bernur

Go, my songs, to the lonely and the unsatisfied,
Go also to the nerve wracked, go to the enslaved by convention,
Bear to them my contempt for their oppressors.
Go as a great wave of cool water,
Bear my contempt of oppressors.

Ezra Pound, "Commission"

När Nick Cave inleder sin sedan många år förhandsrapporterade och efterlängtade skiva "Murder Ballads" (1996) gör han det med den dystra "Song of Joy", om mannen vars hustru och tre döttrar mördats. Det är med en monoton nästan obefintlig melodi skivan inleds, långt ifrån de smeksamma tonerna i "Where the Wild Roses Grow", duetten med Kylie Minogue som på egen hand såg till att det här skulle bli Caves överlägset mest framgångsrika skiva. Till denna enkla melodi är Caves röst lika enkel, mer talad än sjungen, och orden framträder tydligt: låten blir mer berättad text än musikstycke.

Texten till "Song of Joy" vädjar till lyssnaren om förståelse, och använder delvis samma trop som Ezra Pound gör i sin berömda "Commission" ("Uppdrag"), genom att skicka ut sin text till potentiella åhörare. Cave låter sin berättare vända sig till lyssnaren - den som då spelade upp cd:n eller nu öppnar ljudfilen - och kallar honom "a family man", precis som han själv (både berättarjaget och sångaren var föräldrar vid tillfället).

I prologen till den relativt långa berättelsen svär berättaren att vad som ska följa är en sann historia - lyssnare skolade i källkritik vet att den vi ska lita allra minst på är den som säger att vi kan lita på honom/henne - men på sätt och vis finns det två berättelser i den här texten: en bokstavlig, om mannen vars familj mördas, och en underliggande, vars sanning inte är mindre otäck.

Det är dock inte Pound som svarar för intertexten till "Song of Joy", utan John Milton, och framför allt Paradise Lost, hans storslagna och på många plan oöverträffade verk. Mördaren citerar rader ur Paradise Lost, vet mannen att berätta, men om vi närmare ser hur citaten används i texten förstår vi att det är outredda saker som ligger begravda här.

Om vi först summerar innehållet i mannens berättelse förstår vi att den är logiskt berättad: han skildrar mötet med kvinnan Joy, som skedde för tio år sedan[1]. Efter att lakoniskt ha konstaterat ett pessimistiskt credo, för säkerhets skull dubblerat: "Allt things move toward their end" (att jämföra med "I knew before I met her that I would lose her" från "Do You Love Me?"), följer hur hustrun drabbas av depressionen, och namnet blir en ironisk påminnelse om vad hon inte kan leva upp till - "Became Joy in name only"[2]. Oroande nog erinrar sig mannen att hennes olyckliga tillstånd kan vara en slags profetisk vision där hon skådar in i framtiden och förstår vilket våldsamt slut hennes liv kommer att få: "As if she saw into the heart of her final blood-soaked night / Those lunatic eyes, that hungry kitchen knife". Här följer även en apostrofering av lyssnaren, där berättaren cyniskt genomskådar dennes (vår!) egen blodtörst - eller är det då en tillfällighet att det är med sin mest makabra och morbida skiva Cave blev artisten på allas läppar? Här ryms en kritik mot vår nyfikenhet, att vi frossar i det våldsamma, som om berättaren förstått att han måste introducera en personifierad "hungrig kökskniv" för att vi inte ska somna av leda ...

Paret försöker reparera sitt trasiga förhållande med barn, och i rask ordning följer de tre allittererade döttrarna "Hilda, Hattie and Holly": allitterationen kan sägas förstärka fiktionskänslan, skapa en verfremdungseffekt. Barnen ärver moderns melankoliska sinnelag, och medan mannen är på sjukbesök - först så här sent i hans historia får vi veta att han är (eller snarare var) läkare, något som borde väcka misstankar, då det är ett klassiskt nybörjarfel i många berättelser, att berättaren uppfinner saker i efterhand, för att täta logiska luckor.

Detaljerat och ingående berättar mannen om morden på hustrun och de tre döttrarna, och efter att ha konstaterat att mördaren fortfarande är på fri fot får vi så veta att dennes signatur bestod i att citera John Milton med blod från sina offer. På just läkarens väggar står orden "red right hand"[3], ord som han enligt sin berättelse fått höra är från Paradise Lost. Det ställe som åsyftas är från andra boken, där vi hittar en av Satans hantlangare Belial[4], som i sitt tal hävdar: "Should intermitted vengeance arm again / His red right hand to plague us?"[5]

Att berättaren måste få det verifierat varifrån orden kommer borde innebära att han inte är tillräckligt inläst på Milton. Dock avslöjar han sig i sin berättelses epilog, då han konstaterar att det vore "the sum of earthly bliss" att bli insläppt i lyssnarens hus - det lite högstämda uttrycket härstammar också från Paradise Lost, där vi kan läsa ur Rafaels långa berättelse för Adam: Thus I have told thee all my state, and brought / My story to the sum of earthly bliss"[6]. Även här alltså slutskedet av en berättelse: men det intressanta är snarare att berättaren i Caves text ger exempel på freudianska felsägningar, och det här är inte heller det enda tillfället. Strax efteråt använder han dessa ord för att visa hur han mår: "the sun to me is dark / and silent as the moon". Nu är detta också kursiverat i texten, vilket avslöjar berättaren som ett större fan av Milton än han själv erkänt. Dessutom är orden inte ens från Paradise Lost, utan från den betydligt mindre lästa Samson Agonistes. Om vi följer hela textstället utkristalliserar sig följande:

                      "The sun to me is dark

                      And silent as the moon,

                      When she deserts the night,

                      Hid in her vacant interlunar cave."[7]    

Ett internt skämt både från skojaren Cave och från hans skojfriske berättare, som alltså visar sig vara mer insyltad i Milton än han antytt.

Dock räcker det inte med detta, utan redan i inledningsskedet av sin berättelse avslöjar han sig, med det Milton-citat som även visar att h-allitterationen från barnens namn inte alls är någon tillfällighet. Caves texthäfte är inte typografiskt identiskt med Miltons text, från Satans andra tal ur inledningen av verket, som lyder: "Farewell, happy fields, / Where joy forever dwells! Hail, horrors! hail"[8]. Därmed kan konstateras att John Milton snarare har blivit en besatthet hos berättaren, att han citerar honom i tid och otid.

Berättaren: läkaren och högst troligen också mördaren försäger sig gång på gång, som om han vore korkad. Men det går även att se honom som att han exemplifierar den kriminelle som vill åka fast, han som strösslar ledtrådar för att han undermedvetet vill bli fasttagen - att han njuter av faran i att hela tiden befinna sig nära avslöjandet, och därmed hans behov att berätta[9], att invänta den som ska få honom fast. För när han sjunger "They never caught the man / He´s still on the loose" menar han givetvis även sig själv: för det är ingen annan än han själv som är lös, fri, ständigt på väg. Och någon gång ska han förstås knacka på din dörr: det är det som är kontentan av Caves historia, att där ute cirklar mördaren omkring, en farlig vettvilling som citerar John Milton - liksom sångaren själv alltså gör, och därmed blir hela sången ett ironiskt skämt, för vem är mördaren om inte Cave själv?

The roots of wit and charm tap

Secret springs of sorrow,

Every brilliant doctor

   Hides a murderer.

W.H. Auden

[1] Just tio år förefaller vara ett standardiserat tidsförlopp: sålunda inleds även den mordballad som Cave sjunger på coverskivan "Kicking Against The Pricks", "Long Black Veil", skriven av Danny Del och Marjohn Wilkins med identiska ord: "Ten years ago, on a cold dark night / Someone was killed, ´neath the townhall light".

[2] Liknande ironi använder Flannery O´Connor i novellen "Good Country People", där den unga protagonisten Joy är så förbittrad över att hennes namn inte är i överensstämmelse med hennes förbittrade personlighet att hon självmant byter till Hulga, det fulaste namn hon kan tänka sig.

[3] "Red Right Hand" är givetvis även titeln på en av Caves tidigare låtar, från skivan "Let Love In" (1994).

[4] Ordet betyder etymologiskt "värdelöshet".

[5] Paradise Lost, andra boken, rad 172-3. Milton lånar uttrycket om den röda handen från Horatius, när denne beskriver Jupiter.

[6] Ibid, åttonde boken, rad 521-2. Denna rad är till skillnad från övriga Milton-citat i Caves text inte i kursiv stil, i enlighet med texthäftets instruktion: "lines in italic by John Milton".

[7] Samson Agonistes, rad 86-9 [min kursiv].

[8] Paradise Lost, första boken, rad 249-50).

[9] Tvånget att berätta liknar det öde som drabbar den gamle sjömannen i Coleridges dikt "The Rime of the Ancient Mariner", som efter att ha vådaskjutit en albatross tvingas vandra runt världen inte helt olikt Caves berättare, för att informera andra om illdådet.