Dröm

Så här var det - - -

Politiskt (in)korrekt

Morrissey är knappast känd för att vara politiskt korrekt, men det är han (väl?) ändå i den här låten, "You´re The One For Me, Fatty", och ännu mer i videon. Tyvärr verkar han inte spela den här snygga låten under sin pågående turné, vad det nu kan bero på.

Some hope and some despair - - -

Insnöad

Någon säger att du har fått snö i ditt huvud, att det är där det samlats, all snö som inte faller. Du vägrar lyssna, känner hur de lätta bokstäverna dåsar på din tunga, ska du säga (or)det - 'idiot'? Men det är inte snö, vill du säga, det är trötthet - du har inte sovit, du känner hur verkligheten glider undan, lägger sig ned, och snart har du kanat iväg, på timmarna, på de där timmarna som inte är dina, som vill lägga sin tyngd på dig. På dig! Men du har inget med tiden att göra, den försöker bara såra dig. Det är otid, då du väcks med foten som saknar fast mark, då du dinglar och vinglar och känner att det enda som finns i ditt huvud, det enda som finns på riktigt, är snön - - -    


Nah und Fern, Gas

Jag ärvde en mörk skog, men idag går jag i en annan skog, den ljusa.

Tomas Tranströmer, "Madrigal"


Enligt den rigida och uppfordrande instruktionen ska skivorna i den smakfullt paketerade lådan med Gas fyra inte särdeles disparata alster genomlyssnas i viss ordning, och eftersom jag är en lydig medborgare följer jag anvisningen, och börjar med den som fått den blasfemiska titeln "Pop".


Blasfemisk, verkligen, för skivan, utgiven 2000, är snarare antitesen till det som normalt går under benämningen 'pop'. Det är instrumentalt, konstaterar jag rastlöst, och väntar förgäves på det förlösande ögonblicket. Låtarna, eller spåren, saknar titlar och andra kännetecken, utan sniffar fram och uppvaktar anonymiteten, i melodier vända mot minimalismens försynta anlete. Jag försätts i ett passivt tillstånd, försöker låta bli att trumma med naglarna mot bordskanten, åt de monotona tonerna. Jag föreställer mig en rymdfärd som lämplig utgångspunkt för den här musiken - en färd mot ett allt skarpare ljus. Till sin karaktär kan det svagt erinra om det Angelo Badalamenti skapade åt David Lynch, i synnerhet till Twin Peaks. (Åh, grymma öde, att det skulle vara Toto som gjorde musiken åt Lynchs eget rymdepos, den sorgligt underskattade Dune ...) 


En bilfärd skulle i så fall bli den syssla jag valde som attribut åt den skiva jag uppmanas lyssna på sedan: "Königsforst" (1999). Ja, här tar mig bilen in i skogar, mörkare trakter, där solen vägrar hitta. Jag låter lyktorna svepa fram över de oländiga ytorna, vagt indränkta i nattlig snö, och hoppas att de inte ska hitta det som de söker ... Det blir mer och mer svävande, mindre av de långsamma och livlösa tonerna från "Pop", där loopen av ett klockspel i det suveräna fjärde spåret hittade tidsrytmen, trots rymdresans försök att passera tiden, låta musiken fungera som ett svart hål. I "Königsforst" hör jag skräckfilmstoner sippra in i musiken, hur det hotfulla andas med bolmande andedräkt bakom eller innanför de vadderade tonerna i exempelvis tredje spåret, med toner som tillåts vistas i det ohyggliga med en tålmodighet som är häpnadsväckande, och musiken blir allt mer visuell i sitt uttryck. Här blir musiken mer hypnotisk, mer manisk, som om den uppfann sin egen rytm, som om det är en annan slags skog att vistas i, en obekantare skog. Det hypnotiska blir också särdraget i det långa femte spåret, där hjärtljuden blir basen - hjärtljud sköra som ett lovligt byte i skogen, en hare infångad av billyktorna, med blicken rakt mot din häpna dito där du sitter instängd i bilens skenbara trygghet.        


Bäst är kanske "Zauberberg" (1998), där jag föreställer mig en promenad som den lämpliga aktiviteten till musiken. Originalutgåvans omslag är väl också vackrare än det som ligger i den här samlingsasken: bilden där är av den röda skogen, där så mycket av hemskheter ser ut att ha utförts. Kanske du är kvar i samma skog - den är inte mindre hotfull, i vilket fall. Det blir för mig den vackraste utfärden, där uppmärksamheten skärps och musiken tränger sig på utan skyddsmekanismer, utan någon distans - rakt in i öronen, som någons knappt hörbara viskande, men ändå fullt närvarande i medvetandet. Tempot är mer varierande, melodierna hårdare, mer sprickfärdiga av otålighet eller bara förväntansfullhet. Men det mest framträdande är hur musiken nu kryper in i skinnet på lyssnaren, hur hela ens kropp tas i besittning av ljuden, hur tonerna får blodet att sjunga, hur du måste lära dig simma i blodströmmen. Här blir tonerna mer exotiska, mer pådrivande, mer manande än maniska, och svårare att värja sig mot, som om syftet är att framkalla rovdjur. Hjärtslagen blir mer panikartade, mer psykotiska än neurotiska (speciellt i det fjärde spåret), och om du tidigare föreställde dig andedräkten - röken - är det här mer av vapen - elden: ja, "fire walk with me", indeed!  Trummorna ger musiken en säregen stadga, bär upp melodin, lyfter upp den ur marken, men de syner som frammanas är av det kusliga slaget, som om du hellre ville bevara dem i dyn. Och rytmen snarare anas än känns, som om den andas fram mot en spegel, knappt skönjbar, och temperaturen sänks stadigt och ihållande genom hela skivan. Det är en skamlös litotes att säga att det här är magiskt eller förtrollande: det är mer än så - - -


Sista skivan "Gas" från 1996 sammanfattar närmast och bildar det kanske nödvändiga kittet mellan de föregående (eller enligt klocktiden snarare kommande) skivorna. Inte för att det blir riktigt utvattnat, men jag tänker mig en båtresa till den här skivan, över vatten som ledsagar tallskogarna, som trivs så bra i närheten till havet. Det här är mer stillsamt, mer meditativt, och den där initiala rastlösheten visar sitt ovälkomna tryne. Ändå är den här skivan varierad, och visar några prov på oväntade inslag, där både antydan till mistlurar och båthorn kan uppfattas.    


Musiken på de här skivorna hålls tematiskt ihop med skogsmetaforer, eller det är så jag uppfattar det - och ja, skogen är ju den mest förtrollande platsen av alla, det behöver man inte ha sett Twin Peaks för att förstå. Det finns både sakrala hymner och hedniska visor här, ordlöst suggererade av melodier som påfallande ofta inte är av denna världen; klanger från The Black Lodge, beläget i Ghostwood: "I'm not sure where this will lead us, but I have a feeling it will be a place both beautiful and strange", som det heter i Twin Peaks.  


Det är en truism att den här musiken inte kan beskrivas - att den måste upplevas. Ja - och ändå ... Det skulle vara lätt att påstå att du ska förbereda dig för ljuva kollisioner mellan det storslagna och det obetydliga - här samsas det sublima med det lägsta, i musik som lyckas bli dräktig med bävande fruktan, en förväntan som du bara knappt hoppas ska uppfyllas: en slags önske(mar)dröm - - - Ja, och det är väl inte långt alls till Freuds teori om das Unheimliche: du har hört det förr, och ändå inte - dessa toner är så bekanta att du kunde svära på att det finns en motsvarighet någonstans, men ack! - det du får är något annan.  


Men jag hör en röst ur den förtrollade skogens djup

Den spelar över rötter och slingrande stjälkar

och fäller sin slöja

över bladens sus

Rut Hillarp, "Skogen"


Tills skulderbladen blivit vingar, Sofia Rapp Johansson

Sofia Rapp Johanssons debut Silverfisken var en av de mest obehagliga läsningar som jag har upplevt, där hon på barnkammarspråk målade upp en uppväxtskildring fyllt till brädden med misär och övergrepp, och i samma anda är romanen Tills skulderbladen blivit vingar skriven, där det barnsliga och outvecklade språket står i bjärt kontrast till det ohyggliga innehållet - här har debutens silverfisk inledningsvis lånat några strofer från Ferlins dikt "Av ständig oro" och transformerats till en igelkott: dock är de taggiga utskotten helt gagnlösa, för det är det försvarslösa barnets position Johansson återvänder till, och allt känns hopplöst, fruktansvärt övergivet och oförsonligt.


Om det nu är en roman? Omslaget visar författaren i stark närbild, med ögonen vidöppna mot läsaren, fångade mitt i en svårtolkad blick: är det anklagelse, eller förtvivlan, eller enbart uppgivenhet som har dikterat anletsdragen? Lika stark och lika öppen som bilden på ansiktet förhåller sig texten - här hopar sig hemskheterna när protagonisten Sofia (Fija) skickas till diverse familjehem och barnhem, ibland separerad från sina småsyskon, men alltid med den osynliga kompisen Knuff i släptåg.


Knuff är någon som hon konverserar med - någon som syskonen också ser, men som för de vuxna inte finns. Knuff må vara en fantasiskapelse, men som romanfigur är det en genial konstruktion, som tillåter Fija att uthärda den dystra tillvaron - samtidigt som Knuff blir manifestationen av hennes dåliga sidor: självföraktet, stöldbegäret, elakheten, mobbningstendenserna. Därmed blir Knuff både vän och fiende: någon som blåser fram änglavingar på Fijas skulderblad och lär henne att flyga bort från de onda handlingar som utförs mot hennes kropp och låter själen förbli orörd, men hon förstärker också hennes negativa tankar, och är den som leder henne in mot anorexi och alkoholmissbruk och lär henne (tvingar henne) att skära sig. Knuff blir också idealet, den ouppnåeliga drömmen som Fija förgäves strävar efter: men lika mycket önskedröm som förbannelse.


Stilen är inte lika hårt utmejslad mot det barnsliga som i Silverfisken. Ordförrådet är knappt och språket ofullständigt, och alltihop skildras med ett kusligt nedtonat på gränsen till nedfruset och likgiltigt tonfall. Både i hem och skola förekommer våld och våldtäkter, och med obönhörlig succession fortsätter vidrigheterna var hon än hamnar, i en stiliserad värld skildrad med en omisskännligt passiv registrerande röst.      


Den eländeslitteratur som också gör anspråk på att vara skildringar ur den så kallade verkligheten har varit kommersiellt framgångsrika - jag finner ingen anledning att ifrågasätta uppriktigheten eller trovärdigheten i den här berättelsen: vad som imponerar på mig är hur Johansson vägrar att frossa i offerrollen, och söka efter lättköpt sympati från läsarna. Här har självömkan inte mycket att hämta. Hon demoniserar inte sina förövare, utan litar på att läsaren ska kunna värdera deras beteende utifrån sin egen moraliska måttskala. Därmed blir texten transcenderande, och ett vackert exempel på en öppen litteratur, till skillnad från majoriteten av berättelser i den här gränsen, som skildrar slutna världar utan vilja till förståelse eller kommunikation.  


Men det är svårbedömd litteratur: här uppskattar man värdet i en så dyster erfarenhet? Det känns enbart småaktigt att här komma med kritik och invändningar, och då kan det tyckas att Johansson på ett sätt gör det lätt för sig - genom att så uppenbart utgå från självbiografiska inslag befriar hon sig själv från visst ansvar. Vore det inte för hennes förmåga att lyfta blicken och förstå att gärningarna mot hennes kropp är mer ett strukturellt problem än ett individuellt, skulle läsaren få dålig smak i munnen av två orsaker. Det intryck som består längre än grovheten i övergreppen är Fijas våldsamma längtan efter modern, hur trasig och hur dysfunktionell denna moder än är.  


479

479

Som Knivblad gav hon ut vackra ord -

Så glittrande de sken -

Och varje Ord öppnade en Nerv

Eller lekfullt med ett Ben -


Inte trodde hon - att det var ont -

Det - är inte Vårt Stål -

En vulgär grimas i Köttet -

Det svåra som Vi tål -


Värken är mänsklig - inte artig -

Hinnan över ögat sluts

Dödlighetens gamla Vana -

Att låsas - för att Dö ut.

Emily Dickinson, övers. B.K. 28/3 2009


Svaga tankar Dickinsons styrka

Jag har en text om Emily Dickinson i Svd:s Under strecket i dag, om hennes svaga tänkande som genererade så starka dikter - överhuvudtaget om vikten att tänka annorlunda: snett. vinklat, lutande. Eftersom jag tvingades arbeta under principen kill your darlings fick följande stycke stryka på foten: 


Ett annat kapitel går till de ursprungliga källorna, för att se vad hennes egen läsning betyder, genom att studera de texter hon hade till hands. Det må vara sant att det tidiga 1800-talet av vår tid inte ses som en guldålder, vare sig för amerikansk filosofi eller litteratur, och tidigare forskning kring Emily Dickinson har i stort sett inte sett värdet i dessa källor, utan i stort sett ignorerat dem. Vad hon hittar här är intressant nog ritningen till det särartade tänkande hon senare ska utveckla, där värdet i att lyfta fram de egna kvaliteterna blir ett grunddrag: att se det som finns inom en själv, med Södergrans ord upptäcka sina dimensioner, och förstå sin potential. De filosofiska böcker hon studerade är av stort intresse: lyckliga omständigheter ger henne just i rättan tid dessa till tonåringar anpassade läroböcker, skrivna i en tilltro att ungdomar hade en förmåga och en vilja att ta till sig svåra saker, som diskuterar komplexa sammanhang; kunskap är ingen snitslad bana, där någon ciceron pekar ut alla godsaker i exakt rätt ögonblick. Här finns också en diskussion kring hur den nu undanskuffade filosofen John Abercombie torde ha gett impulser åt Dickinsons tänkande, med sina idéer om hur metafysiken kunde fungera som intellektuell gymnastik. Även Lockes idéer om samspelet mellan irrationella tankar och galenskap blir fruktbara för en diskussion för hur Dickinson leker med uppfattningen om vad galenskap är: exempelvis signerar hon ett brev "Mad Emilie", där det subtila namnbytet indikerar att identiteten vacklar i galenskapens räjonger. Med dikten som inleds "Much Madness is divinest sense" skriver hon en av sina mest häpnadsväckande och nyskapande dikter. I hennes förhållandet till galenskapen finns en lockelse i att överskrida givna gränser, där tidens uppfattning om galenskap var stigmatiserande - i synnerhet för en kvinna. Detta kan återfinnas hos två inlåsta kvinnor från 1800-talslitteraturen: den galna kvinnan på tredje våningen i Jane Eyre, Bertha Mason, liksom den namnlösa berättaren i Charlotte Perkins Gilmans novell "Den gula tapeten".  


 


Bob vad då?

I kväll spelar Bob D. i Jönköping, och eftersom jag inte är där är jag inte ledsen över det, vare sig det minsta eller det bittersta ledsen, faktiskt! Nä - jag tyckte det var lite rörande att Thåström gjorde en Dylan-cover på nya skivan ("Men bara om min älskade väntar"), liksom att det var hejdlöst roligt att Siouxsie på 80-talet gjorde "This Wheel´s On Fire", bara för att hon inte visste att det var Bob Dylan som hade skrivit den, för hon hade bara hört Julie Driscolls version ... Men Bob Dylan? Vad är det, i jämförelse med detta:

Crying took me to / The darkest place she knew / And set fire to my heart

Death Metal Disco Scene har gjort en snygg och enkel och inte allt för överarbetad remix av "Daniel", Bat for Lashes vackra låt från kommande skivan "Two Suns", årets överlägset bästa skiva - - -


But in a goodbye bed
With my arms around your neck
Into our love the tears crept
Just catch in the eye of the storm

Broder Daniel, When We Were Winning, Martin Norberg och Klas Ekman


Foto Martin Norberg


I en nyskriven kommentar talar Broder Daniels oförliknelige sångare Henrik Berggren om den gnista som fanns i bandet Broder Daniel - som tillräckligt många gånger har kallats för Sveriges bästa band någonsin för att jag ska behöva upprepa det här - en "gnista av att ha hoppats göra något speciellt", och hur den saknas hos många andra band. Den här gnistan fanns från allra första stund i detta band, för medan andra människor talar om var de befann sig när de fick höra att John F. Kennedy blev mördad, eller möjligen Olof Palme, eller Anna Lindh då, så kan jag exakt säga hur förkrossad jag blev när jag första gången hörde Broder Daniels "Cadillac" i P3 (typiskt nog satt jag i en bil), hur det var som att inför sina klentrogna öron höra hela rockhistorien demonterades, hur nihilism och livsextas kolliderade och hur änglalikt vackert sången låg som ett öppet sår över den lojt brutala musiken.


Den nyutkomna boken Broder Daniel, When We Were Winning är skriven av journalisten Klas Ekman, och innehåller en mängd fotografier av Martin Norberg, samt en inte oansenlig andel nyskrivna texter av Henrik Berggren, sångaren som alltid sett ut som en behaglig mix av oskuldsfull kerub och syndfull magnetisör. Linda Skugge träffade honom på kornet när hon sett honom i Göteborg, långt innan de gett ut någon skiva, och hon menade att han inte skulle behöva ge ut musik för att vara rockstjärna - detta bekräftas i dessa bilder där hans star quality sipprar över gång på gång. Ja - han har nu också blivit rockmusikens Gösta Berling (poeten som inte skriver poesi), där fansen förgäves längtat efter frasen "äntligen stod han i inspelningsstudion", för efter senaste skivan "Cruel Town" har skivådran sinat.  


Boken lyckas knappast ge någon heltäckande bild, utan förstärker endast den schabloniserade bilden av dekadens och hedonism genom att vägra stapla fakta, och det blir inte mindre rörigt när bandmedlemmarna återger händelser i olika versioner som senare korrigeras av andra medlemmar, och som bekant är det gott om medlemmar som kommer och går och kommer tillbaka, alternativt går och kommer tillbaka och går igen (som Håkan Hellström, både trummis och basist i bandet).


Broder Daniel är också det tväraste bandet någonsin i Sverige, med en attityd av trots och kompromissvägran som andra kunnat hämta inspiration från, och därmed blir deras arv inte endast i hur mycket av den bästa svenska 00-talsmusiken har låtit, utan också band som The Tough Alliance har vittnat om hur befriande Broder Daniels inställning har varit. Den ursprungliga depressionen vändes i våldsamheter - något ursprungsmedlemmen Daniel Gilbert sammanfattar när han beskriver en tidig spelning: "vi måste ha framstått som ett gäng konstiga barn som försökte uttrycka sin ångest på scenen". Medan andra band skryter om sina tolvsträngade gitarrer lyckades Berggren koka soppa på en spik, det vill säga en sträng, där tidiga mästerverk som nämnda "Cadillac", "Luke Skywalker" och "Lovesick" trollades fram då han endast utnyttjade en av gitarrens strängar.


Det teatraliska var alltid bandets styrka - både musikaliskt och visuellt, och kaoset var den stora katalysatorn hela tiden, även om man nu i efterhand nästan blir förvånad över hur städad sista skivan "Cruel Town" låter: som ett band som nästan vill slå igenom ... Och konstigt nog: med en låt som "Shoreline" är det väl nästan fördömt att Broder Daniel fortfarande betraktas som något alternativt eller som indie - denna krigsmarsch borde ha blivit den stora svenska popsången, den som alla går och nynnar på.


En sak som Henrik Berggren är inne på är katharsis-begreppet, där han menar att bandet kan ha fungerat så för fansen, som någon slags ställföreträdande figurer för lidande. Åtminstone bland journalisterna: dessa fegisar vill gärna ha sina rockstjärnor så nedgångna som möjligt, och när de tar sig ur misären och skapar musik under mer kontrollerade former blir de hånade. Att Berggren här talar om att han försonats med tanken att det vardagliga livet inte enbart är något som man måste konfrontera och ifrågasätta, att samhället kan vara på din sida - detta är nästan en större chock än att han hade mysbyxor på sig när han skulle hämtas för fotograferingen till "Cruel Town" - - -  


"Poesi är vad som uppstår när vi översätter" (Gunnar D Hansson)

På Autors sida har vi kunnat läsa Lotta Lotass fascinerande följetong om träd, och nu har hon börjat skriva om gamla amerikanska mentalsjukhus, och det är ännu mer fascinerande ... Till hösten inleds den tredje fasen, och jag antar att vi är många som har svårt att bärga sig: Lotass är i särklass på många plan.

På samma ställe kan man läsa Gunnar D Hanssons essä "Var slutar texten", där han bland annat skriver om Emily Dickinsons berömda interpunktion.  

Manuskriptet till en av Dickinsons förtjusande dikter om hänryckning - - -

I wish this moment here forever

I en video regisserad av Dinos och Jake Chapman agerar PJ Harvey helt i enlighet med sin ålder, när hon i "Black Hearted Love" hoppar runt i en sådan där hoppborg ...  

Att sila nötskrikor och svälja korpar

Under strecket skriver Magnus Bergh om Proust, och hur originaltextens nötskrika blir en korp i Gunnel Vallquists svenska översättning. Det behöver man inte vara ornitolog för att tycka att det är en ganska stor skillnad mellan nötskrikan och korpen: kanske rentav större än mellan nötskrikan och Marcel Proust - åtminstone menar Bergh att det finns en viss likhet mellan författaren och fågeln ... Att det är så gott om fåglar i På spaning efter den tid som flytt förvånar inte den som har läst den: på ett märkligt sätt kan den innehålla precis allt, och det är som att den varje gång man sjunker ned i den hittar nya spår - är det inte majonnäsen är det trädgårdsskötseln, eller sexualiteten, eller fåglarna ... För övrigt: på tal om fåglar - det finns i Flannery O´Connors Wise Blood en hel del referenser till fåglar, eller djur överhuvudtaget - hade jag tid skulle jag, fast äsch - - -
        
Marcel Proust                            Nötskrikan

Försummelsen

På The Guardian listas fem (eller tio) bra lesbiska filmer, både några riktigt gamla och några nyare - men de ignorera helt den överlägset bästa, bröderna Wachowskis otäckt stilfulla noir-pastisch Bound, med Jennifer Tilly och Gina Gershon.

and no one´s left in doubt

Inte bara Les Murray lånar Churchills svarta hund: även Nick Cave nämner den i den här dokumentären, "Abusing the Muse". För mig hade det räckt med "Abusing Muse" - - -


Del
två och tre får du själv länka dig till. Det är värt besväret, med råge. Eller inbillar du dig att du har bättre saker för dig än att lyssna på klokheter som dessa: "actual experience is highly overrated, imagination is much more interesting than what life actually offers"? Och som sista låt, den förtjusande "Nick The Stripper", dessutom - - -

Den svarta hunden, Les Murray

Av Churchill har den australienske poeten Les Murray lånat begreppet till depression, Den svarta hunden, som han lät bli namnet på den essä som han ursprungligen publicerade 1997, och som nu äntligen finns på svenska. Men originaltiteln Killing the Black Dog vill Murray revidera till ett resignerat Living with ... eftersom depressionen inte kan besegras eller dödas, endast accepteras som något att försöka komma överens med, ungefär som en ovälkommen och bråkig hyresgäst som man helst vill ska ta sitt pick och pack och sticka iväg på oplanerade resor lite oftare än brukligt.


Essän är brutalt uppriktig, när han går igenom vilken plåga han var för sin familj när depressionen tog honom i besittning. Det spelar ingen roll vilken benämning det här inte särskilt kära depressionsbarnet går under: är det inte "den svarta hunden" så är det de gamla begreppen melankoli, weltschmerz, spleen, mjältsjuka eller vårt nya lite mindre poetiska utbrändhet (eller Synligt mörker, som Murrays kollega William Styron kallade sin essä om depression, med en titel lånad från John Milton) - det är fortfarande en ful och otäck tillvaro. Då är det på något sätt passande med hundmetaforen: just det där äckliga, morrande, illaluktande och otrevliga kan passa synnerligen bra för att beskriva känslan.


Boken fungerade som exorcism för Murray, vars återkommande depressioner ändå visat sig vara lindrigare, låter han meddela i ett för den här svenska upplagan (essän är översatt av Jonas Ellerström) nyskrivet efterord. Han skräder inte orden, och behandlar sig själv med distans och stor självironi, när tillkortakommande redovisas objektivt och kliniskt. Faran i att hålla det negativa inom sig presenteras skoningslöst: "så lärde jag mig att gömma min ilska långt inom mig där den gjorde som störst skada". Han skriver också med kärv uppriktighet om den sömnlöshet som infinner sig vid vargtimmen, då dygnet är som mest släkt med Intet, de obevekligt långsamt framsläpande gryningstimmarna.


Men också en vacker förklaring till varför det var lättare att skriva poesi än prosa under sjukdomsperioderna: "prosan visade större tendens än poesin att färgas av min förvirring och mina tvångsföreställningar. Poesi inte bara kräver disciplin, den är disciplin och motstår obalans och svulstighet genom att förånga dem när de väsnas och tränger sig på."


Vad som kan förta det positiva intrycket är att han gnäller lite väl missklädsamt på hur missuppfattad han har varit i sitt hemland, och att all uppskattning har kommit från utlandet - det må stämma, men det blir något av ett maner att hela tiden söka upprättelse, och har kanske inte mycket att göra i just den här skildringen. Till de starka partierna hör berättelsen om uppväxten, om hypokondrin, om föräldrarna, och faderns betydelse, och gripande redovisas orsaken till att modern dog när han var helt ung, på grund av att hon förblödde under ett missfall, och fadern var oförmögen att inför larmtelefonisten framlägga sitt ärende: det enda han kunde säga var "Hon har det inte bra!"


Efter essän följer ett urval av Murrays omisskännliga dikter, skrivna i en burdus anda, präglade av hans lediga idiom, och ett trotsigt nästan muntert tonfall som står i bjärt kontrast till det deppiga innehållet, för han har valt ut dikter som kommenterar och fördjupar den bild han framställer i essän. Men poesin är inget vaccin, inte ens för den som kan skriva en så fantastisk och ärlig dikt som "Bergsväg", ur diktsamlingen Subhuman Redneck Poems, där han introducerar sin svarta hund; den här dikten utgör också en subtil replik till Philip Larkins enorma dikt "Aubade".


Det är en oerhörd bok, och vore det inte för att poesin har blivit bannlyst från det där Nobelpriset så hade Murray fått det för länge sedan. 


The Meaning of Life: Right Now!

I höstas läste jag Terry Eagletons bok, The Meaning of Life, där han levererar det tämligen oväntade förslaget att livets mening är - jazz ... Min kollega E har influerats av detta och hävdar med emfas att det finns trumspel av Dave Weckl som bevisar riktigheten i detta påstående, men det enda trumspel som jag kan godkänna är det Budgie utför i hobbyprojektet The Creatures. Ja, se på den här inspelningen av "Right Now", och bedöm själva om du någonsin har sett en snyggare trummis - jag menar, snyggare trumspel - - -

Inte för att Siouxsie går av för hackor heller - - -

Sylvia Plath

Den som intresserar sig för Sylvia Plath kan läsa New York Times när de låter några amerikaner (bland andra Joyce Carol Oates, Erica Jong och Elaine Showalter) kommentera Plaths litterära arv. Showalter menar att ingen annan engelskspråkig poet åstadkom så mycket under så kort tid, förutom Keats.

I am not cruel, only truthful -

pregunta

den gula skylten är ingen utgång
bara för att mannen som springer
mot utgången heter Hamlet
(hette han? frågar han?
är det symbolen? frågar du?)
det är damm i de spegelvända gardinerna
i den nedkylda skrivsalen där
du biter i din penna 
den biter tillbaks
men du biter hårdare! 
taket lägger sig framåt bakåt
väggarna fräter fast rosor 
blad efter blad
i rader som sträcker ut sig
framför dig bakom dig långt bakom dig
mycket mycket längre
den var så vacker
ditt felstavade linoleum
tappade du vingarna eller tråden där
valla fästet, lilla idiot
tugga vidare  

Snö

Nu har det snöat igen här, och då utbryter det sedvanliga "snökaoset", med elever som kommer för sent och skyller på bussar som är försenade - ja, herregud, snö! - i mars! - i Sverige! - och hela kommunen lamslås, och cykelvägarna plogas inte, och då infinner sig en delikat fråga: om jag inte kan cykla på cykelbanan för att den är oplogad och alla upptrampade isiga spår dessutom gör den livsfarlig att beträda med mitt vingliga ekipage, och jag då väljer att cykla på bilvägen, gör jag då något olagligt? Vem ska jag stämma när jag cyklar omkull och hamnar under en bil? Eh, hamnar jag under en bil är kanske en sådan fråga mitt minsta problem - - -

Nick och ljusstaken


Frieda, Sylvia och Nicholas.

Nick och ljusstaken

Jag är en gruvarbetare. Ljuset brinner blått.
Vaxlika stalaktiter
Droppar och tjocknar, tårar


Det jordiska skötet

Utsöndrar från sin döda uttråkning.

Svart fladdermus lyfter


Omfamnar mig, trasig schal,

Kyliga dråp.

De svetsas till mig likt plommon.


Gamla grotta av kalcium

Istappar, gamla imiterare.

Till och med nyheterna är vita,


Dessa heliga vardagsmänniskor.

Och fiskarna, fiskarna -[1]

Gud! de är isrektanglar,


Lastbara knivar,

En piraya

Religion, att dricka


Dess första nattvard ut ur mina levande tår.

Ljuset

Sväljer och återfår sin lilla höjd,


Dess gula livas upp.

Å kärlek, hur tog du dig hit?

Å embryo


Minns, även när du sover,

Din korslagda ställning.

Blodet blommar rent


I dig, rubin.

Smärtan

Du vaknar till är inte din egen.


Kärlek, kärlek,

Jag har hängt rosor i vår grotta,

Med mjuka mattor -


Det sista av victoriana.

Låt stjärnorna

Sjunka hastigt till sin mörka adress,


Låt kvicksilveratomerna

Som förlamar droppa

Ned i den fruktansvärda brunnen,


Du är den som

Rymderna enhälligt lutar sig mot, i avund.

Du är spädbarnet i ladan.



Sylvia Plath, 29 oktober 1962 (övers B.K. 23 mars 2009). Nicholas var nio månader när Sylvia skrev dikten.



[1] Nicholas Hughes doktorerade i fiskars beteende i vattenströmmar.


Självmord

I en ålder av 47 år har Nicholas Hughes hängt sig, förra måndagen, i Alaska, där han arbetade vid Alaska Fairbanks universitet. Nicholas är son till Sylvia Plath och Ted Hughes. Judith Flanders skriver också, och hon betackar sig för alla som nu kommer att damma av den gamla Plath-förbannelsen (Ted Hughes andra hustru Assia Wevill begick också självmord): det här handlar om en man som har lidit av depression. Jag håller med: det här ska inte göras till skvaller eller poesi - det är något kliniskt.

Ann Jäderlund

I Svd intervjuas Ann Jäderlund, och den annars så skygga poeten säger bland annat att det är svårt att vara människa - ja, och så handlar det mesta om andras ondska, om våldet, om den uttalade och djupt frustrerande frågan från hennes diktsamling: "varför är vi inte i paradiset". För övrigt tycker jag att alldeles för många recensioner av hennes nya diktsamling har handlat om hur hon med varje ny bok bryter ny mark, hur hon ändrar sitt skrivande - det dramatiska skedde med Blomman och människobenet, kursiv spärrning, men jag tycker snarare att hela hennes skrivande är konsekvent genomfört, och att det bland annat är därför hon är så spännande.

Release the Bat!

"There´s a place I must go" - - -

Bat for Lashes andra skiva "Two Suns" är ett veritabelt mästerverk, en behållare för behagliga toner och melankoliska ord, oftast halvt viskande framförda till majestätiska melodier som mer kommunicerar med Patrick Wolf och CocoRosie än något annat. Hon sjunger om krig, om soldater och riddare, sirener och jägare, och framkallar bistra hotfulla rytmer lika ofta som hon smeker fram ljuva sånger om kärlek och björnar och månen och sagofigurer och de blåaste drömmarna. I en av de mest magiska ögonblicken lyckas hon med "Pearl´s Dream" på något mirakulöst sätt åstadkomma något nästan exakt lika dansant som Kate Bushs "Running Up That Hill": Pearl är namnet på en återkommande gestalt i texten, en blond men mörkare Natasha, som tänker och gör allt det som hon inte vågar i eget namn. I en rättvis värld skulle din klockradio varje morgon öppna famnen och lyfta dig från sömnens djup med en radio som på sina ljudvågor spelar singeln "Daniel", i stället för det mer troliga alternativet från sch-sch-schlagerfestivalen. I "Good Love" grottar hon in sig i 60-talets flickpop, inklusive de obligatoriska talade partierna, och sjunger med självklarhet rader som "but I need sorrow, baby, like sorrow is the drug". I den avslutande balladen "The Big Sleep" gästas hon av den stora rösten Scott Walker, och han ingjuter ganska precis samma typ av magi som Marianne Faithfull gjorde åt Patrick Wolf med "Magpie": det är sublimt, denna bävande längtan som hon så smakfullt och varsamt behandlar här, där hon så intimt sjunger och du som lyssnare känner dig nästan som en inkräktare. Skivan släpps enligt almanackan 6 april - enligt klo[a]cktiden, ha!  

"The dream of love is a two hearted dream"


Oates om O´Connor

Joyce Carol Oates skrev häromåret lite förklenande om Flannery O´Connor, när hon gjorde en summarisk sammanställning av Southern Gothic, där hon om jag inte missminner mig helt också tyckte att Carson McCullers var överskattad, men allra mest överskattad var stackars Truman Capote - ack! Nu läser jag dock i New York Review of Books hennes essä om den nya biografin över Flannery O´Connor, som jag redan skrivit om. Oates är som vanligt en furiöst skicklig stilist, och det är alltid stimulerande att läsa henne. Hon skriver inkännande om det våldsamma hos O´Connor, hur våldet är så explicit och aldrig antytt, utan hela tiden tillåts forsa fram, som den naturkraft Oates känner att det är. Men det är stora ord Oates använder: "Indeed, no postwar and posthumous literary reputation of the twentieth century, with the notable exception of Sylvia Plath, has grown more rapidly and dramatically than that of O'Connor, whose work has acquired a canonical status since her death in 1964. " Jag är inte helt säker på att jag håller med: fortfarande väntar Flannery O´Connor på att få sitt rättmätiga erkännande. 

"Att tänka är att överträda"

Den ytterst spännande och lika ytterst allvarsamma författaren Juli Zeh intervjuas av Annika Persson i DN, och svarar lite bitskt på de där typiska frågorna. Alldeles strax kommer hennes tredje bok på svenska, Fritt fall, men redan har den fjärde kommit på tyska, s/f-romanen Corpus delicti. Ein prozess, som tar upp rättsfrågor, var gränsen går för det personliga ansvaret. Ja, hon har gett ut sammanlagt nio böcker, om man räknar barnböcker, essäer, etc. Det finns i hennes böcker (Örn och ängel och Leklust) gott om oroande tankebanor, där hon med klinisk skärpa ställer diagnosen på det mänskliga beteendet.

Foto av David Finck

Proust lagar majonnäs

Sara Danius, som för resten har skrivit en fin bok om Prousts förhållande till modern teknik, Prousts motor, skriver i dag i DN en essä om Proust, där hon menar att hans stora roman (hans perverst oformliga bok) kan liknas vid majonnäs. Och det är verkligen en lockande liknelse: "Analogierna infinner sig så att säga gratis: det franska, det besvärliga, det ambitiösa, det tidskrävande, det tålamodsprövande, det njutbara, det saliggörande, det fylligt feta, det hopkokta, det ständigt närvarande hotet om ett formidabelt misslyckande..." Danius är dock inne på att det är en lättköpt metaforik, bland annat eftersom Proust själv tar upp matlagning i boken (men vad tar han å andra sidan inte upp? - själv föreställer jag mig boken som en trädgård, att man måste bli något av trädgårdsmästare för att på rätt sätt uppskatta den). Det var Roland Barthes som gav Proust majonnäs-liknelsen, för fyrtio år sedan: Danius kommer också på en parallell till George Eliot, som han höll högt - med all rätt!

Är det en majonnäsfläck du har på kavajen eller är du bara glad att se mig?

There is a song that never is played as good as it once was

Nä, det är förstås otänkbart att det går att någonsin göra en anständig cover på någon av The Smiths låtar, men det betyder inte att det saknas aspiranter: jag minns att Death Cab for Cutie gjorde en anskrämlig version av "This Charming Man", men den här versionen av "There Is A Light That Never Goes Out" är mer respektfull, mer försiktig, och förstås mycket bättre ... But still - - -

Where is a light that never goes out?

*

*

det här är landet som inte finns -
det här är  -  -  -  
där du snubblar på mörkret -
håll hårt i elden,
och bakom elden en annan eld -
kom hit och stäng in dig,
instängd i bilen -
alla små intima vrår -
läderjackan över ögonen -
kyl ned elden,
och bakom elden en annan kyla -
jag snubblar på tystnaden -

(O)besvarat

John Mullen listar tio bra romaner om obesvarad kärlek, och det är förstås en nästan klanderfri lista (det enda som saknas är Doktor Glas) - speciellt roligt att George Eliots Middlemarch får vara med, där han lyfter fram Farebrothers obesvarade kärlek till Mary - ack! Och Werther! Och Ringaren i Notre-Dame, och Trettondagsafton, och Vita Nuova - - -  

Henry Holidays skildring (1884) av mötet mellan Dante och Beatrice (klädd i vitt) - - -

Porca dio!

Svd har en quiz om gothrock, och givetvis får jag med skammens rodnad på kinderna maximal utdelning - tio rätt ... (för)visa mig till skamvrån bara - - -

Hideous to the eye, indeed! Nick Cave in his birthday suit - - -

Cartesianska dykaren. Tre meditationer, Durs Grünbein

Borges påstår någon gång att han har ett alldeles för gott minne för att kunna vara en originell tänkare, och det ligger mycket i den uppskattningen, att vårt tänkande utgör ett sabbat cartesianskt credo: "jag tänker citerar, alltså är jag till". Nu har den tyske poeten Durs Grünbein skrivit en svindlande begåvad essä om filosofen René Descartes, under namnet Cartesianska dykaren. Tre meditationer, och den har fått äran att inleda serien Ersatz Essay, under redaktion av Jean Claude Arnault: Ulrika Wallenström har översatt Grünbeins text, och Aris Fioretos har skrivit ett välformulerat men högst annorlunda efterord (när Grünbein introducerades på svenska med urvalsvolymen Biologisk vals var det samma arbetsfördelning, med Wallenström som översättare och Fioretos som ansvarig för efterordet).


Den
cartesianska dykaren är en av fysikernas alla leksaker: en vattenfylld glaskolv som innehåller en figur (helst en liten djävul, helst tillverkad i Böhmen eller Murano), som med en tryckning på lockets gummihinna skickas ned till botten, bara för att stiga när man släpper trycket över öppningen. Den här djävulen kan ses som sinnebilden av poeten som hittar upp till (snarare än hittar på) sina bilder, sina påhitt.


Grünbeins Descartes är en fullkomligt modern tänkare, i det avseendet att det vi kallar för "modernt" är något som ger blanka katten i tiden, och att det moderna finns lika påtagligt hos somliga av antikens filosofer som hos 1900-talets poeter: det är en metod som är lika tvärvetenskaplig som den är tvärtidslig. Descartes tänkande jämställs med mosaiken, där mönster och förgreningar kan upptäckas och spåras för den som ägnar det sin möda. Grünbein betonar fantasins betydelse för den franske 1600-talsfilosofen, annars mest känd för att vara ärkerationalist, och visar också att han i minst lika hög grad är poet som han är filosof - och detta om en som med råge uppfyller de kunskapsteoretiska filosofkritierierna. Han tänker med emotioner, där hjärnan (sam)arbetar med känslorna - med hans eget ord "livsandarna".


Grünbein är själv poet (hans stora versroman om Descartes, Vom Schnee, förblir dock oöversatt), och det är en underdrift att påstå att det märks i hans stil. Han presenterar Leibniz som en glädjedödare som "lyckades trolla bort de muntra gnistorna ur den barocka kroppsmaskinen", och som läsare finns inget annat val än att tacksamt plocka fram en småleendets läsning, när man återfinner dessa muntra gnistor i hur Grünbein kristalliserar Descartes tänkande åt oss: han i sin tur trollar bort Leibniz kritiska smolk. Och det är med kongruens och med stor konsekvens han med flinka fingrar binder ihop tankarna och skriver fram sina egna fantasifulla bilder, sina egna djärva metaforer, som i sig själva utgör vackra illustrationer till hur Descartes tjusiga prosa kan fungera inspirerande - den filosof som kan uppmuntra till så här vackra böcker kan bara beundras. 


Av de sex huvudkänslor som Descartes kategoriserade - kärlek, hat, begär, glädje, sorg och förundran - satte han störst vikt vid det sistnämnda, vid admiration. Denna förundran blir den röda tråden i de tre meditationer som boken består av. Grünbein leker fram sina exempel, där han visar det fruktbara i Descartes inställning, att vara lika mycket rationell som visionär, med det ena ögat ständigt fästat på metafysiken, men utan att någonsin släppa empirin, och det blir en idealisk hållning. Det är också en anspråksfull och modig stil, där tankarna ger sig ut på våghalsiga äventyr.


Just förundran återkommer genom hela boken, och kanske det skulle bli ett slut på pedagogikämnets Sisyfosarbete med att definiera vad "kunskap" och "lärande" är, bara de studerade Descartes begrepp 'förundran' lite noggrannare. Det är lätt att se hur det är nyfikenheten som är den vägledande inställningen, att kunskapsinhämtandet blir en viljeakt, och att det är en enorm skillnad mellan att veta och att kunna. Descartes egen definition av 'förundran' är förundransfullt vacker: "själens plötsliga överraskning som gör att själen hänger sig åt att uppmärksamt betrakta de föremål som förefaller den sällsynta och ovanliga". Just så exakt! Och i samspelet mellan förundran och tvivel blir Descartes sällsamt fantasifulla filosofi till, och därför så egendomlig.   


Den andra essän handlar om autopsin - alltså, öppnandet av kroppar - och hur det finns likheter mellan hur bildkonstnärer och Descartes betraktar världen; i synnerhet mellan hur Rembrandt och Descartes arbetade i det närmaste identiskt, och att de var grannar i Amsterdam inte enbart i bokstavlig mening, utan i högre grad bildligt: grannar i hjärnan, i kroppsmaskinen. Simultant säger Descartes och Rembrandt med sina respektive verk att vi är iakttagare, aktiva tittare, och det är i samförstånd de inbjuder oss som betraktare/läsare. Båda dissekerade djurkadaver, och om "Rembrandt var denna upptäckarepoks ögonpar, Shakespeare dess tunga, så var Descartes det lilla ilbudet, den andlige markören på en framtidens bildskärm som med sitt blinkande markerade på vilket ställe det gick att komma längre i kunskap", föreslår Grünbein.   


Och den tredje meditationen utreder hur vi leker med vårt eget jag, hur vi "spelar jag", och hur Descartes kan agera förebild för uppfinnaren av det som går under namnet det lyriska jaget. Det är stora anspråk. Men Grünbein lyckas visa hur vi använder själens organ när vi ser, hur alla intryck måste destilleras av vår fantasi innan det kan bli erfarenhet.   


Utöver de djärva tankesprången i Grünbeins essä, och den övertygande ansträngningen att lyfta fram Descartes ur skamvrån, får vi en minibiografi, med sådana detaljer att han gillade skelögda flickor, att hans valspråk var "Larvatus prodeo" (jag uppträder med mask), och att det givetvis var ett misstag att bege sig till Sverige - under vintern! - för att frysa ihjäl, när han hade förutsättningarna att få en lång ålderdom. Han drömde om att bli osynlig och försvinna i folkmassan - tänka sig, upptäckaren som är rädd för upptäckt! Grünbein avtäcker också ett embryo till fin-de-siècle-flanören, med Descartes som den som på avstånd betraktar världen med det skeptiska leende som vi annars trott att Baudelaire var fader till.  


"A sight to dream of, not to tell! / O shield her! shield sweet Christabel!"

Jag läser att man i New York kan gå och se Broadwaypjäsen "Thirst - a spell for Christabel", som givetvis utgår från Coleridges obestridliga mästerverk, den märkliga gotiska barnkammardikten "Christabel". Men innan du bokar biljetten, kanske recensioner som denna kan avskräcka - - -


Chloe Chapins sketch till uppsättningen.

Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, Ann Jäderlund

Varför läser vi poesi överhuvudtaget? Allt i vår tillvaro talar emot poesin, allt vädjar till effektiviteten och lönsamheten och nyttan - då blir poesin något bakåtsträvande, en arkaism, en onödvändighet med sina krångligheter och brist på förtydliganden. Särskilt i dessa ekonomiska kristider: vilken nytta kan då den som fått "obegriplighetens poet" som epitet erbjuda oss?   


Ja, kanske just därför att omvärlden är så knepigt inriktad på enhetlig sanning behöver vi motgift? Ju mer verkligheten djävlas med sina kalkyler och objektivitetskrav och rätlinjighet kanske poesin stärks av och blir desto mer bestående, som en motståndsrörelse till allt dumt, till tramset och nonsenskulturen, ytligheten och barbariet (det djävla kungahuset, till exempel: det är inte konstigt att man i kristillfällen vänder sig till poesin för tröst och förståelse). Det är förstås både sorgligt och märkligt att inte fler av våra folkvalda politiker väljer att lyfta fram en skicklig poet som Ann Jäderlund när de någon gång blir tillfrågade om litteratur: den som har språket som sitt arbetsredskap har mycket att hämta hos poeterna, och Jäderlund är en poet vars språk skulle kunna lyfta bort gräsligheterna i även den tyngsta kanslisvenskan.


Hennes nya bok med dikter heter Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar, och som vanligt är det på ett ytligt plan en esoterisk poesi som hon uppehåller sig vid: endast för de invigda. Men det är här samtidsdebatten finns. Redan i första dikten tar hon in omvärlden, den här världens djävligheter i form av katastrofer och krig. Och titeln på samlingen knyter an till hur vi duschar bort jordens resurser.


Det kan tyckas att hon rör sig mot förenkling och en rakare mer kommunicerad dikt - men Jäderlund fortsätter skriva på sin konsekvent utformade stil, med det säregna och det vackra i förträfflig balans, där det ofta(st) handlar om språket i sig, hur människan är sitt språk, och även den delikata frågan vad som konstituerar detta som vi kallar ett 'jag':

"Jaget i solen och jaget i människan.

Det sprider sig genom alla höljen.

Jag som är fylld av dem. Och av

jaget inne i hjärtat. När det är

okänt. Men hur ska det

kunna finnas

där? Utan att jag har

del i det?"

Jaget som en entitet: ett främmande föremål.


Här finns en omedelbar förmåga att förbluffas, en förundran inför det vackra i exempelvis blommorna, som liljorna: "Varför / är de så underbara?", eller den ännu mer fantastiska förgätmigejen: "Varför ska ögonen / finnas?" Lekfullheten kan också skönjas i enstaka dikttitlar, som den förtjusande "Dränkt i ett solflin". Det finns en självklarhet i tonfallet i de här dikterna: allt bara är.


Men mest handlar det om det  f l y t a n d e  : hur vattnet från förra samlingen I en cylinder i vattnet av vattengråt bildar en parallell flod tillsammans med den här boken. Hon skriver fram en flytande konsistens med sina dikter. Mellan paradiset och apokalypsen utspelar sig dikterna, i en skapelseprocess som talar rakryggat med förintelsen och de destruktiva krafterna inom och mellan människorna. Hennes uppfattning kan te sig skrämmande negativ, när hon i en lätt surrealistisk dikt ger utlopp för en bitterhet inför den ondska människan är kapabel till: "Ridande på utmärglade foster. På vatten som skjuter upp / över allas huvuden. På moln med utstickande / klor. Och ett stort berg som vältrar sig över oss". Det är en visionärt präglad skräcksyn, där fasan antar okända dimensioner, förstoras utan att förvrängas, utan behåller sin fotografiska realism.


Diktjaget vistas nära det otrygga, det otäcka, det osäkra: ja, i negationerna vistas det, samtidigt som det är i ett tillåtande 'ja' som Jäderlund skriver sina dikter - för det som kväver och dödar är 'nej'-ordet, det farliga negerandet. Samtidigt vet hon att vi föds till förstörelse, till destruktivitetens trådsystem som bara vill förstöra oss. En oro finns inplanterad i dikterna, något som inte stämmer, något som inte riktigt hör dit: en avvikelse, en slags störning, som också visar sig i enstaka tautologier, som den vackra "sjukkrankt", som återfinns i en längre dikt som möjligen handlar om anorektiska fotomodeller.


Det som gör den här samlingen så stark är de slående och ofta uppseendeväckande tankarna som väcks - det ovanliga perspektiv Jäderlund lägger på tillvaron, med dess oväntade insikter: "Man försvinner inte / för att man grävs ner. Eller finns / för att nån gräver upp en." Det är också dikter skrivna i buttert trots mot förenklingar, och förevisar ett alternativ, en stark livskänsla i själva existerandet: men lika starkt är dödsmedvetandet, känslan att vara döende, att vara i förstörelse. Man börjar leva exakt i det ögonblick man fattar att man ska dö. Vad hon har skrivit är intellektuell dikt, som ofta ställer tidigare uppfattningar på sned: "Det finns inget / riktigt riktigt djup / i det onda."


Det permanenta vattnet och det ljuva ljuset blir de bestående inslagen i den här mäktiga och hänryckta diktsamlingen, som bär i kraft av auktoriteten i Jäderlunds tonfall: det är en röst som är fullständigt pålitlig, samtidigt som den inte är bestämd eller tvärsäker. Ändå kan hon inte låta bli att korrigera Wittgensteins berömda utsaga om att man måste tiga om det man inte kan tala om: "Allt / kan man ju säga" lyder Jäderlunds credo, vilket är lika självsäkert som Södergrans devis om att sjunga vad man vill; och jag är benägen att hålla med Jäderlund i att hon kan säga allt, och att hon gör det med ett "Malignt jubel". Att säga att hennes poesi är livsviktig må låta som en klyscha (vad hjälper det en läsare om hon häller ren Ann Jäderlund över sig i alla sina dagar? - jo, ganska mycket, skulle jag vilja säga), men hennes dikter är oemotståndliga, omöjliga att värja sig emot när de invaderar dig som läsare, när de tar dig i besittning och härskar över dig långt efter att du tror dig ha avslutat läsningen.  


68

Lyckan: en flämtning.

Alternativet? Värre -

den bleka lågan.


Fever Ray

När Karin Dreijer Andersson från The Knife gör sin första soloskiva tar hon inte riktigt ut de där lovvärda svängarna, utan förhåller sig ganska tätt till hur The Knife lät på sin tredje och senaste skiva, "Silent Shout". Musiken är dov, enkel, klaustrofobisk, och hela tiden på gränsen till att helt flippa ur, att tappa kontrollen, gå bortom det normala och sansade: sannerligen är det en unhemlich musik, som får lyssnaren att spärra upp ögonen lika mycket som öronen, i väntan på det fasansfulla. Det är skräckinjagande på riktigt: hypnotiskt, förtrollande, magiskt. Musik som inte åldras, som inte har någon ålder, som trotsar tiden, som räcker ett anakronistiskt långfinger åt tiden. Hon sjunger "I put my soul in what I do", och jag får aldrig lust att upprepa den uttjatade frasen "once more, with feeling this time!" Hon sjunger "I live between concrete walls, in my arms she was so warm", och jag känner direkt att det är något här som inte stämmer, det är en diskrepans, en idiosynkrasi - - -  

"When I Grow Up"

Hardships

Jenny Wilsons andra soloskiva "Hardships" inte bara uppfyller och överträffar alla förväntningarna från den nästan omänskligt utmärkta debuten "Love and Youth": på något magiskt sätt är det som om allt är ännu bättre än man hade vågat hoppas. Allt är framfört med gott humör, och idéerna sprudlar, utan att skivan känns spretig och osorterad - det finns sammanhang och samband och gott om röda trådar att hänga fast sin lyssning vid. Hennes röst är dessutom helt idealisk till den här musiken, som också tar till vara alla goda idéer, och hon lyckas få varje ord att kännas angeläget och viktigt, som om det spelade roll på riktigt. Jag hittar bara favoritlåtar, tretton stycken. Gott humör, ja - samtidigt som låtarna doppats i vemod. Skörheten i några rader samspelar elegant med säkerheten i rösten, hur hon modellerar sångerna utifrån principen att det enda som räknas är att det blir utfört med konsekvens. Ja, och jag gillar hur låtarna hör ihop tematiskt både textmässigt och musikaliskt; att hon avstår från alla billiga knep och i stället litar på lyssnarens tålamod, genom att inte ge låtarna en massa inbjudande (o)ljud, utan skalar bort allt prål och utanpåverk, hugger loss all snickarglädje som svenska artister annars vill tro är nödvändigt. Här finns sannerligen inte mycket att anmärka på - visst, om man ska vara petig känns det som att ett par refränger verkar ha hämtat inspirationen från TLC:s "No Scrubs", men det hade kunnat vara värre - - -  

"The Wooden Chair"

Ephebiphobia

"We are an ephebiphobic society and we should be ashamed of ourselves": så skriver Tanya Byron om hur vuxna distanserar sig från unga, lever i fruktan för de unga, till den grad att vi utnyttjar teknologiska landvinningar för att mota bort oskyldiga ungdomar från platser där de rimligen har rättighet att vistas (exempelvis genom att skicka ut ljudvågor - under namnet som endast kan uppfattas av yngre människors hörsel, för att skrämma bort dem). Problemet är väl att man inte löser några problem på det här sättet: snarare intensifierar man ett existerande problem, förstärker det och skapar ett nytt, större problem.


Är människan skapt för att åka skidor?

Med bestörtning läser jag att skådespelerskan Natasha Richardson efter en skidolycka fått allvarliga hjärnskador, som kan vara irreparabla. Richardson, som får sitt vackra förnamn felstavat i svensk medias rapportering (där hennes främsta merit verkar vara att hon var gift med Liam Neeson), är förstås mest ihågkommen för sin utmärkta roll som Mary Shelley i Ken Russells sublimt spektakulära film Gothic.
Natasha Richardson och okänt troll imiterar Füselis berömda målning The Nightmare i filmen Gothic.

Frihet?

Nina Björk talade idag på HLK inför ett mer än fullsatt auditorium om sin avhandling, en bok som jag tyckte sisådär om: hon talade mest om Benedictsson, men också en gnutta om Mill, desto mindre om Locke, en aning mer om Judith Butler, och en del om sig själv också. Nåja: hon sa en del fyndigt, men passade även på att chikanera bloggar en hel del, i ordalag som nästan gjorde mig gramse. Nu vet jag inte om jag riktigt håller med henne att friheten är en illusion, att det är så uppenbart att vi tvingas in i stereotypa fängelser utifrån vilket kön vi råkar födas som, eller att det är omöjligt eller ens svårt att hålla sig undan påverkan från diverse håll om hur man måste uppföra sig och bete sig och allt det där, utan att man därför måste bli en ytterlighetsmänniska. Att det finns något fruktbart bortom konsensus visas elegant av Siouxsie i den här oskattbara pärlan: en liveversion av "Sin In My Heart", med briljant oortodoxt gitarrspel från henne själv, i suverän harmoni med kanske världens bästa gitarrist någonsin, John McGeoch. Och så hennes sång: så ovanlig, så vacker, så speciell, så unik, så hypnotisk, så skräckinjagande ... Och ja, Budgies trumspel, helt klanderfritt, och Severins basspel - - -   

"When you grovel at my feet
Keep it short and sweet"

The Waterboys

Det går visst inte att länka, men jag gör väl så här då, trots att det enligt amanackan (djävla tid!) inte längre är St Patrick´s Day - - - 

"Well I know I will be loosened
From bonds that hold me fast
That the chains all hung around me
Will fall away at last
And on that fine and fateful day
I will take me in my hands
I will ride on the train
I will be the fisherman
With light in my head
You in my arms"

Max, Viggo & Vita, Hanne Richardt Beck

Mitt kära radioprogram har gett mig i uppdrag att läsa Hanne Richardt Becks roman Max, Viggo & Vita, och det har jag gjort med genuin pliktkänsla, och mina intryck tenderar att röra sig i negativ riktning. Jag har tillbringat oceaner av långsamma uttråkade timmar med denna bok, otillbörligt hyllad i sitt hemland att döma av recensionscitaten på innerfliken, men boken verkar ha blivit bemött med tillbörlig tystnad här i Sverige.


Det utspelar sig i dansk för-, krigs- och efterkrigstid, med syskonparet Viggo och Vita, och den smått parodiskt mystiske och gåtfulle Max. Max och Vita förälskar sig i varandra, och den till självutplånandets gräns fegaktige Viggo hamnar vid sidan av deras relation, och händelseförloppet skildras med stora tidsdifferenser. Det viktigaste skedet är ockupationstiden, när Vita och sedermera Max engagerar sig i klandestin verksamhet i motståndsrörelsen, medan Viggo får nöja sig med att ta hand om den sjukliga modern.


Tyvärr lider berättelsen av spekulationslystnad och spektakulärt effektsökeri, utöver att karaktärerna är så grovt och okänsligt utmejslade - i synnerhet Max, som introduceras som en halvpsykopat, varför den stora hemlighet som författaren har planterat riskerar att avslöjas redan innan hon introducerar den: alltså, vem är förrädaren i gruppen - kanske det hade svårare att räkna ut om Max alltså inte hade givits dessa skumma egenskaper redan i bokens inledning ...


Språket är märkligt utdraget, överfyllt av tautologier och andra märkligheter - ja, redan på första sidan denna tautologi: "en retning i halsen som inte vill försvinna oavsett hur mycket citronte han än häller ner genom svalget" [min kursiv]. Det här skapar oöverstigliga hinder mellan det berättade och mig som läsare, och irritation över hur förenklat allting läggs fram. Det är mycket dialog - tyvärr, eftersom vi har att göra med människor som pratar uppstyltat och högtravande.


Värre än språket är väl hur författaren gör figurerna en otjänst genom att skildra dem som karikatyrer: hela verket förlänas en banal ton, där hon trivialiserar något uppenbart allvarligt och viktigt. Visst finns det en potential att se framför allt Max som en psykologisk gåta, men författaren är för övertydlig, för frikostig med att gödsla med ledtrådar. När hon sedan mot slutet teoretiserar kring nazismen drar hon en parallell till fallande takpannor - se där ett exempel på ett osmakligt bagatelliserande av något avskyvärt.  


67

Detta udda ljus:
skarpt tända vida vita,
med sitt krav: - Lys mer!

Norrländskt blod, svenskt hjärta

Varför jag i dag firar St Patrick´s Day: det kan ha att göra med att jag som norrlänning identifierar mig med och sympatiserar med allt som är irländskt, för liksom engelsmännen har plundrat Irland har stockholmarna plundrat Norrland, och sedan är det allt det där med berättartraditionen, den sarkastiska humorn, att ständigt vara oförrättad och förbannad, religionen som något annat än frikyrkliga fasoner, känslan för landsbygden, hur det känns att övernatta i ett dike, alkoholvanorna, etc. Ja - här är The Pogues "Streets of Sorrow/Birmingham Six": 
 
"May the whores of the empie lay awake in their beds
And sweat as they count out the sins in their heads"

Gertrud

(En gråaktig kvinnoskenad kommer ljudlöst fram från den slutna dörren till höger, skrider långsamt över scenen, stannar litet ifrån Gertrud och lutar sig en smula fram med händerna på knäna.)
[...]
SKEPNADEN
Titta lite på mig.
Är jag vacker?
Nej.
Men jag har älskat.

Titta lite på mig.
Är jag ung?
Nej.
Men jag har älskat.

Titta lite på mig.
Lever jag?
Nej.
Men jag har älskat.
Hjalmar Söderberg, Gertrud.

Nina Pens Rode spelade Gertrud i Dreyers filmatisering (1964).

ringen

hennes hand var liten och mjuk och varm
men ingen ring på fingret när jag höll i hennes hand
på väg från huset in i det leende mörkret
hennes röst var stor och hög och klingade kallt mot kaklet
på väg in i nästa pyramid
jag var så fruktansvärt trött
ville bara sova falla ihop som ett barn men nej
plågan skulle fortsätta
mot husväggen skulle de dräpas en efter en
snart är det din tur slå utan att skrika
håll inte för öronen
de skriker desto mer i dina öron

Non, je ne regrette rien!

I dag läser jag en intervju med Anna Odell, som tar det omtalade bladet från munnen och berättar att hon inte alls ångrar sitt konstprojekt där hon spelade psykpatient. Samma dag frågar några av mina elever vad jag tycker om hennes tilltag: ja, det är så lätt att fördöma, att tycka att det hon har gjort är fel, förkastligt, omoraliskt. Men det verkar finnas mer än själva upptåget, och att det är för tidigt att ha en åsikt innan man har sett hela verket. Det vore förstås underbart om vi hade en värld med endast figurativ konst, riktigt traditionell och riktigt äkta, och hantverkskunnig och - ja, så där som det alltid har varit, konst som inte bråkar och kommenterar och ifrågasätter. Jo, visst kan man använda konsten på ett annat sätt om man vill ha en diskussion kring psykvården (skriva en bok, göra en spelfilm, så att det är tydligt att det är fiktion), men vi har som sagt var inte sett hela konstverket ännu.  

SAOL på nätet!

Från och med i dag finns SAOL på nätet, helt gratis. Skönt, tycker jag, som aldrig har brytt mig om att köpa ett exemplar av boken ("föga förvånande, att döma av din stavning", sufflerar ni, maliciösa läsare!) - dock står ett exemplar inköpt för skattepengar i en av mina hyllor på jobbet, men den har jag inte heller öppnat tillräckligt många gånger, eftersom jag häromveckan inte ens kunde stava till 'dekadens' (dock ger mig ordlistan delvis rätt: dessutom har herr Söderberg själv i sin Doktor Glas valt stavningen 'dekadans'). Men det bästa är att jag från och med nu kommer att införa nolltolerans för felstavningar i elevuppsatser - - -

Fält, Andrzej Tichý


Rwanda. Foto av James Nachtwey. 


Med en genial inledning, där pronomenet 'vi' med monoton konsekvens inleder alla meningar, tar en svindlande roman vid, där läsaren oupphörligt kastas mellan förvirring och hopp, förtvivlan och klarhet, i en berättelse som verkligen åstadkommer något utöver det där förtalade vanliga, det där förväntade som lurar bakom vassen när så gott som  alla svenska författare fattar pennan. Nu märktes det förvisso redan i debutromanen Sex liter luft, att Andrzej Tichý inte är intresserad av att smeka läsaren medhårs, men med Fält tar han ytterligare några steg in mot osäkerhetens rike, mot det där fruktbara området där ovissheten är kung.


Så ja - om syftet är att frälsa: jag är frälst! Det är inte möjligt att återberätta hur drabbande Tichýs andra roman är: som klyschan lyder, så måste den läsas, eller snarare upplevas.


Vad är det för bok? En mardröm. En vision, upplevd i efterhand. En hypnos. En hallucination. Och allt finns i språket - i de två berättelserna som löper parallellt: Nadia och Nadir, som turas om att berätta - kanske för varandra, men mest för läsaren - om ohyggligheternas århundrande (1900-talet, om du tvivlar).Om Joseph Conrad redan innan detta sekel inleddes gav sin dom med det lakoniska ordet "The horror!" får vi här facit: i synnerhet i den fotobok som heter Inferno, och innehåller fotografier från senare tiders mänskliga katastrofområden, av James Nachtwey, där bildtexterna inför ohyggligt tomma sidor visar slutstationen för det mänskliga beteendet. Här återskapas det bräckliga, ges kontur och fasthet inför våra klentrogna ögon, när vår blick vrids och vi tillåts skåda rakt in i det fasansfulla.  


Både bokstavligt och bildligt är det hemskt. Nadir är en undanskymd gestalt - från barnets utsatta position får vi en utblick som visar sig i känsligt nedfångade (kanske snarare infångade) minnen. Hans historia speglas genom Nadias försök att hitta ett språk för att förmedla den (till oss, eller till sig själv), där (storhets)vansinniga anspråk samsas med uppriktig vilja att skapa sin egen skapelseberättelse, som alternativ till den sönderskjutna världens. Det är en önskan som samspelar med Antonys ord i sången "Another World: "I need another place / Will there be peace? / I need another world / This one's nearly gone".


Tichý stegrar det ljuvliga i önskedrömmen tills den måste sjunka, tills den måste möta vildheten hos människornas djävligheter. I den här romanen blir allt underligare hela tiden, när det onda i människan sipprar in och bryter illusionen om omsorg; föga förvånande möts de två berättarna utanför ett sjukhus, där det antyds att psykosen har fått sista ordet, och vad som återstår är sorgen över allt som gått förlorat och vad som fortsätter att riskera att gå förlorat.


Det som håller ihop romanen är Tichýs konsekvent genomförda språk, hans förmåga att hålla sig till ett idiom som är trovärdigt, hållbart och övertygande, hur mycket han än tillåter sig att växla och byta spår. Svårligen låter sig denna stil beskrivas, och att hitta föregångare eller paralleller är också svårt. Det är inte långt från Becketts halvt psykotiska språk i dennes monologiska prosaböcker från 80-talet, eller våldsamheterna i Cormac McCarthys starkt visionära Blood Meridian: och kanske det Tichý vill säga oss inte ligger långt från Becketts och McCarthys uppfattning om vad som är botten i människan. Det är (om)skakande läsning, helt oförglömlig.    


Bat for Lashes II

Ja, eftersom hon occasionally sjunger om björnar och månen, kan jag inte låta bli att lyssna på den här versionen av "Moon and Moon", med Bat for Lashes (vad annars?) - - -

When I get home living in the jungle
Where´s my bear to lick me clean?

Bat for Lashes

I april kommer uppföljaren till Bat for Lashes debutskiva "Fur & Gold", och det jag har hört har varit mindre gotiskt, men ännu dystrare, ännu mjukare, ännu bättre - som "Daniel", första singeln. Givetvis har Johan Renck gjort en supersnygg video, som nästan lyckas vara lika snygg som låten - - -
 
"And when the fires came
The smell of cinders and rain
Perfumed almost everything
We laughed and laughed and laughed
And in the golden blue
Cryin' took me to the darkest place
And you have set fire to my heart"

"åh du kunde gå en stund på ängen och visa dom att du bestämmer"

Det är förstås bara en tillfällighet att de tre sårigaste, rastlösaste och särklassigt bästa svenska artisterna i åldern kring femtio (ja, nästan sextio, i vissa fall) i vår släpper skivor med några veckors mellanrum: Freddie Wadling, Olle Ljungström och Thåström. Och Thåström är den som har mest att bevisa, även om kritikerna tog emot honom med öppna armar efter förra skivan, "Skebokvarn ... nånting", som förstås var lika ojämn som vanligt. Och inte mycket är annorlunda med den nya, "Kärlek är för dom". Skillnaden är musiken, som konsekvent håller sig lutad mot Nick Caves (ödes)mättade toner, och de tillåter sig att i "Långt bort" låna några takter från "The Ship Song", medan "Axel Landquists park" är en karbonkopia av "John Finn´s Wife". Men jag tycker att den dova och minimalistiska musiken hos Thåström inte har låtit så här spännande sedan 1987 (årtalet, inte låten). Däremot sjunger han med sordin lagd på rösten, och det monotona i musiken får ingen dynamik när rösten verkar så loj och oengagerad: undantaget är den helt suveräna "Linnéa", där han tillåter sig att sjunga ut, låta rösten flyga iväg så där snyggt elektriskt som han är så ensam om. Texterna: ja, Lars Gyllensten konstaterade redan på 80-talet att "Du ska va´ president" var ett pekoral, och mycket har inte hänt sedan dess - det är samma tåg- och båtromantik och eskapistiska drömmar inpyrda med billig sprit och banala kärleksuppvaktningar. Undantaget är återigen "Linnéa", där han lånar bildspråket från "Säf, säf, susa", men Frödings Inga-Lill blir hos Thåström en hämnande ängel. Annars är orden ofta så pinsamma att man skruvar på sig när man lyssnar - allt är som vanligt, alltså. Han har en försåtligt låg lägstanivå - å andra sidan är hans bästa stunder så makalösa att allt annat får maka på sig när han levererar sina slagord, på den här skivan sällsynta, men när de väl kommer så totalt befriande.

å vem, vem, vem gick på din blomsteräng, gick på din blomsteräng Linnéa

Långa tåg av längtan ...

Eftersom recensionerna av Thåströms nya skiva inte upplyser dig om att hans låttext "Det var som långa tåg av längtan" är ett ganska skamlöst plagiat av Lolita Pops gamla låt "Långa tåg av längtan": lyssna på den här lite dåliga liveupptagningen av vad som ändå framstår som ett av 80-talets få riktigt bra svenska band, som nu äntligen finns representerat på youtube - - - 


Välj bort memoarerna

I Times skriver Erica Wagner klokt om skillnaden mellan memoarer och fiktion, och menar att det är romanerna som har mest att lära oss om både oss själva, om livet, och om personligheten hos den skrivande: jag håller med, och har svårt att förstå det stora intresset för memoarer, biografier, och överhuvudtaget sådant som skyltas som "sanna historier", eller hur det nu kommer att stå på böckerna, så här i kölvattnet efter Gömda-debaclet ... Det finns alltid vissa förbehåll, vissa begränsningar, som du som skrivande stöter på när du behandlar "riktiga människor": alla dessa hänsyn. Mot sådana som Emma Bovary och Dorothea Brooke kan författaren vara hur skoningslös som helst - - -

Sophy Naess illustration - - -

Intertextualitet 34

To be, or not to be
William Shakespeare, Hamlet
Att döda eller att dödas.
Ann Jäderlund, Vad hjälper det en människa om hon häller rent vatten över sig i alla sina dagar

Tyatira

Så säger Guds son, han som har ögon som eldslågor, och hans fötter liknar gyllene brons. (Uppb. 2:18)


Tyatira -


Tyatira, du gick bakom mig, lutade dig mot marmorn, tunna bokstäver föll in i dig, och löven föll bakom dig -

din mage sjunger, "söndag, var har du varit" -

Tyatira, du gick bakom mig, ditt huvud täcktes av oro, tunna bokstäver föll igenom dig, infandum dolorem -

din mage sjunger, jag sjunker med dig -

ned i dig, i din mage -

dina ögon sjönk, i grönt, sjönk ned i mörkret, ned i det djupa mörkret, dina mörka ögon, Tyatira -

dina mage sjunger, men munnen är död -

på dina måndagsläppar ristade jag tunna bokstäver som föll in i dig -

din mage sjunger om nejlikan, Tyatira -


Me tangere

Jag skriver det här på ett helt nytt tangentbord: ja, återigen har barnen sabbat det gamla, genom att hamna i dispyter som endast kan lösas med att de hamrar loss mellanslagstangenten och sedan slår så hårt att ytterligare några följer med for good measure; jag vill alltså dementera att det inte alls beror på att det är mina naglar som har nött bort färgen på semikolontangenten - det där är bara  elakt förtal, spritt av elaka kolleger. På slutet var det gamla tangentbordet så slitet att jag var tvungen att ge mellanslagstangenten en extra hård tryckning, vilket gjorde att kroppen (tummen) mindes varje gång, och en sällsam rytm infann sig: de lätta nedtryckningarna med fingertopparna, och så den extra hårda med tummen - nu kommer det att dröja veckor innan tummen har lärt sig att det inte längre krävs denna insats för att skapa det där magiska mellanrummet mellan bokstäverna (alltså är vanan, det som somliga kallar 'erfarenheten', visare än förnuftet, som borde vara kapabelt att upplysa min tumme att de här hårda tryckningana inte längre är nödvändiga).  

Mitt sista blogginlägg på väldigt väldigt väldigt länge - - -

Till alla som har undrat varför jag har skrivit så lite den senaste tiden. Jag läser uppsatser om Irland, det är det enda jag gör - ja, förutom att (förgäves!) jaga lila rättningspennor, och ägna tid åt att stoppa kuvert med Mock-uppsatser lite längre ned i diverse högar under staplar av (olästa) böcker. Och så lyssnar jag på Gas. Jag har helt enkelt inte tid att skriva. Dessutom snöar det: jag går promenader i snön, lyssnar på Gas, Jenny Wilson, och The Smashing Pumpkins. Etc - - -

Tio (elva) svenska deckare på engelska

Allas vår Camilla Läckberg har med anledning av översättningen av hennes svenska deckare till engelska, The Preacher, för Guardians räkning listat tio läsvärda svenska deckare. Jag råkar veta att hon hade stora problem med att hosta upp de tio titlarna, utan fick be sin läsekrets om hjälp ... Äsch: det är i vilket fall en skrämmande förutsägbar lista, med lama motiveringar, som inte kan göra någon glad: hon skriver turistbroschyr-prosa. Men jag har förstått att just svenska deckare har blivit enormt populära inte bara i Frankrike, utan också i England. Det är nog bra så: då kan dessa deckarförfattare glädja sig åt att få positiva recensioner någonstans, för i Sverige blir de bara åthutade - - -

66

Klockan på väggen,

vars visare är borta,

fortsätter visa.


Rilke

Ach, der Erde, wer kennt die Verluste?
Nur, wer mit dennoch preisendem Laut
sänge das Herz, das ins Ganze geborne.
Rilke, Die Sonette an Orpheus, Zweiter Teil, III. Sonett.

Broder Daniel

Det är bara ett fel i Marcus Birros fina text om den nya Broder Daniel-boken, When We Were Winning, och det är den försiktiga formuleringen i slutsatsen: "Broder Daniel är ett av de viktigaste banden som någonsin funnits i det här landet." Stryk det där "ett av de", och ersätt med det, för det är bara löjeväckande att tro att det har funnits något bättre eller viktigare, eller att det någonsin kommer att finnas. 
 

Vem kallar du dysfunktionell?

I The Guardian hittar jag följande roliga quiz om dysfunktionella figurer i litteraturen. Märkligt nog inget exempel från Douglas Couplands lilla pärla All Families are Psychotic. Jag vill varna för att fråga tre innehåller en slamkrypare: därför blev inte mina resultat bättre än att jag fick diagnosen borderline ... 

"I volunteer my soul for murder"

PJ Harvey och John Parish: "Black Hearted Love". Mindre stillsam än "White Chalk", mindre stökig än "Uh Huh Her", men alltid lika ljuvlig.  


Who would suspect me of this rapture?

Marguerite Duras hänförelse

Isabella Varricchio har skrivit en fin text om Marguerite Duras, i synnerhet Lol V. Steins hänförelse, kanske hennes mest hänförande bok ... Ja, det är en fin text, men också lite problematisk - men det är väl alltid problematiskt att trycka in en författare i ett särskilt program, eller om det bara är så att jag stör mig på att den är publicerad på den så kallade "kvinnodagen", 8 mars ...

Rimba[h!]ud

Germaine Greer skriver om Edmund Whites nya engelska Rimbaud-biografi, som hon fick i 70-årsdagspresent, men av allt att döma blev läsningen av den boken "a pain in the arse" (äsch, jag menar 'ass') för henne - - -
Greer tycker att Verlaine var en bättre poet: men Rimbaud var snyggare - - -

Dikter, Anna Achmatova

Vidskepligheten dikterar att en människas fotografi förändras när hon dör: det är som att döden retroaktivt lägger sitt finger på ansiktet, ger det en sorgkant. I en dikt skriver Anna Achmatova om det här, en dikt där hon ingår i en gemenskap med poeterna Mandelsjtam, Pasternak och Tsvetajeva - om hur blicken ändras, och leendet något annat. Nu kan man hävda att det här bara är skrock eller efterhandskonstruktioner, men det finns ett spelrum mellan vad som är inbillat och vad som är erfaret, och hennes dikter berör ofta just den punkten mellan ytterligheterna, en okänd kontaktyta mellan igenkännbar verklighet och den livsnödvändiga fantasin. Det är i dag exakt 43 år sedan hon begravdes: 10 mars 1966.


Den ryska poesins allvar uttrycks starkt och övertygande i Achmatovas dikter. Här saknas inte ett patos, högtidlighet och en gammaldags uppriktighet. Barbara Lönnqvist har i en förträfflig liten volym utgiven av Lind & Co samlat och översatt en fin bunt av Achmatovas dikter, med fokus på hennes senare produktion, från den kaskad av dikter som hon skriver 1940 och framåt: den tidigare produktiva fasen, med fem samlingar publicerade mellan 1912 till 1922, representeras här av en handfull dikter.


Det är en anspråksfull poesi: överväldigande, uppfordrande, och med en blick vilande mot nya dimensioner. Tonfallet är konsekvent högstämt och nostalgiskt, som om orden och namnen bär på magiska innebörder, måste utsägas för att behålla och bevara en tid som annars sjunker i glömska - därför skriver hon så envetet och så hjärtskärande känslosamt, och det finns ingen tid i världen som kan hindra orden från att fortfarande vara lika drabbande, helt enkelt därför att de är skrivna på liv och död (vad annars?), bokstavligt talat. Här mejar den ryska döden ned kolleger och familjemedlemmar, och Achmatova talar till och förbi döden med en stämma präglad av lika delar hat och sorg, en bitterhet som destillerats till kärnfullheter så kompakta att orden glöder till i de korta dikterna.


Men även i diktcykeln "Requiem", som ingår i sin helhet, är orden så där allvarliga och stora. Hela tiden formulerar Achmatova en mot(stånds)röst, en röst som vägrar tystas, som vägrar finna sig i orättvisorna, den påtvingade tystnaden. Hon skriver hårt, robust och kallt, och inte särdeles inbjudande.


Dikterna kan (d)ock ses som ett självförsvar, som anklagelser, där hon skildrar det utdragna lidandet, där hon lever i ständig rädsla, i en konstant anspänning, där skräcken vakar växelvis med musan ("rakt på mig stirrar / och hotar med snar undergång / en väldig stjärna"), något som också tar sig uttryck i en dikt skriven med utgångspunkt i Marina Tsvetajevas öde, skriven året innan kollegan - "Gycklande, osynliga dubbelgångerska" - begick självmord:

                      Det ringer till begravning,

                      det dånar av stormens tjut

                      och spåren av oss försvinner

                      i drivor av yrande snö.

Länge nog har vi saknat en dylik bok: utspridda i diverse antologier har vi fått samla rester, smulor - här saknas några av dessa kända juveler, men i gengäld får vi ett digert urval som också ger mersmak. Spåren varken avskräcker eller försvinner: Achmatovas poesi är levande, aktuell och akut.


Achmatova skriver kärnfullt, aforistiskt. Men det är inte för bon mots av det här slaget, "Jag höll aldrig av människorösten / men vindens röst förstod jag", som vi bäst bör ihågkomma hennes storartade dikter, även om det är lätt att hitta klokheter sympatiskt formulerade här och där: skarpa diamantord (själv beskrev hon diktandet som att "snava på hård diamant"). Utan just i namngivandet ligger storheten och det viktiga i hennes poesi: hur hon återkallar det förflutna, vecklar fram det ur gömman, lyckas besegra tidens tyranni genom att plocka fram dessa bortg(l)ömda gestalter. Hon gör allt för att hålla kvar och hålla fast de saknade rösterna, de icke närvarande som blir närvaro i dikterna.


The Magnificient Seven

Jag vet: det finns inga tidsmaskiner, men - åh, strunt i det, för från 1987 är den här magiska inspelningen med Blue For Twos mäktiga hymn "Ships", den enda vaggvisa som behövs ... Nu när det är fullmåne går det utmärkt att höra raderna om hur "the moon is sailing by / when my ships comes [sic] in" (ja, Wadlings engelska grammatik är bedrövlig, men jag ger honom ändå MVG i Engelska, tack vare hans kreativa formuleringar). Lyss till hur Blue For Two snarare blir ett magnifikt Blue For Seven här, och kanske kanske du då har hört 80-talets bästa låt av ett svenskt band: det är inte säkert att du därefter ens ids fortsätta drömma om tidsmaskiner - under förutsättning att vaggvisan fungerar - - - 
 
And I know it´s not really a sin / When my ships comes in - - -

Novation

'Tonårungar'.
No further comment - - -

*

*

om det blåser rätt igenom dig
om snön lyfter dig
och himlen blir vit -

och kylan finns till på riktigt
känner du att du lever
(men - så - känner - du)

en rejält omskakande nästan-upplevelse
där tiden slagit slint
och känslan blivit stum

och kinden blir våt -
du sitter övergiven på himlar
i överflöd av ögon

utan ögonblick
- du vill inte veta
vad det är för monster som föds

i din andedräkt staplar sig foster
nedsänkt i dina egna vokaler
elektriskt slutna gnistor

1129

1129


Säg all Sanning men vinklat -
Framgången i Omlopp bor

För ljust för vår klena glädje

Sannings chock, den är så stor


Så som Blixten lindrar Barn

det vänliga svar de fick

Sanningen som bländar gradvis

Annars saknar alla blick -

Emily Dickinson, övers. B.K. 8/3 2009


Böcker som jag (inte) har läst ...

Jag läser om en undersökning som BBC genomfört, där man låtit tusentals människor svara på frågan vilken bok de oftast har ljugit om att de har läst, och märkligt nog hamnar George Orwells 1984 högst upp på den listan: märkligt, eftersom det oftast är den bok jag har ljugit om att jag inte har läst, eftersom jag i vissa situationer har tyckt att det har varit så pinsamt att jag faktiskt har läst den. Vad kan jag säga till mitt försvar - att jag inte har läst On the Road? Märkligt nog, med tanke på Woody Allens Zelig, fanns inte Moby Dick med på listan - - - 
Däremot kan jag ärligt säga att det finns en bok som jag snart kommer att säga att jag har läst, även om jag inte har gjort det, och det är Stieg Larssons bok eller böcker, i Millennium-serien, för så mycket har jag fattat, att det är ett oförsvarligt socialt handikapp att inte ha läst dem, och att det uteslutande leder till att bli stämplad som elitist eller snobb om man säger att man inte har läst dem. Alltså: när du hör mig säga att jag har läst dem, tro mig inte - - -

Song of Joy, Nick Cave

Go, my songs, to the lonely and the unsatisfied,
Go also to the nerve wracked, go to the enslaved by convention,
Bear to them my contempt for their oppressors.
Go as a great wave of cool water,
Bear my contempt of oppressors.

Ezra Pound, "Commission"


När Nick Cave inleder sin sedan många år förhandsrapporterade och efterlängtade skiva "Murder Ballads" (1996) gör han det med den dystra "Song of Joy", om mannen vars hustru och tre döttrar mördats. Det är med en monoton nästan obefintlig melodi skivan inleds, långt ifrån de smeksamma tonerna i "Where the Wild Roses Grow", duetten med Kylie Minogue som på egen hand såg till att det här skulle bli Caves överlägset mest framgångsrika skiva. Till denna enkla melodi är Caves röst lika enkel, mer talad än sjungen, och orden framträder tydligt: låten blir mer berättad text än musikstycke.


Texten till "Song of Joy" vädjar till lyssnaren om förståelse, och använder delvis samma trop som Ezra Pound gör i sin berömda "Commission" ("Uppdrag"), genom att skicka ut sin text till potentiella åhörare. Cave låter sin berättare vända sig till lyssnaren - den som då spelade upp cd:n eller nu öppnar ljudfilen - och kallar honom "a family man", precis som han själv (både berättarjaget och sångaren var föräldrar vid tillfället).


I prologen till den relativt långa berättelsen svär berättaren att vad som ska följa är en sann historia - lyssnare skolade i källkritik vet att den vi ska lita allra minst på är den som säger att vi kan lita på honom/henne - men på sätt och vis finns det två berättelser i den här texten: en bokstavlig, om mannen vars familj mördas, och en underliggande, vars sanning inte är mindre otäck.


Det är dock inte Pound som svarar för intertexten till "Song of Joy", utan John Milton, och framför allt Paradise Lost, hans storslagna och på många plan oöverträffade verk. Mördaren citerar rader ur Paradise Lost, vet mannen att berätta, men om vi närmare ser hur citaten används i texten förstår vi att det är outredda saker som ligger begravda här.


Om vi först summerar innehållet i mannens berättelse förstår vi att den är logiskt berättad: han skildrar mötet med kvinnan Joy, som skedde för tio år sedan[1]. Efter att lakoniskt ha konstaterat ett pessimistiskt credo, för säkerhets skull dubblerat: "Allt things move toward their end" (att jämföra med "I knew before I met her that I would lose her" från "Do You Love Me?"), följer hur hustrun drabbas av depressionen, och namnet blir en ironisk påminnelse om vad hon inte kan leva upp till - "Became Joy in name only"[2]. Oroande nog erinrar sig mannen att hennes olyckliga tillstånd kan vara en slags profetisk vision där hon skådar in i framtiden och förstår vilket våldsamt slut hennes liv kommer att få: "As if she saw into the heart of her final blood-soaked night / Those lunatic eyes, that hungry kitchen knife". Här följer även en apostrofering av lyssnaren, där berättaren cyniskt genomskådar dennes (vår!) egen blodtörst - eller är det då en tillfällighet att det är med sin mest makabra och morbida skiva Cave blev artisten på allas läppar? Här ryms en kritik mot vår nyfikenhet, att vi frossar i det våldsamma, som om berättaren förstått att han måste introducera en personifierad "hungrig kökskniv" för att vi inte ska somna av leda ...


Paret försöker reparera sitt trasiga förhållande med barn, och i rask ordning följer de tre allittererade döttrarna "Hilda, Hattie and Holly": allitterationen kan sägas förstärka fiktionskänslan, skapa en verfremdungseffekt. Barnen ärver moderns melankoliska sinnelag, och medan mannen är på sjukbesök - först så här sent i hans historia får vi veta att han är (eller snarare var) läkare, något som borde väcka misstankar, då det är ett klassiskt nybörjarfel i många berättelser, att berättaren uppfinner saker i efterhand, för att täta logiska luckor.


Detaljerat och ingående berättar mannen om morden på hustrun och de tre döttrarna, och efter att ha konstaterat att mördaren fortfarande är på fri fot får vi så veta att dennes signatur bestod i att citera John Milton med blod från sina offer. På just läkarens väggar står orden "red right hand"[3], ord som han enligt sin berättelse fått höra är från Paradise Lost. Det ställe som åsyftas är från andra boken, där vi hittar en av Satans hantlangare Belial[4], som i sitt tal hävdar: "Should intermitted vengeance arm again / His red right hand to plague us?"[5]


Att berättaren måste få det verifierat varifrån orden kommer borde innebära att han inte är tillräckligt inläst på Milton. Dock avslöjar han sig i sin berättelses epilog, då han konstaterar att det vore "the sum of earthly bliss" att bli insläppt i lyssnarens hus - det lite högstämda uttrycket härstammar också från Paradise Lost, där vi kan läsa ur Rafaels långa berättelse för Adam: Thus I have told thee all my state, and brought / My story to the sum of earthly bliss"[6]. Även här alltså slutskedet av en berättelse: men det intressanta är snarare att berättaren i Caves text ger exempel på freudianska felsägningar, och det här är inte heller det enda tillfället. Strax efteråt använder han dessa ord för att visa hur han mår: "the sun to me is dark / and silent as the moon". Nu är detta också kursiverat i texten, vilket avslöjar berättaren som ett större fan av Milton än han själv erkänt. Dessutom är orden inte ens från Paradise Lost, utan från den betydligt mindre lästa Samson Agonistes. Om vi följer hela textstället utkristalliserar sig följande:

                      "The sun to me is dark

                      And silent as the moon,

                      When she deserts the night,

                      Hid in her vacant interlunar cave."[7]    

Ett internt skämt både från skojaren Cave och från hans skojfriske berättare, som alltså visar sig vara mer insyltad i Milton än han antytt.


Dock räcker det inte med detta, utan redan i inledningsskedet av sin berättelse avslöjar han sig, med det Milton-citat som även visar att h-allitterationen från barnens namn inte alls är någon tillfällighet. Caves texthäfte är inte typografiskt identiskt med Miltons text, från Satans andra tal ur inledningen av verket, som lyder: "Farewell, happy fields, / Where joy forever dwells! Hail, horrors! hail"[8]. Därmed kan konstateras att John Milton snarare har blivit en besatthet hos berättaren, att han citerar honom i tid och otid.


Berättaren: läkaren och högst troligen också mördaren försäger sig gång på gång, som om han vore korkad. Men det går även att se honom som att han exemplifierar den kriminelle som vill åka fast, han som strösslar ledtrådar för att han undermedvetet vill bli fasttagen - att han njuter av faran i att hela tiden befinna sig nära avslöjandet, och därmed hans behov att berätta[9], att invänta den som ska få honom fast. För när han sjunger "They never caught the man / He´s still on the loose" menar han givetvis även sig själv: för det är ingen annan än han själv som är lös, fri, ständigt på väg. Och någon gång ska han förstås knacka på din dörr: det är det som är kontentan av Caves historia, att där ute cirklar mördaren omkring, en farlig vettvilling som citerar John Milton - liksom sångaren själv alltså gör, och därmed blir hela sången ett ironiskt skämt, för vem är mördaren om inte Cave själv?


The roots of wit and charm tap

Secret springs of sorrow,

Every brilliant doctor

   Hides a murderer.

W.H. Auden


 



[1] Just tio år förefaller vara ett standardiserat tidsförlopp: sålunda inleds även den mordballad som Cave sjunger på coverskivan "Kicking Against The Pricks", "Long Black Veil", skriven av Danny Del och Marjohn Wilkins med identiska ord: "Ten years ago, on a cold dark night / Someone was killed, ´neath the townhall light".

[2] Liknande ironi använder Flannery O´Connor i novellen "Good Country People", där den unga protagonisten Joy är så förbittrad över att hennes namn inte är i överensstämmelse med hennes förbittrade personlighet att hon självmant byter till Hulga, det fulaste namn hon kan tänka sig.

[3] "Red Right Hand" är givetvis även titeln på en av Caves tidigare låtar, från skivan "Let Love In" (1994).

[4] Ordet betyder etymologiskt "värdelöshet".

[5] Paradise Lost, andra boken, rad 172-3. Milton lånar uttrycket om den röda handen från Horatius, när denne beskriver Jupiter.

[6] Ibid, åttonde boken, rad 521-2. Denna rad är till skillnad från övriga Milton-citat i Caves text inte i kursiv stil, i enlighet med texthäftets instruktion: "lines in italic by John Milton".

[7] Samson Agonistes, rad 86-9 [min kursiv].

[8] Paradise Lost, första boken, rad 249-50).

[9] Tvånget att berätta liknar det öde som drabbar den gamle sjömannen i Coleridges dikt "The Rime of the Ancient Mariner", som efter att ha vådaskjutit en albatross tvingas vandra runt världen inte helt olikt Caves berättare, för att informera andra om illdådet.


Lotass Lott(a)

Äntligen sitter hon i Akademien: Lotta Lotass! Så utmärkt, tycker jag, som läser hennes böcker med förundrans blick, och ständigt undrat vari tjusningen ligger: på samma sätt som hon ofta beskriver undersökningar, äventyr, forskning, låter hon läsningen bli forskande, äventyrlig, undersökande. Jag har skrivit om tre av hennes senaste böcker, men vet aldrig vad jag ska säga, för allt känns så annorlunda. Den vita jorden, till exempel, som kom förrförra våren, och är bland det knäppaste jag har läst. Och monologen Dalén, och Den andra himlen, om första världskriget, är likaså kufiska, kryptiska, konstiga. Men jag kan rekommendera rubbet, alla titlar som hon har hastat fram sedan hon debuterade 2000. Det här är en av de minst exponerade svenska författarna: dessutom gillar hon Cormac McCarthy, en egenskap hon kanske så småningom kan utnyttja i sitt inre arbete.


Så här ser en författare ut - - -


     


Toffs bok. Med kommentarer av Muham Bentson, Kalle Dixelius

"Framtiden är inte längre vad den en gång har varit": nej, jag minns inte längre vem som yttrade denna dystra utsaga, men det kan vara så att medan jag under mellanstadiet läste buntvis av science fiction-romaner har det under senare tid varit tunnsått med den varan. Och kanske det har att göra med just det här ointresset för framtiden: för mig känns det totalt ointressant vad som väntar oss sedan, det kan kvitta ...


Dock har jag nu läst den nyutkomna svenska s/f-romanen Toffs bok, skriven av musikjournalisten Kalle Dixelius. I fiktionen betyder det att på 2460-talet upphittas en handskriven text av Toff Janne, som skildrar händelser i "Svärje" under 2200-talet, även kallat mörktiden. På typiskt maner kommenteras Toffs text av utgivaren Muham Bentson, och vi har Schamila Liström att tacka för översättningen till "klassisk svenska" (med andra ord är 2460-talets svenska i det närmaste identisk med den svenska vi har 2009, så den läsare som hade hoppats på de språkfyrverkerier Anthony Burgess excellerar i A Clockwork Orange blir nog ganska besviken).


Toff är en klassisk romanhjälte: lika godtrogen som han är godhjärtad, en hackkyckling med "stort hjärta", som det brukar heta. En slags inverterad och god Dvärgen, från Pär Lagerkvists roman, och just Dvärgen förefaller ha varit en stor inspirationskälla för författaren, vars roman nästan på pricken följer dramaturgin från Lagerkvists roman. En upphittad bok från 1990-talet väcker Toffs drömmar, och han hamnar raskt i ett hemligt boksällskap - något som visar att Ray Bradburys Fahrenheit 451 också har fungerat som influens, och den som vill kan nog bocka av ytterligare en handfull referenser som Dixelius inte brytt sig om att avlägsna från texten: sålunda bygger Toffs färd från "Ståkkålm" söderut väldigt mycket på resan i Cormac McCarthys The Road


Dixelius bok fungerar som ett försvar för boken överhuvudtaget - han vill slå ett slag för läsningen, och som sådan är det väl en habil prestation. Lite tröttsamma i längden blir Muhams förnumstiga kommentarer, där han mycket pedagogiskt förtydligar det som redan i Toffs text är övertydligt nog. Han kan bli lika påfrestande som idrottskommentaren som inte har annat att säga än det åskådaren redan har sett, att Nadal slår bollen i nät eller att Thörnberg hivar iväg pucken till icing.


Jo: det är hyggligt underhållande, och rappt skrivet. Dock är karaktärerna genomgående så tunna att de kan avpolletteras ur handlingen utan vidare reflektion, och det filosofiska tänkandet som Dixelius låter Toff utföra är av det långgrunda slaget. Vid ett ställe hyllas förlagskollegan John Ajvide Lindqvist, och det är inga gigantiska avstånd mellan dessa författares stil: även här finns den rättmätiga revanschen formulerad fullt ut, och även här en ganska stor portion humor, som när den nya tidens barn endast har berättelser modellerade efter Star Wars att lyssna till, och nynnar på slagdängor av Mauro Scocco och Orup - bara det är tillräckligt för att sluta intressera sig för framtiden.


65

Du säger "sömnen",
men jag svarar "drömmarna" -
ett val: hellre dem.

Little Sister


Siouxsie and the Banshees, "Little Sister" - - -

64

Om skräcken vet jag
att den inte är det här,
och inte heller -


/

/

är det här - är det här

är det här

jag?

och i så fall - - -

(vad?)


när jag slänger mig mot gränsen

när den kastar mig mot ett nej

(vem?)


finns det - finns det

finns det en känsla?

ett 'hur' som vägrar infinna sig

där du har hamn(at)


(hur) kan du?

tänka dig in i deras råa stank

dessa vanskapta äckel som får tiden

att svämma över


titta (inte) på dem bara!

hur de trasar sönder allt - - -

hur det här - det här

("jag") går itu

av deras orimligheter


Riktiga medier

TV-programmet babel handlar allt mindre om litteratur: kvällens stora inslag (drygt halva programtiden) handlade om gammelmedierna vs. bloggosfären, med tyngdpunkt på politiska samhällsfrågor, hur journalistiken påverkas av bloggarnas insatser: inte mycket av detta handlar om litteratur. Förutsägbart nog var Jan Guillou gäst, och han spelade rollen som Jan Guillou med sedvanlig pondus, och sa sina förutsägbara saker, agerade så där arrogant och pösigt som han brukar ... Nej, det blev inte mycket vettigt sagt. Guillou pratar om "riktiga medier", men det är en förlegad syn, som inte kommer att vara hållbar i längden - dessutom ifrågasätter jag hans användande av ordet 'sanning': vad då sanning? Vem bestämmer vad som är sant, av det som står i de riktiga medierna?   


Our words have formed a death sentence

Så här brutalt milda låter Cursive nuförtiden, i låten "From The Hips", och jag kan inte påminna mig att de någonsin har varit bättre. Hurra. Jag skriver under på varje rad i den här låten.

We're at our best when it's from our hips
From our hips we don't give a shit
It just feels good, and that's no sin
It's the only way to feel alive.

Helvetet / Hell


Ett rött eldsken slog in genom rummets bägge fönster; det var plötsligt ljust som mitt på dagen och en kvinnoröst, som tycktes komma från ett annat rum, jämrade och kved: världen brinner, världen brinner! (Krister Henriksson som Doktor Glas.)

The police are investigating at tremendous cost
In my house he wrote "his red right hand"
That, I'm told is from Paradise Lost
The wind round here gets wicked cold
But my story is nearly told
I fear the morning will bring quite a frost. (Nick Cave, "Song of Joy".)

Doktor Söderberg

Passa för all del på att se Krister Henriksson som Doktor Glas (om än jag tycker att han mer spelar Hjalmar Söderberg än Glas) i en monolog, som går att se på svt.se/play till och med 27 mars. Nu blir det lite statiskt när det bara är en skådespelare, men Henriksson är en skicklig skådespelare (att han är exakt trettio år för gammal för just den här rollen är kanske en petitess), även om han kunde ha hållit igen på utspelet, för något som kännetecknar doktorn är väl att han är ytterligt behärskad och återhållen i sina känsloyttringar: å andra sidan är det här en roll som Torsten Flink har triumferat i, och även om Henrikssons Glas lägger sig på golvet emellanåt är det ett långt steg till Flinks kvicksilver-Glas.

63

I det osedda, 
en tanke som inte tänks:
den skarpa linjen -

Somnambulistica


Målning: Max Book - - -

Jack the Ripper, del I


And I don´t think I´ll ever learn

Nu vet jag inte om just den här låten finns med på Sahara Hotnights nya cover-skiva "Sparks", men nog borde det ha funnits plats för någon Runaways-låt, speciellt med tanke på att de döpte en av sina tidigare skivor till "Jennie Bomb"? Fortfarande väntar jag på att Robertsforsdamerna ska vara lika sinnessjukt tuffa på ett skivomslag som The Runaways var på taggtrådsbilden till "Waiting for the Night"-skivan: kolla bara blickarna, blodet, etc - - - 

 Eller här då? Howard Barlows foto från en konsert i Sheffield i oktober 1976:
Nu gjorde kanske The Runaways ganska få lysande låtar, men nog borde det ha funnits plats på Sahara Hotnights-skivan för deras klart bästa låt, "I Love Playing With Fire"? Hellre den än deras långtråkiga tolkning av Dusty Springfield, till att börja med ...  

Världen väntar på att få höra textrader som dessa: "You´re my little dark dynamite, you know" - - -

Björnvaktaren: Emily Dickinson

Arcturus är namnet på en gigantisk stjärna, en röd jätte, 110 gånger ljusstarkare än solen. Men det är ändå bara ett namn - ursprungligen betyder det 'björnvaktaren', efter sitt grekiska namn 'arktouros': därifrån har vi också fått ordet 'arktisk', som betyder "i närheten av björnen".


I dikten som i Johnsons edition har nummer "70"[1] vänder sig poeten Emily Dickinson starkt ifrågasättande mot namngivandet av stjärnan, och i förlängningen mot namngivandet överhuvudtaget. Hon vill bevara mystiken, ställer sig frågande inför den småaktiga vetenskapens protektionistiska anspråk, där hon förlöjligar eller rentav hånar de lärdas bokliga kunskap - ja, den är inget att ha, tycks hon mena, då den är inlärd: i stället förespråkar hon naivitetens kunskap, den oförstörda blicken inför tingens hemligheter; vem som helst kan lära sig blommornas namn.


Det är i skarpa ordalag hon framför denna kritik. Kan då jag, som är lärare, sympatisera med hennes vägran att acceptera kunskapen i sig, som oantastlig? Det hon polemiserar mot är den kvantifierbara kunskapen - den som leder fram till, med Ebba Gröns ord, "alla djävla svar": det som vägrar erkänna tillvarons gåtfullhet, det som vi inte kan mäta och sätta namn på, själva miraklen i tillvaron - en vilja att hitta frågor som inte kan besvaras. De iögonfallande utropstecknen i dikten - sex stycken - betonar desperationen och paniken.


Coleridges dikt "Dejection": "we receive but what we give, / And in our life alone does Nature live" ("Vi får blott vad vi själva ger / och i vårt liv naturens liv jag ser", Gunnar Hardings översättning). Dickinson menar att det är i naturen och inte i lärosalarna som den viktiga kunskapen inhämtas: alltså utanför det som är inlärt och memorerat. I dikten omskrivs livet som "Tidens korta maskerad": något av ett barockartat emblem, högst personligt färgat. Dickinsons lojalitet med gångna tider visar sig i den stillsamma arkaismen ('aforetime': 'fordom'), där hon också visar en samhörighet med det som har varit.


Exakt vid diktens mitt ger hon oss ordet "Zenit" - dessutom kursiverat, något som är högst ovanligt i hennes dikter - och just där, vid livets zenit, infaller den dödstematik som hon så ofta återvänder till. I just den här dikten saknas morbida inslag, utan Döden behandlas som något lekfullt, något ofarligt. Den här dikten är från 1859, då Dickinson var 28 år gammal, och hennes död infaller nästan exakt 28 år senare: det är en bokstavlig zenit hon skriver om också, och det är en profetia som är kusligt exakt - men det är ofta hon begagnar en precision i sina dikters struktur, och så ofta som hon skriver om döden är det väl inte konstigt att hon redan som tjugoåttaåring visste när hon skulle dö.


När Dickinson önskar att slippa bli utskrattad i dödsriket härrör det från den fulla vissheten att hon mycket väl riskerar att bli utskrattad för sina åsikter så länge hon lever - därför blir hennes dikt en vädjan till mer förståelse från eftervärlden (är det inte alla riktiga poeters riktiga vädjan, som när Sapfo skriver: "Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden"?). Ofta använder hon denna omvända metod, att skildra det negativa för att det positiva ska tänkas fram, utan att skildras explicit i dikten: hennes dikter är överlastade med subtila meddelanden, halvkvädna visor och obskyra antaganden.


Inför Döden blir hon en liten flicka: i tidigare översättningar av dikten används ordet "pärleporten" (Sven Christer Swahn), men Dickinson skulle aldrig vara så övertydlig i sina referenser och skriva "Pearly Gates", utan hon väljer det metaforiska "stile of 'Pearl'" (ungefär "stättan som heter 'Pärlan'") - därmed förankras dikten i landsbygden, i ett vardagligt skeende, med fjärilar och blommor och så Gud som någon som hjälper lilla Emily över stättan och in i Himlen eller vad man nu ska kalla livet efter detta. Här saknas det kosmiska, det metafysiska: det är en starkt realistisk bild, som om den abstrakta pärleporten blivit en konkret stege. 


Modet i dikten visar sig i hur Dickinsons diktjag vågar utmana och ifrågasätta den rådande ordningen, visa att den vilar på bräcklig grund - en konsensus - medan hon pekar mot en annan slags kunskap, den som är oberoende av terminologi och fakta. Hon poängterar också leken: tänk om det är lönlöst av oss att försöka förstå och kartlägga in i minsta skrymsle och vrå, när världen är så outgrundlig och konstig - ja, även om vi vill förstå vad som sker efter döden är det som väntar oss kanske något annat: krumsprång och spratt? Det är i alla fall inte vad vetenskapsmännen - de (in)lärda - tror, och vad är det som säger att de har rätt?


Det går också att se ett mod i hur hon fullt medvetet använder en schablonbild av Gud som patriarkalisk mysfarbror, och sig själv som liten flicka. Ja, att förminskas inför döden kan vara ett sätt att hantera sin dödsångest, att se det som ett nostalgiskt återvändande till en idyllisk barndomsupplevelse. Men hon är också ett elakt eller okynnigt ("naughty") barn, och där visar hon att det här ihärdiga ifrågasättandet och trotset mot svaren inte är något som den vuxna poeten själv har uppfunnit (en av få romaner som man vet att hon läste med uppskattning var Jane Eyre - självklart). Det är en utmanande dikt, med ett starkt och övertygande tvivel som blir hennes ledstjärna - ett kaxigt nej som styr hennes tänkande.


Är det då en kunskapsfientlig dikt? Mer handlar det kanske om att inte ta saker för givna enbart för att någon säger att det föreligger på ett visst sätt, att vi inte är betjänta av att blint följa auktoriteternas diktat(ur). Dickinson visar att en annan värld är möjlig: en värld där vi kan nöja oss med mindre, där det inte är frustrerande att betrakta världens skönhet utan att ha ord till hands för att förklara den - att förståelse är något annat än (in)lärd kunskap, att det vi behöver mest inte är den skapade (artificiella) kunskapen. 


Den här världen är större än vi kan förstå och uppskatta, tycks Emily Dickinson mena: den bär på mysterium som aldrig helt kan avslöjas. Det är inte kunskapen i sig som är Pandoras ask, utan allt det som vi inte vet, men som kan vara möjligt, allt som är osäkert - det som brukar kallas 'contingency' på engelska, och på svenska ibland 'kontingensen'. Och en inlärd myt är förstås att ironin alltid är kyligt beräknande, och syskon med cynismen: men det finns ofta en förtvivlan i ironin, och för Dickinson blir ironin alltid självironisk, vänd mot henne själv. Hennes röst tillhör både utfrågaren och den förhörda.  



[1] I Franklins utgåva i tre band har dikten dock nummer 117: se där hur sanningen sannerligen är ombytlig och skenbar!


Emily Dickinson: Björnvaktaren

70

"Arcturus" är hans andra namn -

Jag skulle hellre säga "Stjärna".

Det är då styggt av Vetenskapen

Att komma och störa så här!


Jag dräpte en mask häromdagen -

En "Lärd" gick förbi

Mumlandes "Resurgam" - "Tusenfoting"!

"Åh, Herre - hur sköra är inte vi"!


Jag rycker en blomma från skogen -

Ett monster med ett glas

Räknar med ett andetag ståndarna -

För att få henne i en "klass"!


Medan jag tog Fjärilen

I min hatt fordom -

Han sitter rak i "Kabinett" -

Som Klöverklockorna glömt bort.


Vad som en gång varit "Himlen"

Är "Zenit" nu -

Dit jag ämnar gå

När Tidens korta maskerad har avslutats

Är planerad och kartlagd också.

Tänk om polerna gjorde krumsprång

Och stod på sina huvuden!

Jag hoppas jag är beredd på "det värsta"-

Vilket spratt som än blir följden!

Kanske har "Himlens Kungadöme" förändrats -

Jag hoppas att "Barnen" fattar

Inte ska vara "nygjorda" när jag kommer dit -

Att de inte stirrar ut mig - och skrattar -


Jag hoppas att Fadern I skyarna

Lyfter sin lilla tjej i sin famn -

Gammaldags - okynnig - allting -

Över stättan som "Pärlan" har som namn.

Emily Dickinson, övers. B.K. 1/3 2009