bernur

Människor som vistas i det som går under det lite otäcka namnet "offentligheten" talar gärna om hur mycket svårare det är att hålla ett kortare tal på tio minuter än föreläsningar som kan sträcka sig över en eftermiddag - en förklaring som jag alltid har ifrågasatt, för det känns som att det här mest gäller just dessa självupptagna pratkvarnar som har svårt att se storheten i Polonius ord i Hamlet, att "brevity is the soul of wit".

Ibland hörs liknande tongångar kring jämförelsen mellan romanen och novellen: att det är oändligt svårare att skriva en novell på tiotalet sidor än en roman på flera hundra - också det låter suspekt i mina öron, speciellt efter att jag har läst så många dåliga romaner den senaste tiden, för inte kan det vara lättare att skriva än noveller?

Med detta i åtanke närmar jag mig den nigerianska författaren Chimamanda Ngozi Aidchies novellsamling The Thing Around Your Neck, eftersom hon gjorde ett så kraftfullt intryck häromåret med sin monumentala roman En halv gul sol. För när jag läste den var det just det brett anlagda perspektivet som imponerade, hur hon lyckades levandegöra sina figurer och sin miljö: jag hade svårt att tänka mig henne lyckas i detta kortare format.

Och jag måste säga att den här boken inte alls är lika övertygande, eller lika livsviktig läsning. Vad som fortsätter att övertyga är just handlaget med karaktärerna, hur hon med små nästan knappt märkbara medel lyckas göra dessa trovärdiga och intressanta, även för mig.

Många av de tolv novellerna i The Thing Around Your Neck berör kulturkrocken mellan afrikaner som åker till Amerika för att plugga eller bli bortgifta, och hur svårt det är att kombinera deras drömmar och den bistra verklighet som väntar: här finns ingen plats för förståelse eller någon möjlighet att utvecklas, utan allt kretsar kring att leva sitt liv i allt snävare cirklar, där det som väntar dessa immigranter är dubbelt utanförskap, en känsla av att inte vara delaktig på riktigt i någondera värld. Adichie har ofta hittat en lakonisk ton, som närmar sig reportaget, och jag vet inte om det är så lyckat.

Konflikten mellan det gamla och det nya dras ännu ett varv, och jag tycker mig inte riktigt se poängen. Tyvärr tycker jag nog också att Adichie i några noveller överskattar novellformen, och trycker in komprimerade romaner på lite för få sidor, vilket enbart skapar frustration.

Som sagt blir det bestående intrycket en känsla ändå av att ha fått stifta bekantskap, om än (för) kortvarig, med ett antal människor, och Adichie visar en vacker förmåga att leva sig in i och förstå alla slags människor, även dem som inte vanligen brukar prioriteras av författare som satsar på att nå många läsare (ja, hon ser också de lite fumliga, lite sjaviga människorna: de osäkra, lögnarna, de opålitliga). Här finns neurotiska, exotiska människor, skuggvarelser. Den här känslan att människor inte riktigt är att lita på kan också vändas mot huvudpersonen själv, som i en av de sorgligare novellerna, "Tomorrow Is Too Far", om en kvinna som (o)avsiktligt såg till att hennes bror dog.