bernur

Ett vanligt omdöme om litteratur som misslyckas nå ut med sitt budskap är att det inte lyckas lämna den privata sfären, enligt en fastslagen formel som lär att det privata måste göras personligt, att det måste bli allmängiltigt. Nå: Jacques Roubaud gav 1986 ut diktsamlingen Quelque chose noir, om sorgen efter den döda hustrun, fotografen och Wittgenstein-kännaren, Alix Cléo Roubaud, och det är förstås en helt privat bok, som gläntar mot dagboksskrivandet, samtidigt som det är en formsträng bok, styrd av talserier och upprepningar (Roubaud är bland annat matematiker).

Upprepningar, ja – i efterordet till den svenska utgåvan på Rámus förlag, översatt av Jonas (J) Magnusson och Ulf Karl Olov Nilsson skriver Magnusson om tautologierna i den här samlingen, och överhuvudtaget om dess karaktär av annorlunda skrift, hur den ”gör radikalt motstånd mot konventionell elegisk retorik”. Jämför bara med Shelleys majestätiska och klangrika elegi över Keats, ”Adonis” – men förresten skrev Shelley också nedtonat och helt gripande om sorgen efter sin döda son William, liksom om hur detta besked åsamkade ett mellanrum mellan honom och Mary: ja, det där direkta tonfallet, som på något sätt vägrar gå omvägen över poesin, finns också hos Roubaud.

Men tautologin är väl också sorgens emblem: det oundvikliga som sägs igen och igen, för att det inte kan sägas, som Wittgenstein antyder i sina språkfilosofiska undersökningar, och som också Roubaud närmar sig, med sitt emfatiska ”ingenting kan sägas”. Wittgenstein betonar det andra morfemet i ordet ’språkspel’, och här finns samma uppgivna hoppfullhet i hur Roubaud tautologiskt skriver om döden, det som inte kan skrivas om, för dess första kännetecken är stumheten, som mycket riktigt blir bokens utgångspunkt: det orden inte kan nå, där de är otillräckliga, finns bara stumheten som alternativ. 

Därför blir Roubuads bok en trotshandling – men inte av barnslig art, för att fåfängt hålla kvar vid något förgånget. Här saknas sentimentalitet och nostalgi: i stället skriver han nyktert och sakligt, helt utan utvikningar och språkliga excesser. Genom att formulera sorgen bjuder han in den, ger den ett erkännande, men Roubaud lyckas konsekvent pendla mellan närvaro och frånvaro.  

Om ett du som inte (längre) finns handlar boken om: han riktar sig mot ingenting, utan att orden studsar tillbaka. Men sorgen själv tiger still. Dock visar Roubaud hur tiden inte är till någon hjälp: skrivandet av boken inleds efter trettio månaders bokstavlig stumhet, och ändå finns inget forcerat eller som sagt utåtagerande över orden.

För sorgen finns ingen (fram)tid, vilket Roubaud visar med en vacker metafor, när han skriver att den är ”närsynt          i tid”. Ja, för den sörjande står tiden stilla, i ett enda utsträckt nu – det är måndag hela veckan, precis som i den tautologiska filmen med Bill Murray. Det bokstavliga mörkret, som i boktiteln, når honom, med sitt budskap om att det inte går att hålla kvar den döda, för ”När din död är slut. kommer jag att vara död.”

Ja, det här är en stor bok: jag är helt tagen av den, helt matt efter att ha avslutat denna koncentrerade, förtätade samling. Det är lönlöst att tala om ett diktjag, och Roubaud visar att det visst går att skriva stor poesi som är privat (något som Sylvia Plath också visar). För en matematiker är det kanske en självklarhet att 2-1 inte nödvändigtvis får slutsumman ”1”, heller.