bernur

Borges påstår någon gång att han har ett alldeles för gott minne för att kunna vara en originell tänkare, och det ligger mycket i den uppskattningen, att vårt tänkande utgör ett sabbat cartesianskt credo: "jag tänker citerar, alltså är jag till". Nu har den tyske poeten Durs Grünbein skrivit en svindlande begåvad essä om filosofen René Descartes, under namnet Cartesianska dykaren. Tre meditationer, och den har fått äran att inleda serien Ersatz Essay, under redaktion av Jean Claude Arnault: Ulrika Wallenström har översatt Grünbeins text, och Aris Fioretos har skrivit ett välformulerat men högst annorlunda efterord (när Grünbein introducerades på svenska med urvalsvolymen Biologisk vals var det samma arbetsfördelning, med Wallenström som översättare och Fioretos som ansvarig för efterordet).

Den cartesianska dykaren är en av fysikernas alla leksaker: en vattenfylld glaskolv som innehåller en figur (helst en liten djävul, helst tillverkad i Böhmen eller Murano), som med en tryckning på lockets gummihinna skickas ned till botten, bara för att stiga när man släpper trycket över öppningen. Den här djävulen kan ses som sinnebilden av poeten som hittar upp till (snarare än hittar på) sina bilder, sina påhitt.

Grünbeins Descartes är en fullkomligt modern tänkare, i det avseendet att det vi kallar för "modernt" är något som ger blanka katten i tiden, och att det moderna finns lika påtagligt hos somliga av antikens filosofer som hos 1900-talets poeter: det är en metod som är lika tvärvetenskaplig som den är tvärtidslig. Descartes tänkande jämställs med mosaiken, där mönster och förgreningar kan upptäckas och spåras för den som ägnar det sin möda. Grünbein betonar fantasins betydelse för den franske 1600-talsfilosofen, annars mest känd för att vara ärkerationalist, och visar också att han i minst lika hög grad är poet som han är filosof - och detta om en som med råge uppfyller de kunskapsteoretiska filosofkritierierna. Han tänker med emotioner, där hjärnan (sam)arbetar med känslorna - med hans eget ord "livsandarna".

Grünbein är själv poet (hans stora versroman om Descartes, Vom Schnee, förblir dock oöversatt), och det är en underdrift att påstå att det märks i hans stil. Han presenterar Leibniz som en glädjedödare som "lyckades trolla bort de muntra gnistorna ur den barocka kroppsmaskinen", och som läsare finns inget annat val än att tacksamt plocka fram en småleendets läsning, när man återfinner dessa muntra gnistor i hur Grünbein kristalliserar Descartes tänkande åt oss: han i sin tur trollar bort Leibniz kritiska smolk. Och det är med kongruens och med stor konsekvens han med flinka fingrar binder ihop tankarna och skriver fram sina egna fantasifulla bilder, sina egna djärva metaforer, som i sig själva utgör vackra illustrationer till hur Descartes tjusiga prosa kan fungera inspirerande - den filosof som kan uppmuntra till så här vackra böcker kan bara beundras. 

Av de sex huvudkänslor som Descartes kategoriserade - kärlek, hat, begär, glädje, sorg och förundran - satte han störst vikt vid det sistnämnda, vid admiration. Denna förundran blir den röda tråden i de tre meditationer som boken består av. Grünbein leker fram sina exempel, där han visar det fruktbara i Descartes inställning, att vara lika mycket rationell som visionär, med det ena ögat ständigt fästat på metafysiken, men utan att någonsin släppa empirin, och det blir en idealisk hållning. Det är också en anspråksfull och modig stil, där tankarna ger sig ut på våghalsiga äventyr.

Just förundran återkommer genom hela boken, och kanske det skulle bli ett slut på pedagogikämnets Sisyfosarbete med att definiera vad "kunskap" och "lärande" är, bara de studerade Descartes begrepp 'förundran' lite noggrannare. Det är lätt att se hur det är nyfikenheten som är den vägledande inställningen, att kunskapsinhämtandet blir en viljeakt, och att det är en enorm skillnad mellan att veta och att kunna. Descartes egen definition av 'förundran' är förundransfullt vacker: "själens plötsliga överraskning som gör att själen hänger sig åt att uppmärksamt betrakta de föremål som förefaller den sällsynta och ovanliga". Just så exakt! Och i samspelet mellan förundran och tvivel blir Descartes sällsamt fantasifulla filosofi till, och därför så egendomlig.   

Den andra essän handlar om autopsin - alltså, öppnandet av kroppar - och hur det finns likheter mellan hur bildkonstnärer och Descartes betraktar världen; i synnerhet mellan hur Rembrandt och Descartes arbetade i det närmaste identiskt, och att de var grannar i Amsterdam inte enbart i bokstavlig mening, utan i högre grad bildligt: grannar i hjärnan, i kroppsmaskinen. Simultant säger Descartes och Rembrandt med sina respektive verk att vi är iakttagare, aktiva tittare, och det är i samförstånd de inbjuder oss som betraktare/läsare. Båda dissekerade djurkadaver, och om "Rembrandt var denna upptäckarepoks ögonpar, Shakespeare dess tunga, så var Descartes det lilla ilbudet, den andlige markören på en framtidens bildskärm som med sitt blinkande markerade på vilket ställe det gick att komma längre i kunskap", föreslår Grünbein.   

Och den tredje meditationen utreder hur vi leker med vårt eget jag, hur vi "spelar jag", och hur Descartes kan agera förebild för uppfinnaren av det som går under namnet det lyriska jaget. Det är stora anspråk. Men Grünbein lyckas visa hur vi använder själens organ när vi ser, hur alla intryck måste destilleras av vår fantasi innan det kan bli erfarenhet.   

Utöver de djärva tankesprången i Grünbeins essä, och den övertygande ansträngningen att lyfta fram Descartes ur skamvrån, får vi en minibiografi, med sådana detaljer att han gillade skelögda flickor, att hans valspråk var "Larvatus prodeo" (jag uppträder med mask), och att det givetvis var ett misstag att bege sig till Sverige - under vintern! - för att frysa ihjäl, när han hade förutsättningarna att få en lång ålderdom. Han drömde om att bli osynlig och försvinna i folkmassan - tänka sig, upptäckaren som är rädd för upptäckt! Grünbein avtäcker också ett embryo till fin-de-siècle-flanören, med Descartes som den som på avstånd betraktar världen med det skeptiska leende som vi annars trott att Baudelaire var fader till.