bernur

När Karin Dreijer Andersson från The Knife gör sin första soloskiva tar hon inte riktigt ut de där lovvärda svängarna, utan förhåller sig ganska tätt till hur The Knife lät på sin tredje och senaste skiva, "Silent Shout". Musiken är dov, enkel, klaustrofobisk, och hela tiden på gränsen till att helt flippa ur, att tappa kontrollen, gå bortom det normala och sansade: sannerligen är det en unhemlich musik, som får lyssnaren att spärra upp ögonen lika mycket som öronen, i väntan på det fasansfulla. Det är skräckinjagande på riktigt: hypnotiskt, förtrollande, magiskt. Musik som inte åldras, som inte har någon ålder, som trotsar tiden, som räcker ett anakronistiskt långfinger åt tiden. Hon sjunger "I put my soul in what I do", och jag får aldrig lust att upprepa den uttjatade frasen "once more, with feeling this time!" Hon sjunger "I live between concrete walls, in my arms she was so warm", och jag känner direkt att det är något här som inte stämmer, det är en diskrepans, en idiosynkrasi - - -