bernur

Tomas Tranströmer, "Madrigal"

Enligt den rigida och uppfordrande instruktionen ska skivorna i den smakfullt paketerade lådan med Gas fyra inte särdeles disparata alster genomlyssnas i viss ordning, och eftersom jag är en lydig medborgare följer jag anvisningen, och börjar med den som fått den blasfemiska titeln "Pop".

Blasfemisk, verkligen, för skivan, utgiven 2000, är snarare antitesen till det som normalt går under benämningen 'pop'. Det är instrumentalt, konstaterar jag rastlöst, och väntar förgäves på det förlösande ögonblicket. Låtarna, eller spåren, saknar titlar och andra kännetecken, utan sniffar fram och uppvaktar anonymiteten, i melodier vända mot minimalismens försynta anlete. Jag försätts i ett passivt tillstånd, försöker låta bli att trumma med naglarna mot bordskanten, åt de monotona tonerna. Jag föreställer mig en rymdfärd som lämplig utgångspunkt för den här musiken - en färd mot ett allt skarpare ljus. Till sin karaktär kan det svagt erinra om det Angelo Badalamenti skapade åt David Lynch, i synnerhet till Twin Peaks. (Åh, grymma öde, att det skulle vara Toto som gjorde musiken åt Lynchs eget rymdepos, den sorgligt underskattade Dune ...) 

En bilfärd skulle i så fall bli den syssla jag valde som attribut åt den skiva jag uppmanas lyssna på sedan: "Königsforst" (1999). Ja, här tar mig bilen in i skogar, mörkare trakter, där solen vägrar hitta. Jag låter lyktorna svepa fram över de oländiga ytorna, vagt indränkta i nattlig snö, och hoppas att de inte ska hitta det som de söker ... Det blir mer och mer svävande, mindre av de långsamma och livlösa tonerna från "Pop", där loopen av ett klockspel i det suveräna fjärde spåret hittade tidsrytmen, trots rymdresans försök att passera tiden, låta musiken fungera som ett svart hål. I "Königsforst" hör jag skräckfilmstoner sippra in i musiken, hur det hotfulla andas med bolmande andedräkt bakom eller innanför de vadderade tonerna i exempelvis tredje spåret, med toner som tillåts vistas i det ohyggliga med en tålmodighet som är häpnadsväckande, och musiken blir allt mer visuell i sitt uttryck. Här blir musiken mer hypnotisk, mer manisk, som om den uppfann sin egen rytm, som om det är en annan slags skog att vistas i, en obekantare skog. Det hypnotiska blir också särdraget i det långa femte spåret, där hjärtljuden blir basen - hjärtljud sköra som ett lovligt byte i skogen, en hare infångad av billyktorna, med blicken rakt mot din häpna dito där du sitter instängd i bilens skenbara trygghet.        

Bäst är kanske "Zauberberg" (1998), där jag föreställer mig en promenad som den lämpliga aktiviteten till musiken. Originalutgåvans omslag är väl också vackrare än det som ligger i den här samlingsasken: bilden där är av den röda skogen, där så mycket av hemskheter ser ut att ha utförts. Kanske du är kvar i samma skog - den är inte mindre hotfull, i vilket fall. Det blir för mig den vackraste utfärden, där uppmärksamheten skärps och musiken tränger sig på utan skyddsmekanismer, utan någon distans - rakt in i öronen, som någons knappt hörbara viskande, men ändå fullt närvarande i medvetandet. Tempot är mer varierande, melodierna hårdare, mer sprickfärdiga av otålighet eller bara förväntansfullhet. Men det mest framträdande är hur musiken nu kryper in i skinnet på lyssnaren, hur hela ens kropp tas i besittning av ljuden, hur tonerna får blodet att sjunga, hur du måste lära dig simma i blodströmmen. Här blir tonerna mer exotiska, mer pådrivande, mer manande än maniska, och svårare att värja sig mot, som om syftet är att framkalla rovdjur. Hjärtslagen blir mer panikartade, mer psykotiska än neurotiska (speciellt i det fjärde spåret), och om du tidigare föreställde dig andedräkten - röken - är det här mer av vapen - elden: ja, "fire walk with me", indeed!  Trummorna ger musiken en säregen stadga, bär upp melodin, lyfter upp den ur marken, men de syner som frammanas är av det kusliga slaget, som om du hellre ville bevara dem i dyn. Och rytmen snarare anas än känns, som om den andas fram mot en spegel, knappt skönjbar, och temperaturen sänks stadigt och ihållande genom hela skivan. Det är en skamlös litotes att säga att det här är magiskt eller förtrollande: det är mer än så - - -

Sista skivan "Gas" från 1996 sammanfattar närmast och bildar det kanske nödvändiga kittet mellan de föregående (eller enligt klocktiden snarare kommande) skivorna. Inte för att det blir riktigt utvattnat, men jag tänker mig en båtresa till den här skivan, över vatten som ledsagar tallskogarna, som trivs så bra i närheten till havet. Det här är mer stillsamt, mer meditativt, och den där initiala rastlösheten visar sitt ovälkomna tryne. Ändå är den här skivan varierad, och visar några prov på oväntade inslag, där både antydan till mistlurar och båthorn kan uppfattas.    

Musiken på de här skivorna hålls tematiskt ihop med skogsmetaforer, eller det är så jag uppfattar det - och ja, skogen är ju den mest förtrollande platsen av alla, det behöver man inte ha sett Twin Peaks för att förstå. Det finns både sakrala hymner och hedniska visor här, ordlöst suggererade av melodier som påfallande ofta inte är av denna världen; klanger från The Black Lodge, beläget i Ghostwood: "I'm not sure where this will lead us, but I have a feeling it will be a place both beautiful and strange", som det heter i Twin Peaks.  

Det är en truism att den här musiken inte kan beskrivas - att den måste upplevas. Ja - och ändå ... Det skulle vara lätt att påstå att du ska förbereda dig för ljuva kollisioner mellan det storslagna och det obetydliga - här samsas det sublima med det lägsta, i musik som lyckas bli dräktig med bävande fruktan, en förväntan som du bara knappt hoppas ska uppfyllas: en slags önske(mar)dröm - - - Ja, och det är väl inte långt alls till Freuds teori om das Unheimliche: du har hört det förr, och ändå inte - dessa toner är så bekanta att du kunde svära på att det finns en motsvarighet någonstans, men ack! - det du får är något annan.  

Men jag hör en röst ur den förtrollade skogens djup

Den spelar över rötter och slingrande stjälkar

och fäller sin slöja

över bladens sus

Rut Hillarp, "Skogen"