bernur

Min yngsta son L som går i femman har avslutning på läsåret, då lärare avtackas och vi tar skydd från hotande regnmoln i en gymnastiksal och äter en måltid med barn och småsyskon som springer runt och klättrar i ribbstolar och hänger i lianer och allt är kaos, ända tills den sedvanliga fotbollsmatchen tar vid, med alla barnen mot några av föräldrarna (mest pappor, av någon anledning), och jag har efter ett par minuters spel gjort tre mål i rad, bland annat klackat in ett mål, men sedan tar orken slut, och jag kan inte springa längre, men jag gör det ändå, ignorerar smärtsignalerna från ben, bröstkorg, lungor, och ställen som jag inte ens visste existerade på min kropp, och det är som om det slår mig just då, en slags epifani - kalla det erfarenhet eller eftertankens kranka blekhet - att även om det nu gör ont på ett sätt som jag knappt hade kunnat föreställa mig, så är det ingenting jämfört med hur det kommer att kännas i morgon bitti, när smärtan tar sig ned till molekylär nivå. Nöjd med min insats borstar jag bort gruset från handflatorna (se där, några småstenar som fastnat i blodet), och haltar iväg till ambulansen bilen som kör mig hem till den säng som ropar efter min sargade kropp - - -