bernur

Vidskepligheten dikterar att en människas fotografi förändras när hon dör: det är som att döden retroaktivt lägger sitt finger på ansiktet, ger det en sorgkant. I en dikt skriver Anna Achmatova om det här, en dikt där hon ingår i en gemenskap med poeterna Mandelsjtam, Pasternak och Tsvetajeva - om hur blicken ändras, och leendet något annat. Nu kan man hävda att det här bara är skrock eller efterhandskonstruktioner, men det finns ett spelrum mellan vad som är inbillat och vad som är erfaret, och hennes dikter berör ofta just den punkten mellan ytterligheterna, en okänd kontaktyta mellan igenkännbar verklighet och den livsnödvändiga fantasin. Det är i dag exakt 43 år sedan hon begravdes: 10 mars 1966.

Den ryska poesins allvar uttrycks starkt och övertygande i Achmatovas dikter. Här saknas inte ett patos, högtidlighet och en gammaldags uppriktighet. Barbara Lönnqvist har i en förträfflig liten volym utgiven av Lind & Co samlat och översatt en fin bunt av Achmatovas dikter, med fokus på hennes senare produktion, från den kaskad av dikter som hon skriver 1940 och framåt: den tidigare produktiva fasen, med fem samlingar publicerade mellan 1912 till 1922, representeras här av en handfull dikter.

Det är en anspråksfull poesi: överväldigande, uppfordrande, och med en blick vilande mot nya dimensioner. Tonfallet är konsekvent högstämt och nostalgiskt, som om orden och namnen bär på magiska innebörder, måste utsägas för att behålla och bevara en tid som annars sjunker i glömska - därför skriver hon så envetet och så hjärtskärande känslosamt, och det finns ingen tid i världen som kan hindra orden från att fortfarande vara lika drabbande, helt enkelt därför att de är skrivna på liv och död (vad annars?), bokstavligt talat. Här mejar den ryska döden ned kolleger och familjemedlemmar, och Achmatova talar till och förbi döden med en stämma präglad av lika delar hat och sorg, en bitterhet som destillerats till kärnfullheter så kompakta att orden glöder till i de korta dikterna.

Men även i diktcykeln "Requiem", som ingår i sin helhet, är orden så där allvarliga och stora. Hela tiden formulerar Achmatova en mot(stånds)röst, en röst som vägrar tystas, som vägrar finna sig i orättvisorna, den påtvingade tystnaden. Hon skriver hårt, robust och kallt, och inte särdeles inbjudande.

Dikterna kan (d)ock ses som ett självförsvar, som anklagelser, där hon skildrar det utdragna lidandet, där hon lever i ständig rädsla, i en konstant anspänning, där skräcken vakar växelvis med musan ("rakt på mig stirrar / och hotar med snar undergång / en väldig stjärna"), något som också tar sig uttryck i en dikt skriven med utgångspunkt i Marina Tsvetajevas öde, skriven året innan kollegan - "Gycklande, osynliga dubbelgångerska" - begick självmord:

                      Det ringer till begravning,

                      det dånar av stormens tjut

                      och spåren av oss försvinner

                      i drivor av yrande snö.

Länge nog har vi saknat en dylik bok: utspridda i diverse antologier har vi fått samla rester, smulor - här saknas några av dessa kända juveler, men i gengäld får vi ett digert urval som också ger mersmak. Spåren varken avskräcker eller försvinner: Achmatovas poesi är levande, aktuell och akut.

Achmatova skriver kärnfullt, aforistiskt. Men det är inte för bon mots av det här slaget, "Jag höll aldrig av människorösten / men vindens röst förstod jag", som vi bäst bör ihågkomma hennes storartade dikter, även om det är lätt att hitta klokheter sympatiskt formulerade här och där: skarpa diamantord (själv beskrev hon diktandet som att "snava på hård diamant"). Utan just i namngivandet ligger storheten och det viktiga i hennes poesi: hur hon återkallar det förflutna, vecklar fram det ur gömman, lyckas besegra tidens tyranni genom att plocka fram dessa bortg(l)ömda gestalter. Hon gör allt för att hålla kvar och hålla fast de saknade rösterna, de icke närvarande som blir närvaro i dikterna.