bernur

Jag skriver det här på ett helt nytt tangentbord: ja, återigen har barnen sabbat det gamla, genom att hamna i dispyter som endast kan lösas med att de hamrar loss mellanslagstangenten och sedan slår så hårt att ytterligare några följer med for good measure; jag vill alltså dementera att det inte alls beror på att det är mina naglar som har nött bort färgen på semikolontangenten - det där är bara  elakt förtal, spritt av elaka kolleger. På slutet var det gamla tangentbordet så slitet att jag var tvungen att ge mellanslagstangenten en extra hård tryckning, vilket gjorde att kroppen (tummen) mindes varje gång, och en sällsam rytm infann sig: de lätta nedtryckningarna med fingertopparna, och så den extra hårda med tummen - nu kommer det att dröja veckor innan tummen har lärt sig att det inte längre krävs denna insats för att skapa det där magiska mellanrummet mellan bokstäverna (alltså är vanan, det som somliga kallar 'erfarenheten', visare än förnuftet, som borde vara kapabelt att upplysa min tumme att de här hårda tryckningana inte längre är nödvändiga).