bernur

På omslaget till Ida Lindes bok med dess vackra titel Om jag glömmer dig blir jag en annan ser vi Christian Schads målning "Sonja" från 1928, där modellens ofattbart fascinerande blick bligar uppfordrande eller enbart resignerat mot betraktaren. Och Sonja Sacre Cœur är också namnet på den häst som utgör fokus för den första delen av två i Lindes bok, den som handlar om hästen som vägrar forcera ett hinder, och väcker frågor om var vi befinner oss: i 1600-talsstockholm, ja, med Drottning Kristina och Descartes närvarande, samtidigt som den tillkallade presskonferensen signalerar någon slags nutid.

Genom att aktualisera Kristinas abdikering - Linde låter det bli en synonym till att vägra, vilket är en vacker tanke - och låta den korsas av nuet kanske Linde vill påminna om att det alltid finns ett alternativ, även för dem som vistas i en påtvingad roll eller funktion. Här blir Kristina den som verkligen kan förstå hästens och ryttarens gemensamma vägran. (När jag var barn tyckte jag alltid att det var outsägligt vackert när Anders Gernardt med sin röst meddelade att en häst vägrade vid ett hinder: för mig uttryckte det en ovanlig intelligens, som jag nu förstår vida överträffar somliga av våra tvåbenta vänners.)  

Samtidigt är författaren som skriver en motbild till den som vägrar - en paradox som exempelvis Ekelöf visste att utnyttja - eftersom det skrivande till sin natur är bejakande (med möjligt undantag för Becketts anti-skrift). Lindes behandling av ämnet är intressant, där hon skriver med fin inlevelse i både ryttarens och hästens - samt Kristinas - olika belägenheter.

Men nu består boken av två partier, där det andra, "Larsson", tar upp en relation mellan en morfar och dennes troliga barnbarn, en flicka, och den texten lämnar inte alls samma intryck, utan känns spekulativ och nästan kladdig: bland annat finns en vag antydan till ett övergrepp med mannens högst medvetna och övertydligt planterade placering av sina händer på strategiska ställen på kvinnoflickkroppen. Den lite väl uppenbara skildringen av idyllen som vetter mot katastrofen har skildrats förr, på ungefär samma sätt. Sagomotivet, som understryks av att hon heter "Rävöga", korsas av en realism som bland annat visar sig i hur hon i smyg tvingas diska om efter morfadern (gamla människor snålar alltid med diskmedlet).

I Carl-Johan Malmbergs essäbok M skriver han bland annat om hästen som ett vanligt för att inte säga överrepresenterat motiv i konsthistorien, men det går lika gärna att säga - på samma sätt som poeter hyser en ömsesidig kärlek till katter - att litteraturen också i hög grad har gjort anspråk på att använda hästen som motiv. Linde låter hästen återkomma i bokens andra del, men jag tycker inte att hon gör det lika övertygande, eller att idén i sig blir lika bärkraftig som i första delen, "Sonja".

För i första delen lodar hon med fantasins hjälp djupt i det outgrundliga, och tillämpar ett helt eget språk; vad hon använder sig av är en lyrisk prosa utan att hänge sig åt krystad tillgjordhet eller stilmanér. Vad jag vill se är mer av det hon visar i första delen: något djärvt och mindre konventionellt.