Riktiga medier
TV-programmet babel handlar allt mindre om litteratur: kvällens stora inslag (drygt halva programtiden) handlade om gammelmedierna vs. bloggosfären, med tyngdpunkt på politiska samhällsfrågor, hur journalistiken påverkas av bloggarnas insatser: inte mycket av detta handlar om litteratur. Förutsägbart nog var Jan Guillou gäst, och han spelade rollen som Jan Guillou med sedvanlig pondus, och sa sina förutsägbara saker, agerade så där arrogant och pösigt som han brukar ... Nej, det blev inte mycket vettigt sagt. Guillou pratar om "riktiga medier", men det är en förlegad syn, som inte kommer att vara hållbar i längden - dessutom ifrågasätter jag hans användande av ordet 'sanning': vad då sanning? Vem bestämmer vad som är sant, av det som står i de riktiga medierna?
"Jag är sanningen och livet", sade Jesus.
men .... varför kan inte vi som skriver och/eller läser bloggar ibland uttrycka vår bevikelse över sakernas tillstånd också inom bloggsfären.
Jag följer de bokbloggar som jag hittar på nätet.
En del boksynta bloggare har intressanta och välskrivna synpunkter och får också läsvärda kommentarer. (Jag tänker på bloggar som Malte Perssons blogg, Bernur, Occident, Hermia, Tekoppens tankar, Textappeal, Jag är jag. Samt vissa andra bloggar som är länkade till dessa).
Men många bokbloggar handlar om färgsorterade bokhyllor, läsleda, katter eller dåligt formulerade kommentarer om det som bloggaren läst eller tänker läsa. (Ofta nämns samma förf på en mängd bloggar. Det förefaller vara tryggt att skriva hurtigt positivt om t ex Neil Gaiman - då riskerar bloggaren ingenting.)
Av det som jag läst (av de bloggare som inte är litteratur-recensenter i pressen) är det ytterst få bokbloggare som skriver bättre än de duktiga litteraturbedömmarna i Dagens Nyheter och många andra tidningar/tidskrifter.
Jag är uppriktigt tacksam mot alla de bloggare (ta gärna åt dig smickret, Bernur) som idogt fortsätter att bemöda sig om att skriva initierat och personligt om litterära upplevelser.
Men det som jag är mest besviken på är att det nästan aldrig blir debatt. De flesta kommentarer till de allra mest frekvent besökt bokbloggarna är små hålla-med-utrop.
Finns det ingen lust att på nätet diskutera litteratur? Ingen längtan?
Tack - jo, nog är det så att det finns åtskilligt om bokbloggar som mest håller på med boken som en slags fetisch, som enbart pratar om mysiga läsupplevelser, och typiskt nog är det ofta dessa som får mycket uppmärksamhet (ja, jag tänker på bokhora, som ändå inte är sämst i det här gebitet).
Det är sant att det saknas den här debatten, och det är väl också lite därför jag blev så besviken på det här babelinslaget: programmet ska väl ändå handla om litteratur? Inte enbart om samhällsjournalistik?
Och det är gott om hålla-med-utrop, samtidigt som det är lite fint med det också, en slags bekräftelse - men jo, bäst är det när det blir lite mothugg också: risken är väl annars att den som skriver anpassar sitt skrivande för att tillfredsställa just sina läsares åsikter, smeker dem medhårs hela tiden ...
Ingen lust eller längtan att diskutera... Eller tålamodet, vill jag tillågga. Som korta samtal i hissen upp eller ner, ständigt på språng mot nästa inlägg...
Förra veckan var det inte så bra heller. Man visade fotografier som en fotograf som bodde i Gazaremsan tagit under kriget, blodiga och våldsamma, och Sjölin frågade fotografen som var med i direktsändning; tycker du man ska visa sånt här i statlig television. En svårartad brist på inkännandeförmåga. Killen hade ju sett grannar och vänner dö av israelernas kulor. Skulle han sitta i svensk TV och oroa sig över hur de svenska tittarna skulle "ta det". Han blev ju provocerad så klart, och det blev pinsamt, pinsamt.
Tyvärr såg jag inte Babel och har inte fångat upp det på nätet. Tar åt mig av Lenas både uppskattande ord (tack) och kritik. För i mitt skrivande faller jag då och då in i att vilja att vara en "i gänget" - läsa samma saker, hänga på utmaningar och tramserier, men mest vill jag skriva om det jag upplever både i en önskan att uttrycka mig om något som verkligen betyder något och för att kommunicera detta med andra. Jag kan förstå att samma titlar florerar på många ställen just för att vi inspirerar varandra, för att vi vill kanske bli bekräftade och dela en direkt läsupplevelse med andra. Mitt bloggande är helt privat. Men i min bibliotekarieiver blir jag glad när mer udda tips från mig skapar en ny läsare någon annanstans. Om bloggen är rätt forum för djupare kommentarer vet jag inte. Det är svårt, tycker jag, få liv i diskussioner när jag inte vet om den jag ev vill resonera mera med ens tittar tillbaka i kommentarsfältet. Men visst saknar även jag någon slags fördjupning. Något mer än glada tillrop, även om de också är fina och värmer. Jag blir (oftast) glad av dina kommentarer, Lena. Det här blev i alla fall en kommentar av det längre slaget...