Max, Viggo & Vita, Hanne Richardt Beck
Mitt kära radioprogram har gett mig i uppdrag att läsa Hanne Richardt Becks roman Max, Viggo & Vita, och det har jag gjort med genuin pliktkänsla, och mina intryck tenderar att röra sig i negativ riktning. Jag har tillbringat oceaner av långsamma uttråkade timmar med denna bok, otillbörligt hyllad i sitt hemland att döma av recensionscitaten på innerfliken, men boken verkar ha blivit bemött med tillbörlig tystnad här i Sverige.
Det utspelar sig i dansk för-, krigs- och efterkrigstid, med syskonparet Viggo och Vita, och den smått parodiskt mystiske och gåtfulle Max. Max och Vita förälskar sig i varandra, och den till självutplånandets gräns fegaktige Viggo hamnar vid sidan av deras relation, och händelseförloppet skildras med stora tidsdifferenser. Det viktigaste skedet är ockupationstiden, när Vita och sedermera Max engagerar sig i klandestin verksamhet i motståndsrörelsen, medan Viggo får nöja sig med att ta hand om den sjukliga modern.
Tyvärr lider berättelsen av spekulationslystnad och spektakulärt effektsökeri, utöver att karaktärerna är så grovt och okänsligt utmejslade - i synnerhet Max, som introduceras som en halvpsykopat, varför den stora hemlighet som författaren har planterat riskerar att avslöjas redan innan hon introducerar den: alltså, vem är förrädaren i gruppen - kanske det hade svårare att räkna ut om Max alltså inte hade givits dessa skumma egenskaper redan i bokens inledning ...
Språket är märkligt utdraget, överfyllt av tautologier och andra märkligheter - ja, redan på första sidan denna tautologi: "en retning i halsen som inte vill försvinna oavsett hur mycket citronte han än häller ner genom svalget" [min kursiv]. Det här skapar oöverstigliga hinder mellan det berättade och mig som läsare, och irritation över hur förenklat allting läggs fram. Det är mycket dialog - tyvärr, eftersom vi har att göra med människor som pratar uppstyltat och högtravande.
Värre än språket är väl hur författaren gör figurerna en otjänst genom att skildra dem som karikatyrer: hela verket förlänas en banal ton, där hon trivialiserar något uppenbart allvarligt och viktigt. Visst finns det en potential att se framför allt Max som en psykologisk gåta, men författaren är för övertydlig, för frikostig med att gödsla med ledtrådar. När hon sedan mot slutet teoretiserar kring nazismen drar hon en parallell till fallande takpannor - se där ett exempel på ett osmakligt bagatelliserande av något avskyvärt.