg om boken De otrogna (kristendom versus islam) och en stadsvandring. Men snart kommer det något om poesi. Bernur är härmed införlivad som favorit.
Tack. Jag är för blasé, och ändå inte tillräckligt blasé, som den andra Emily (Brontë) skulle ha sagt - - -
Jag skriver snabbare än jag tänker, men det kanske inte säger så mycket ...
Jag vill inte vara för elak mot översättningarna, men visst, jag har läst bra översättningar av E.D. i Lyrikvännen, liksom i ett nummer av BLM från mitten av 90-talet, tror jag. Dock råder ju missuppfattningen att hon är någon slags sentimental poet, som det lätt blir i översättningarna. Jag kollade andinos, det ser ambitiöst ut, jag återkommer gärna.
Jag läste också artikeln. Lite senare än andra, som vanligt. Mycket bra. Läser Dickinson, och vet egentligen inte varför. Har inte en förnuftsrelaterad distans till hennes skrivande. Kan inte låta bli. Har också Susan Howes "My Emily Dickinson" som återkommande litteratur. Snårig, men oavbrutet spännande och något som man kan göra nerslag i på vilken sida som helst och fortsätta där. Här finns självklart också kopplingarna till Eyre och Browning och några till. Fint text du skrev, skrev jag det. Ska skaffa boken. Hej.