Fält, Andrzej Tichý
Rwanda. Foto av James Nachtwey.
Med en genial inledning, där pronomenet 'vi' med monoton konsekvens inleder alla meningar, tar en svindlande roman vid, där läsaren oupphörligt kastas mellan förvirring och hopp, förtvivlan och klarhet, i en berättelse som verkligen åstadkommer något utöver det där förtalade vanliga, det där förväntade som lurar bakom vassen när så gott som alla svenska författare fattar pennan. Nu märktes det förvisso redan i debutromanen Sex liter luft, att Andrzej Tichý inte är intresserad av att smeka läsaren medhårs, men med Fält tar han ytterligare några steg in mot osäkerhetens rike, mot det där fruktbara området där ovissheten är kung.
Så ja - om syftet är att frälsa: jag är frälst! Det är inte möjligt att återberätta hur drabbande Tichýs andra roman är: som klyschan lyder, så måste den läsas, eller snarare upplevas.
Vad är det för bok? En mardröm. En vision, upplevd i efterhand. En hypnos. En hallucination. Och allt finns i språket - i de två berättelserna som löper parallellt: Nadia och Nadir, som turas om att berätta - kanske för varandra, men mest för läsaren - om ohyggligheternas århundrande (1900-talet, om du tvivlar).Om Joseph Conrad redan innan detta sekel inleddes gav sin dom med det lakoniska ordet "The horror!" får vi här facit: i synnerhet i den fotobok som heter Inferno, och innehåller fotografier från senare tiders mänskliga katastrofområden, av James Nachtwey, där bildtexterna inför ohyggligt tomma sidor visar slutstationen för det mänskliga beteendet. Här återskapas det bräckliga, ges kontur och fasthet inför våra klentrogna ögon, när vår blick vrids och vi tillåts skåda rakt in i det fasansfulla.
Både bokstavligt och bildligt är det hemskt. Nadir är en undanskymd gestalt - från barnets utsatta position får vi en utblick som visar sig i känsligt nedfångade (kanske snarare infångade) minnen. Hans historia speglas genom Nadias försök att hitta ett språk för att förmedla den (till oss, eller till sig själv), där (storhets)vansinniga anspråk samsas med uppriktig vilja att skapa sin egen skapelseberättelse, som alternativ till den sönderskjutna världens. Det är en önskan som samspelar med Antonys ord i sången "Another World: "I need another place / Will there be peace? / I need another world / This one's nearly gone".
Tichý stegrar det ljuvliga i önskedrömmen tills den måste sjunka, tills den måste möta vildheten hos människornas djävligheter. I den här romanen blir allt underligare hela tiden, när det onda i människan sipprar in och bryter illusionen om omsorg; föga förvånande möts de två berättarna utanför ett sjukhus, där det antyds att psykosen har fått sista ordet, och vad som återstår är sorgen över allt som gått förlorat och vad som fortsätter att riskera att gå förlorat.
Det som håller ihop romanen är Tichýs konsekvent genomförda språk, hans förmåga att hålla sig till ett idiom som är trovärdigt, hållbart och övertygande, hur mycket han än tillåter sig att växla och byta spår. Svårligen låter sig denna stil beskrivas, och att hitta föregångare eller paralleller är också svårt. Det är inte långt från Becketts halvt psykotiska språk i dennes monologiska prosaböcker från 80-talet, eller våldsamheterna i Cormac McCarthys starkt visionära Blood Meridian: och kanske det Tichý vill säga oss inte ligger långt från Becketts och McCarthys uppfattning om vad som är botten i människan. Det är (om)skakande läsning, helt oförglömlig.