pregunta
bara för att mannen som springer
mot utgången heter Hamlet
(hette han? frågar han?
är det symbolen? frågar du?)
det är damm i de spegelvända gardinerna
i den nedkylda skrivsalen där
du biter i din penna
den biter tillbaks
men du biter hårdare!
taket lägger sig framåt bakåt
väggarna fräter fast rosor
blad efter blad
i rader som sträcker ut sig
framför dig bakom dig långt bakom dig
mycket mycket längre
den var så vacker
ditt felstavade linoleum
tappade du vingarna eller tråden där
valla fästet, lilla idiot
tugga vidare
Här får du en riktigt snygg bild!(!x4)
Exams?
Jag trodde att jag hade hittat min vändpunkt, något att leva för. Men sen började jag läsa allas bloggar igen, och där! -bakslag (jag vet det är löjligt). Allt jag tycks göra är att tugga på pennor, men likförbannat vill inte bläcket (fingrarna på tangentbordet) forma sig efter mina sinnen. Jag har inte förmågan att se inspiration i andras verk, utan ser bara misslyckanden i mina egna: jag vill inte ägna en livstid åt att tugga på pennor, eller att försöka ändra på den jag är. Vad jag egentligen försöker skriva är att jag gillar "pregunta"- eller att jag börjar förakta mitt eget mer.
Bilden var bra: snygg, lite surrealistisk men inte för mycket (mer Magritte).
Exams? Om dikten vore en rebus, då skulle jag säga att det förslaget var ... halvbra ... Snarare är dikten multiple choice (därav blyertspennorna) - - -
Tack, S ... ändra dig aldrig.
För övrigt ser jag nu att den här dikten innehåller en Kent-allusion ("lilla ego"). Men det var absolut inget jag tänkte på när jag skrev den här (i maj 2008, händelsevis, ha!) ...
och bilden är omslaget till en kanske världens bästa skiva. det glömde 747 kanske bort att nämna.