Människor helt utan betydelse, Johan Kling
Förvisso: Johan Klings debutfilm Darling var en bra film, om man bedömer den i förhållande till andra svenska filmer, men knappast så omskakande som filmrecensenterna hävdade. Nu debuterar Kling som författare med romanen Människor helt utan betydelse, och romanförfattaren har kanske fått smaka på en liknande hajp, men jag måste säga att jag är ännu mer skeptisk till denna produkt.
Det är sekelskifte i ett varmt Stockholm, och där driver den apatiske eller rentav letargiske slackern Magnus omkring; Kling visar att han har läst Doktor Glas, genom att imitera tonfall och låta huvudpersonen dela släktdrag med Söderbergs läkare, med sin "oförmåga att handla" - men Söderberg kunde kompensera huvudpersonens passivitet med ett rörligt intellekt: hos Kling går tankeverksamheten på tomgång hela tiden, och tycker du att det låter spännande med en halvhjärtad pessimist är du bara att gratulera. Dessutom visste Söderberg hur viktigt det var med intressanta bifigurer, medan dessa hos Kling nästan är lika mycket tråkmånsar som huvudpersonen själv. Att han blir en vandrande kliché må vara hur medvetet som helst från författarens sida - det kan ändå inte undkommas att det blir ointressant läsning.
Kling använder tre semikolon i sin roman: alla felaktigt. Det första, där det hade räckt med ett kommatecken: "Det är det värsta; när jag är med henne och inte har pengar att betala med." Det andra, där ett tankstreck hade varit smidigare: "förvandlad till oigenkännlighet av medicinerna och fallet från fönstret; med grått hår, tjugo kilo tyngre." Det tredje, som bara är en dåligt skriven mening, men där ett vanligt kolon hade lagat den hjälpligt: "Och ändå; när jag tänker på det nu så är det som slår mig mest hur onödigt det var." Varför ska jag läsa en författare som inte har lärt sig att använda semikolon på ett elegant sätt? En författare som kisar på författarfotot (har han inte läst Stig Larsson?)!
Tycker du att meningar som dessa är skickligt skrivna har du mycket att hämta i denna roman: "Vid hållplatsen stod en gammal smutsig bänk. Trettioåtta skulle bussen komma. Det var nästan tjugo minuter dit. Jag kunde gå förstås. Men jag hade ingen lust att promenera just nu. Jag satte mig."
Den korta syntaxen ska förstås gestalta ledan och tomheten, men det blir bara övertydligt hur Kling anstränger sig för att fånga en tidsanda. Magnus tillbringar sin dag med att träffa ytliga bekantskaper, förnedra sig med att tigga jobb och vänta på att hans tjej Josefin ska ringa. Det är allt. En typisk replik är "det behöver inte betyda någonting", och nog försöker Kling säga något om vår tids rädsla för allvar, vår beröringsskräck, vår oförmåga att hantera riktiga känslor.
Allt det här har Per Hagman gjort förut, och före honom Bret Easton Ellis, och före honom - någon annan. Alla har gjort det bättre, och haft mer att säga om den avgrund som skapas mellan människor, vad som saknas i våra liv. Vore jag av en elakare karaktär skulle jag ha sagt något om "romaner helt utan betydelse", fast äsch ...
åh nej, det känns som att romanen är ännu ett självcentrerat latmaskbygge, sk svensk roman skriven på 00-talet!
Rent formellt så har du ju självklart rätt om (fel-)användningen av semikolon, och jag tycker inte att Kling i dessa meningar gör detta skiljetecken rättvisa. Dock måste jag säga att jag ofta funnit något väldigt 'elegant' över semikolon även vid, eller kanske till och med på grund av, felaktig placering.
Klings romanbygge ska jag inte uttala mig om, även om det inte lät alltför exalterande, men jag håller nog med om Darling. Svensk filmkritik har en tendens att göra vågen över precis allt som har lite mer djup än Beck och lite mer fingertoppskänsla för elegant berättande än...tja, Beck.
Darling var en bra film, och den känslomässigt bottenfrusna Stureplanstjejen tyckte jag var briljant. Men nog var väl den snälle lufsige mannen lite väl klichémässigt skildrad?
Ja, i det här fallet störde jag mig väl mest på taffligheten, att han stoltserar med dessa semikolon (ungefär som den kisande, kvasi-intellektuella blicken). Nä, någon behållning hade jag inte alls av den här boken, eller dess huvudperson, hur mycket han än är stöpt efter Glas, Martin Birck, Tomas Weber, et al.
Per, jag hann inte se din kommentar innan jag skrev ovan: jo, Darling var helt ok, men om du tyckte att HAN var en kliché, då bör du undvika den här romanen, för allt som Magnus gör och tänker känns tillrättalagt och enbart gjort för att uppfattas på ett visst sätt, att man ska reagera just så där, "aha, han är en tom ytlig människa, vilken stackare, men innerst inne vill han vara något annat".
Ah, vad uppfriskande med en skeptisk recension, alla andra var väl rätt positiva till boken vad jag minns... och då kändes det som att jag borde läsa den, trots att jag inte var så himla sugen, men du känns det som jag slipper. Utmärkt.
Jag håller med om Darling men inte om boken.
Kan inte se varför tre felanvända semikolon skulle vara så graverande - och tro mig, jag är en skiljeteckenspurist av rang. Ser inte heller att enstaka mindre lyckade formuleringar skulle skämma helhetsintrycket så till denna grad.
Jag uppskattar tonen i Klings bok som ärlig och naken. Här finns inga större åthävor eller gester åt något håll. Här finns inga intellektuella ambitioner på ett idémässigt plan och det är gott så. Kling skiljer sig från Söderberg därvidlag. Jag tror inte man ska anklaga boken för att inte hålla vad den inte lovar.
Och Magnus uppfattar jag - inte bara för att han är min namne - på det hela taget som en trovärdig figur - i alla fall om man jämför med mycket annat i svensk s.k. prosa. Han är i grund och botten både ömkans- och älskvärd och, på sitt eget sätt, en handlande person. Han är inte en "tom ytlig människa" (citat Bernur). Hur tänker du när du tror att det var avsikten? Magnus är bara en kille som hamnat lite snett i karriär och känsloliv, en kille på lite fel plats.
Jag tycker den är en lysande skildring av en människa med inre bekymmer, helt enkelt. Detta alldeles frånsett Söderbergreferenser och kulturhistoriska funderingar kring spleen och annat. Ta boken för vad den är.
Magnus P, det klickade aldrig mellan mig och Magnus ... att han inte trivdes med sitt liv, men jag störde mig bara på det, varför höll han då på med att jobba i en så ytlig värld? Om han behövde pengar på riktigt, varför började han inte jobba i vården i stället? Då skulle han få perspektiv på sitt gnäll. Och jag fattade inte heller varför han trånade efter Josefin, som så uppenbart inte var något att ha.