Den svarta hunden, Les Murray
Av Churchill har den australienske poeten Les Murray lånat begreppet till depression, Den svarta hunden, som han lät bli namnet på den essä som han ursprungligen publicerade 1997, och som nu äntligen finns på svenska. Men originaltiteln Killing the Black Dog vill Murray revidera till ett resignerat Living with ... eftersom depressionen inte kan besegras eller dödas, endast accepteras som något att försöka komma överens med, ungefär som en ovälkommen och bråkig hyresgäst som man helst vill ska ta sitt pick och pack och sticka iväg på oplanerade resor lite oftare än brukligt.
Essän är brutalt uppriktig, när han går igenom vilken plåga han var för sin familj när depressionen tog honom i besittning. Det spelar ingen roll vilken benämning det här inte särskilt kära depressionsbarnet går under: är det inte "den svarta hunden" så är det de gamla begreppen melankoli, weltschmerz, spleen, mjältsjuka eller vårt nya lite mindre poetiska utbrändhet (eller Synligt mörker, som Murrays kollega William Styron kallade sin essä om depression, med en titel lånad från John Milton) - det är fortfarande en ful och otäck tillvaro. Då är det på något sätt passande med hundmetaforen: just det där äckliga, morrande, illaluktande och otrevliga kan passa synnerligen bra för att beskriva känslan.
Boken fungerade som exorcism för Murray, vars återkommande depressioner ändå visat sig vara lindrigare, låter han meddela i ett för den här svenska upplagan (essän är översatt av Jonas Ellerström) nyskrivet efterord. Han skräder inte orden, och behandlar sig själv med distans och stor självironi, när tillkortakommande redovisas objektivt och kliniskt. Faran i att hålla det negativa inom sig presenteras skoningslöst: "så lärde jag mig att gömma min ilska långt inom mig där den gjorde som störst skada". Han skriver också med kärv uppriktighet om den sömnlöshet som infinner sig vid vargtimmen, då dygnet är som mest släkt med Intet, de obevekligt långsamt framsläpande gryningstimmarna.
Men också en vacker förklaring till varför det var lättare att skriva poesi än prosa under sjukdomsperioderna: "prosan visade större tendens än poesin att färgas av min förvirring och mina tvångsföreställningar. Poesi inte bara kräver disciplin, den är disciplin och motstår obalans och svulstighet genom att förånga dem när de väsnas och tränger sig på."
Vad som kan förta det positiva intrycket är att han gnäller lite väl missklädsamt på hur missuppfattad han har varit i sitt hemland, och att all uppskattning har kommit från utlandet - det må stämma, men det blir något av ett maner att hela tiden söka upprättelse, och har kanske inte mycket att göra i just den här skildringen. Till de starka partierna hör berättelsen om uppväxten, om hypokondrin, om föräldrarna, och faderns betydelse, och gripande redovisas orsaken till att modern dog när han var helt ung, på grund av att hon förblödde under ett missfall, och fadern var oförmögen att inför larmtelefonisten framlägga sitt ärende: det enda han kunde säga var "Hon har det inte bra!"
Efter essän följer ett urval av Murrays omisskännliga dikter, skrivna i en burdus anda, präglade av hans lediga idiom, och ett trotsigt nästan muntert tonfall som står i bjärt kontrast till det deppiga innehållet, för han har valt ut dikter som kommenterar och fördjupar den bild han framställer i essän. Men poesin är inget vaccin, inte ens för den som kan skriva en så fantastisk och ärlig dikt som "Bergsväg", ur diktsamlingen Subhuman Redneck Poems, där han introducerar sin svarta hund; den här dikten utgör också en subtil replik till Philip Larkins enorma dikt "Aubade".
Det är en oerhörd bok, och vore det inte för att poesin har blivit bannlyst från det där Nobelpriset så hade Murray fått det för länge sedan.