bernur

”Levande är bara den som har en lidelse eller ett lidande som är större än honom själv”. I Henrik H. Langelands roman Manuskriptet citeras några ord av den norska författaren Stein Mehren, och dessa ord bildar en nyckel till förståelse för huvudpersonens olyckliga belägenhet, varför det är tråkigt att originaltitelns Francis Meyers lidenskap inte har behållits, med sin uppenbara allusion till Goethes roman om den unge Werther, eftersom Langeland arbetar flitigt med egna intertextuella referenser i en roman som själv behandlar intertextualitet som ämne.

Det är en roman som helt utspelar sig i universitetsmiljö: en sorgligt eftersatt gren av den svenska litteraturen – på rak arm erinrar jag mig bara Göran Häggs nidbild av Umeå universitet, Doktor Elgcrantz eller Faust i Boteå, men det är klart att det finns fler exempel – medan den anglosaxiska traditionen kan uppvisa betydligt fler föregångare. Francis Meyer är en femtiotreårig litteraturprofessor på Oslo universitet, och han lever ett inrutat och behagligt liv ända tills eleven Nadia, tjugoåttaårig iranska, tar plats i hans kurs i Nordisk lyrik, och han ohjälpligt drabbas av en lidelsefull förälskelse, eller blir hoyen, som man säger i Stavanger.

Langeland, som tidigare på svenska gett ut den ganska fantastiska romanen Wonderboy, en syntes mellan Marcel Proust och Bret Easton Ellis, visar också här stor förslagenhet i hanteringen av sitt stoff: Manuskriptet är en femhundrasidig bladvändare, skickligt komponerad, med rejäla doser robust humor likväl som eleganta diskussioner av universitetsvärldens ställning, kanske i synnerhet humanioras utsatta position på senare år. Han tar sig an ett stort och svårt ämne, men jag tycker allt att han ror det i land (även om han låter Francis vid ett tillfälle glömma årorna i sin lilla båt, efter att ha kört på grund och blivit av med båtmotorn, i en av många oförglömligt humoristiska scener).

Universitetsvärlden får sin beskärda del av karikatyren, och det mesta känns då trovärdigt i mina ögon. Kollegial småaktighet, revirbevakande, missunnsamhet, intriger, djävligheter, fusk, oförmåga att uppskatta varandra: allt finns representerat, och även om Langeland förnekar att han har skrivit en nyckelroman har han troligen utnyttjat både det ena och det andra från sina år i universitetsvärlden.

Till viss del kan Francis upplevas som en släkting till de figurer som Martin Amis så gärna sätter i klistret: också Langelands protagonist görs till en allt löjligare, allt ynkligare figur – samtidigt som det finns något mänskligt i hans tillkortakommanden. Att det är något skumt med Nadia, och hur hon bemöter hans tafatta uppvaktanden, kanske läsaren fattar snabbare än han själv gör, så där fungerar inte den intelligens som han i övrigt är i sådan behärskning av. Men vad som gör Langelands roman på vippen lika bra som några av hans stora förebilder – inte för inte handlar mycket i romanen om intertextualitet och plagiat – är hur han lyckas parera humorn med förtvivlan, och det blir kännbart, inte bara en intellektuell lek, utan han lyckas säga väsentliga saker om mänskliga relationer.

Även Nadia blir ett lyckat porträtt: intelligent på ett helt annat plan än Francis blir hon den som stundtals läxar upp honom, tar ned honom på jorden, och även om läsaren tidigt i deras relation anar oråd förblir hon gåtfull och mystisk, och får Francis att snärja in sig i allt större hemlighetsmakeri, tills han på riktigt får höra verklighetens hårda klang mot sina sköra sköra drömmar – de läser också Edith Södergran på kursen, och dessa klassrumssituationer med lyrikanalys och teoridiskussion är förnämligt fångade av författaren.

Och det är en roman som lyckas behandla litteraturen som sitt ämne: Nadia forskar om den norska 1600-talslyrikern Dorothe Engelbretsdatter, som enligt några upphittade brev hade ett förhållande med den samtida nationalskalden Petter Dass, och i en öm scen ångar Francis upp ett av dessa brev med en vattenkokare, i stället för att sprätta upp det med en papperskniv, en scen som torde hålla semiotiker sysselsatta (förresten håller den riktige semiotikern, den riktige Umberto Eco, en föreläsning i Oslo, och eftersom det är en postmodern roman är också Henrik H. Langeland medverkande i sin egen roman).

Det är en stundtals virtuost skriven roman, oerhört spännande, och man kan bara sakna att den svenska universitetsvärlden är så otillräckligt belyst i den svenska romanen. Men snart måste det väl komma romaner som utspelar sig i skrivarskolemiljö? Jag kan knappt bärga mig, höll jag på att skriva - - -