bernur

Arcturus är namnet på en gigantisk stjärna, en röd jätte, 110 gånger ljusstarkare än solen. Men det är ändå bara ett namn - ursprungligen betyder det 'björnvaktaren', efter sitt grekiska namn 'arktouros': därifrån har vi också fått ordet 'arktisk', som betyder "i närheten av björnen".

I dikten som i Johnsons edition har nummer "70"[1] vänder sig poeten Emily Dickinson starkt ifrågasättande mot namngivandet av stjärnan, och i förlängningen mot namngivandet överhuvudtaget. Hon vill bevara mystiken, ställer sig frågande inför den småaktiga vetenskapens protektionistiska anspråk, där hon förlöjligar eller rentav hånar de lärdas bokliga kunskap - ja, den är inget att ha, tycks hon mena, då den är inlärd: i stället förespråkar hon naivitetens kunskap, den oförstörda blicken inför tingens hemligheter; vem som helst kan lära sig blommornas namn.

Det är i skarpa ordalag hon framför denna kritik. Kan då jag, som är lärare, sympatisera med hennes vägran att acceptera kunskapen i sig, som oantastlig? Det hon polemiserar mot är den kvantifierbara kunskapen - den som leder fram till, med Ebba Gröns ord, "alla djävla svar": det som vägrar erkänna tillvarons gåtfullhet, det som vi inte kan mäta och sätta namn på, själva miraklen i tillvaron - en vilja att hitta frågor som inte kan besvaras. De iögonfallande utropstecknen i dikten - sex stycken - betonar desperationen och paniken.

Coleridges dikt "Dejection": "we receive but what we give, / And in our life alone does Nature live" ("Vi får blott vad vi själva ger / och i vårt liv naturens liv jag ser", Gunnar Hardings översättning). Dickinson menar att det är i naturen och inte i lärosalarna som den viktiga kunskapen inhämtas: alltså utanför det som är inlärt och memorerat. I dikten omskrivs livet som "Tidens korta maskerad": något av ett barockartat emblem, högst personligt färgat. Dickinsons lojalitet med gångna tider visar sig i den stillsamma arkaismen ('aforetime': 'fordom'), där hon också visar en samhörighet med det som har varit.

Exakt vid diktens mitt ger hon oss ordet "Zenit" - dessutom kursiverat, något som är högst ovanligt i hennes dikter - och just där, vid livets zenit, infaller den dödstematik som hon så ofta återvänder till. I just den här dikten saknas morbida inslag, utan Döden behandlas som något lekfullt, något ofarligt. Den här dikten är från 1859, då Dickinson var 28 år gammal, och hennes död infaller nästan exakt 28 år senare: det är en bokstavlig zenit hon skriver om också, och det är en profetia som är kusligt exakt - men det är ofta hon begagnar en precision i sina dikters struktur, och så ofta som hon skriver om döden är det väl inte konstigt att hon redan som tjugoåttaåring visste när hon skulle dö.

När Dickinson önskar att slippa bli utskrattad i dödsriket härrör det från den fulla vissheten att hon mycket väl riskerar att bli utskrattad för sina åsikter så länge hon lever - därför blir hennes dikt en vädjan till mer förståelse från eftervärlden (är det inte alla riktiga poeters riktiga vädjan, som när Sapfo skriver: "Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden"?). Ofta använder hon denna omvända metod, att skildra det negativa för att det positiva ska tänkas fram, utan att skildras explicit i dikten: hennes dikter är överlastade med subtila meddelanden, halvkvädna visor och obskyra antaganden.

Inför Döden blir hon en liten flicka: i tidigare översättningar av dikten används ordet "pärleporten" (Sven Christer Swahn), men Dickinson skulle aldrig vara så övertydlig i sina referenser och skriva "Pearly Gates", utan hon väljer det metaforiska "stile of 'Pearl'" (ungefär "stättan som heter 'Pärlan'") - därmed förankras dikten i landsbygden, i ett vardagligt skeende, med fjärilar och blommor och så Gud som någon som hjälper lilla Emily över stättan och in i Himlen eller vad man nu ska kalla livet efter detta. Här saknas det kosmiska, det metafysiska: det är en starkt realistisk bild, som om den abstrakta pärleporten blivit en konkret stege. 

Modet i dikten visar sig i hur Dickinsons diktjag vågar utmana och ifrågasätta den rådande ordningen, visa att den vilar på bräcklig grund - en konsensus - medan hon pekar mot en annan slags kunskap, den som är oberoende av terminologi och fakta. Hon poängterar också leken: tänk om det är lönlöst av oss att försöka förstå och kartlägga in i minsta skrymsle och vrå, när världen är så outgrundlig och konstig - ja, även om vi vill förstå vad som sker efter döden är det som väntar oss kanske något annat: krumsprång och spratt? Det är i alla fall inte vad vetenskapsmännen - de (in)lärda - tror, och vad är det som säger att de har rätt?

Det går också att se ett mod i hur hon fullt medvetet använder en schablonbild av Gud som patriarkalisk mysfarbror, och sig själv som liten flicka. Ja, att förminskas inför döden kan vara ett sätt att hantera sin dödsångest, att se det som ett nostalgiskt återvändande till en idyllisk barndomsupplevelse. Men hon är också ett elakt eller okynnigt ("naughty") barn, och där visar hon att det här ihärdiga ifrågasättandet och trotset mot svaren inte är något som den vuxna poeten själv har uppfunnit (en av få romaner som man vet att hon läste med uppskattning var Jane Eyre - självklart). Det är en utmanande dikt, med ett starkt och övertygande tvivel som blir hennes ledstjärna - ett kaxigt nej som styr hennes tänkande.

Är det då en kunskapsfientlig dikt? Mer handlar det kanske om att inte ta saker för givna enbart för att någon säger att det föreligger på ett visst sätt, att vi inte är betjänta av att blint följa auktoriteternas diktat(ur). Dickinson visar att en annan värld är möjlig: en värld där vi kan nöja oss med mindre, där det inte är frustrerande att betrakta världens skönhet utan att ha ord till hands för att förklara den - att förståelse är något annat än (in)lärd kunskap, att det vi behöver mest inte är den skapade (artificiella) kunskapen. 

Den här världen är större än vi kan förstå och uppskatta, tycks Emily Dickinson mena: den bär på mysterium som aldrig helt kan avslöjas. Det är inte kunskapen i sig som är Pandoras ask, utan allt det som vi inte vet, men som kan vara möjligt, allt som är osäkert - det som brukar kallas 'contingency' på engelska, och på svenska ibland 'kontingensen'. Och en inlärd myt är förstås att ironin alltid är kyligt beräknande, och syskon med cynismen: men det finns ofta en förtvivlan i ironin, och för Dickinson blir ironin alltid självironisk, vänd mot henne själv. Hennes röst tillhör både utfrågaren och den förhörda.  

[1] I Franklins utgåva i tre band har dikten dock nummer 117: se där hur sanningen sannerligen är ombytlig och skenbar!