Broder Daniel, When We Were Winning, Martin Norberg och Klas Ekman
Foto Martin Norberg
I en nyskriven kommentar talar Broder Daniels oförliknelige sångare Henrik Berggren om den gnista som fanns i bandet Broder Daniel - som tillräckligt många gånger har kallats för Sveriges bästa band någonsin för att jag ska behöva upprepa det här - en "gnista av att ha hoppats göra något speciellt", och hur den saknas hos många andra band. Den här gnistan fanns från allra första stund i detta band, för medan andra människor talar om var de befann sig när de fick höra att John F. Kennedy blev mördad, eller möjligen Olof Palme, eller Anna Lindh då, så kan jag exakt säga hur förkrossad jag blev när jag första gången hörde Broder Daniels "Cadillac" i P3 (typiskt nog satt jag i en bil), hur det var som att inför sina klentrogna öron höra hela rockhistorien demonterades, hur nihilism och livsextas kolliderade och hur änglalikt vackert sången låg som ett öppet sår över den lojt brutala musiken.
Den nyutkomna boken Broder Daniel, When We Were Winning är skriven av journalisten Klas Ekman, och innehåller en mängd fotografier av Martin Norberg, samt en inte oansenlig andel nyskrivna texter av Henrik Berggren, sångaren som alltid sett ut som en behaglig mix av oskuldsfull kerub och syndfull magnetisör. Linda Skugge träffade honom på kornet när hon sett honom i Göteborg, långt innan de gett ut någon skiva, och hon menade att han inte skulle behöva ge ut musik för att vara rockstjärna - detta bekräftas i dessa bilder där hans star quality sipprar över gång på gång. Ja - han har nu också blivit rockmusikens Gösta Berling (poeten som inte skriver poesi), där fansen förgäves längtat efter frasen "äntligen stod han i inspelningsstudion", för efter senaste skivan "Cruel Town" har skivådran sinat.
Boken lyckas knappast ge någon heltäckande bild, utan förstärker endast den schabloniserade bilden av dekadens och hedonism genom att vägra stapla fakta, och det blir inte mindre rörigt när bandmedlemmarna återger händelser i olika versioner som senare korrigeras av andra medlemmar, och som bekant är det gott om medlemmar som kommer och går och kommer tillbaka, alternativt går och kommer tillbaka och går igen (som Håkan Hellström, både trummis och basist i bandet).
Broder Daniel är också det tväraste bandet någonsin i Sverige, med en attityd av trots och kompromissvägran som andra kunnat hämta inspiration från, och därmed blir deras arv inte endast i hur mycket av den bästa svenska 00-talsmusiken har låtit, utan också band som The Tough Alliance har vittnat om hur befriande Broder Daniels inställning har varit. Den ursprungliga depressionen vändes i våldsamheter - något ursprungsmedlemmen Daniel Gilbert sammanfattar när han beskriver en tidig spelning: "vi måste ha framstått som ett gäng konstiga barn som försökte uttrycka sin ångest på scenen". Medan andra band skryter om sina tolvsträngade gitarrer lyckades Berggren koka soppa på en spik, det vill säga en sträng, där tidiga mästerverk som nämnda "Cadillac", "Luke Skywalker" och "Lovesick" trollades fram då han endast utnyttjade en av gitarrens strängar.
Det teatraliska var alltid bandets styrka - både musikaliskt och visuellt, och kaoset var den stora katalysatorn hela tiden, även om man nu i efterhand nästan blir förvånad över hur städad sista skivan "Cruel Town" låter: som ett band som nästan vill slå igenom ... Och konstigt nog: med en låt som "Shoreline" är det väl nästan fördömt att Broder Daniel fortfarande betraktas som något alternativt eller som indie - denna krigsmarsch borde ha blivit den stora svenska popsången, den som alla går och nynnar på.
En sak som Henrik Berggren är inne på är katharsis-begreppet, där han menar att bandet kan ha fungerat så för fansen, som någon slags ställföreträdande figurer för lidande. Åtminstone bland journalisterna: dessa fegisar vill gärna ha sina rockstjärnor så nedgångna som möjligt, och när de tar sig ur misären och skapar musik under mer kontrollerade former blir de hånade. Att Berggren här talar om att han försonats med tanken att det vardagliga livet inte enbart är något som man måste konfrontera och ifrågasätta, att samhället kan vara på din sida - detta är nästan en större chock än att han hade mysbyxor på sig när han skulle hämtas för fotograferingen till "Cruel Town" - - -