Tystnaden innan vi talar, Gabeba Baderoon
En hel gul sol, målad av Ralph Hetzel, finns på omslaget till Tystnaden innan vi talar, med ett urval ur den sydafrikanska poeten Gabeba Baderoons två diktsamlingar, nu utgivna på Tranan, med Roy Isaksson som kunnig översättare. Av den engelskspråkiga poesi som översätts till svenska är den amerikanska överrepresenterad, för att inte säga att den nästan getts ett monopoliskt innehav.
Men nu alltså åtminstone något från Sydafrika, tack vare Tranan, som visar att världen är större än vi delges av de stora förlagens vinstdrivande verksamhet. Och det är glädjande att det är så bra: så oerhört begåvat, och på många sätt annorlunda, utan att bli tillkämpat krångligt eller märkvärdigt, som om poeten (för)litade (sig) på att det kan bli bra ändå. Hon skriver med skärpa om tillvarons allvar. Oftast utgår hon från en känsla, och öppnar sina sinnen: en poetik kan spåras i beskrivningen av hur en besökare på ett museum tillägnar sig Matisses målning ”Dans”: ”Han lutade på huvudet, som om / han lyssnade mer än han såg / och, för ett ögonblick, / såg jag dansen passera / genom hela hans kropp.” Ja: genom att växla perspektivet, glömma vad du står inför, blir upplevelsen potentiellt starkare, mer varaktig.
Och Baderoon skriver dikter på ett märkligt sätt: något som kanske förklaras av att hon enligt Isakssons efterord inte började skriva poesi förrän i trettioårsåldern, då hon följde en kurs i Penn State University i Pennsylvania, USA (om jag inte är felunderrättad är det där hon har sett solmålningen, då Ralph Hetzel tidigare var rektor där) . Det mest (an)slående blir hennes närvaro i dikterna, hur hon ger sig tillkänna med en osviklig röst, ett tilltal som aldrig sviker eller sviktar. Hon gör detta genom att förhålla sig nära det diktade, genom att aldrig överge dem hon skriver om, utan allt känns ärligt och sant.
Det är på samma gång vardagligt och storslaget. Men framför allt vackert, och med åtskilliga exempel på hur tjusigt poesin kan peka ut sanningar på ett annat sätt än andra discipliner, att dess sanningsanspråk kan bli mer tidlösa – ungefär så som när Joseph Brodsky utan att darra på rösten förkunnade att W.H. Auden var 1900-talets störste tänkare.
Ja, det är poesi som påminner oss att livet inte är någon lek, att det är på allvar, även när hon skriver en dikt med sagomotiv, ”Skogen”, för det måste alltid finnas ett orfiskt återvändande, en verklighet som väntar på dig:
Sedan, steget tillbaka över tröskeln, och alltid
en sista blick på det du lämnade kvar,
det du gjorde utan att skuggan
av förlust föll från framtiden.
Du kommer aldrig tillbaka
som densamme.
Oerhört! Hennes metodik blir alltså gränsöverskridande, genom att upphäva de reella gränserna mellan oss.
Kärleken som Baderoon ger privilegiet att bli huvudtemat är lika fysisk som metafysisk: sinnligt beskriven, men alltid med en lucka mot det sansade, liksom hon låter det rationella korsas av och med det irrationella. Hon vet ”att exakthet /bara är kanten / av begäret”, och i hennes dikter finns ofta en tvist, där hon skruvar till sin egen logik, ifrågasätter och problematiserar det skenbart enkla – här blandas kunskap med magi utan att kollidera, och hennes poesi blir en rit(ual) som är lika lojal mot trolldomen som mot vetenskapen. Språk = beröring.