Non, je ne regrette rien!
Hejsan!
Nej vi har ju inte sätt hela konstverket än, men frågan är fortfarande hur berättigat förfarandet har varit. Helgar ändamålet verkligen medlen? Man får väl inte ut mer än hur ett fejkat självmordsförsök bemöts. Kan ett spelat uppträdande av psykisk sjukdom ge en adekvat bild av hur psykisk sjukdom bemöts?
Förfarandet bygger på en konstlad dramaturgi där konstnären ses som (den goda ) idealisten i en cynisk omvärld, som en idealist på språng mot orättvisor. Men är det verkligen så? Lika gärna kan väl undersköterskan på vårdavdelningen vara "idealist" eller läkaren eller sjuksköterskan som sitter där på obekväm arbetstid? Om man nu överhuvudtaget vill diskutera i de termerna. Jag har suttit där själv och vet att det är ett hårt och slitsamt arbete. Jag tror inte på en sådan svartvit uppdelning av verkligheten
Förfarandet har visat på en bristfällig analys av projektets förutsättningar och här anser jag att det framför allt är Konstfacks handledning som har brustit. Nu utsätts en av deras elever under utbildning för ett påfrestande massivt pressuppbåd, polisanmälningar och riskerar fängelse. Det är en väldigt egendomlig situation på en utbildningsinstitution.
Min åsikt har absolut ingenting med ställningstagande för figurativ/ icke- figurativ konst att göra. Mängder med interaktiv konst kan vara värdefull och det behöver alltså inte vara genren som sådan man vänder sig mot. Men som i all genrer finns det sådant som har kvalitet och verkshöjd. Det måste göras någon form av konsekvensbedömning och etisk analys av relationella konstverk och då ingår menar jag alla delkomponenter i verket.
Jo, jag håller med - men kanske den där etiska analysen finns i det som vi ännu inte har sett.
Principiellt: ja, jag har också arbetat inom vården, fem år, och vet att det kanske är där som de riktiga idealisterna finns.
Dock tror jag att det är vanligt med en ryggradsbedöming, att automatiskt döma ut hela projektet som mer "konstigt" än "konst", eftersom så många har åsikter om vad konst ska vara, och framför allt vad den inte ska vara: samma människor som har åsikt om hur litteratur ska skrivas, etc.
Nej, jag vet verkligen inte om det här är ett exempel på bra konst, vilken kvalitet som finns här.
Jag tror inte att det är konstnärens roll att vara idealist. Jag tror det är konstnärens uppgift att säga "det här är jag", och jag tror att det är det hon gjort. Problemet är att de flesta har erfarit denna händelse genom kvällstidningarnas försorg, och i den skitrännan blir allt brunt.
Men när överläkaren på S:t Göran säger; ”hon är välkommen hit så ska jag själv spruta henne med Haldol”, så verkar det inte vara någon som reagerar. Han försvarar idén om det kollektiva åt oss! Så långt har det gått alltså. Förresten, varför är det ingen som polisanmäler honom, han har ju brutit mot tystnadsplikten när han lämnade ut patienten?
Som sagt; vad hände med konstnärens rätt att berätta om sig själv?
Det finns väl ingen som vill försvara ett yttrande som " hon är välkommen...." etc. Om man ställer sig kritiskt mot konstnärsstudentens agerande innebär inte detta heller att man automatiskt är för dem som kan uppfattas som hennes motpart.
Den springande frågan är fortfarande om ändamålet helgar medlen. Detta tycker jag själv är en mycket tveksam princip. Man behöver enligt min mening alltså inte vänta på att få se det färdiga konstverket för att ställa sig kritisk mot tillvägagångssätter.
J
Det vi diskuterar nu är två olika saker; den ena diskussionen handlar om den konstnärliga delen och där kan man ha olika åsikter om huruvida Anna Odell har påbörjat en konstaktion som man kan säga är oetisk. Det är mycket svårt att säga något om det innan vi sett hennes examensarbete. Antag t.ex. att hon tagits in akut på S:t Göran förut och att hon har mycket obehagliga minnen av det; hur förändrar det omvärldens syn på det som hänt? Ganska mycket skulle jag tro.
Den andra diskussionen handlar om juridik. Det verkar som att Anna Odell är misstänkt för flera brott, vilket väl i så fall betyder att hon blir ställd inför tinget och riskerar att få en påföljd i form av böter eller fängelse. Varför, undrar jag då, är det ingen som polisanmäler överläkaren eller kritiserar sjukvårdslandstingsrådet Birgitta Rydberg när hon citerar personalen på S:t Göran och uttalar sig om en patient? Det känns som att när sjukvården och SL (ja nu menar jag det andra fallet - NUG) klatschar med piskan så drar vi oss undan och tystnar.
Här är en konstprovokation som behandlar ämnen som diskriminering, övergrepp, rasism, oetisk behandling i ett internationellt perspektiv. Den pågår i Stockholm just nu, men den är det ingen som nämner.
http://www.omkonst.com/09-sierra-santiago.shtml
Slutsats; det är bara när de svenska kollektivfunktionerna hotas som det är läge att ropa efter etik, moral och solidaritet.