bernur

"Hoppets förlisning", av Caspar David Friedrich

Det är inte bara tänkbart utan högst troligt att de tre volymer med essäer som Carl-Johan Malmberg har sammanställt med svindlande vackra titlar kommer att hållas för något av det viktigaste och vackraste och mest förnäma som i skriftväg har producerats i det här landet under 00-talet: Sällskap. Tankar om rum, ruiner, särlingar, dueller och resor, Sår. I myt, kult, bild och dikt, och så nu M. Möten med Mahler, Melville, Duras och minnets atleter. Han har ett otvunget och på många plan beundransvärt sätt att förhålla sig till konsten, som den manifesteras i några väl utvalda verk ur litteraturen, bildkonsten, den klassiska musiken samt filmen. Att läsa honom blir alltid ett äventyr, med åtskilliga belöningar på vägen, även när han som här sammanställer 58 essäer i en mastig volym på närmare 400 sidor.

Bokstaven 'M', som i Malmberg, blir (d)en sammanfogande princip(en) för texterna, och till de mirakel som han utför hör att det på intet vis uppfattas som krystat eller konstlat när han på sitt lediga konverserande sätt resonerar kring denna digra skatt av personliga favoriter. Men så har också Malmberg en osviklig blick för något så kontroversiellt som begreppet kvalitet, och som läsare är det svårt att inte lita på hans tonfall, den försynta auktoriteten som han inte ens behöver anstränga sig för att förmedla: här finns inga uppmaningar eller normativa tvingande bud - snarare anförtror han dessa verk åt oss, och ger intryck av att inte bry sig nämnvärt vad vi gör med hans insikter, och det är förmodligen den mest ideala typen av bildning, denna förlitan på att de klyftiga slutsatserna är tillräckliga.

Malmbergs tillägnan är sinnlig, när han åt oss berättar och tolkar, men framför allt visar hur dessa verk är bra. Hans språk är gnistrande klart, men framför allt vackert, och aldrig anfrätt av vetenskaplig jargong av obegripligt slag. Och inför en lärdom av det här slaget kan jag bara hysa beundran, aldrig avund, helt enkelt tack vare den glädje som han delger läsaren.

Att läsa honom innebär också att känna hur man vistas nära sanningen om ett specifikt konstverk, att hans tolkning lyckas skala bort det oväsentliga och närma sig dess sanna väsen, även om denna tolkning aldrig kan komma närmare än ett nästan, att det alltid finns ett kanske i utsagan. Men det är imponerande med Malmbergs mod, hur han vågar uttrycka något definitivt, att han tar ställning, utan att någonsin bli påträngande - när han diskuterar Ingmar Bergman är han inne just på detta, hur I.B. alltid försöker (be)mästra sin åskådare, styra dennes reaktion, och jag kan inte se detta annat än på gott och ont (för Malmberg är det mest på gott, men inte enbart, uppfattar jag): givetvis sprunget ur I.B.s omåttliga och omättliga kontrollbehov.

Men det är med en auktoritet av det stillsammare slaget som han uttalar sig, och det innebär oftast att hans slutledningar blir desto mer övertygande, när han aldrig blir så där flåshurtigt förmanande; inte heller styrs han av något behov att briljera, utan han litar på sin egen intelligens, att den är tillräcklig (det är den). Det är i detaljen hans stora lärdom visar sig - och det är också så att han aldrig låter bredd ersätta djup, utan dessa entiteter tillåts umgås simultant.

Det är i enskildheterna han klarlägger konstverken, men han gör det genom att belysa dem, men kanske mer korrekt låta deras eget ljus spegla(s) hos uttolkaren, och genom dessa enskildheter hittar han successivt och med fint tålamod mönster, förgreningar och oanade samband, som nu med bokstaven 'M', som går igen inte bara hos många av de konstnärer som behandlas - Michelangelo, Mahler, Melville, Marguerite (Duras) - utan också som temat minnet, liksom det konjunkturkänsliga ordet melankoli, och hur det felaktigt kan tillämpas när det utan täckning projiceras på konstverk.  

Övergångarna är det svåraste i konsten, menar Malmberg: klippen, brotten - uppgiften för konstnären består då av att hitta flödet, låta flödet löpa över skarvarna. Själv skapar han alltså dessa förenande trådar mellan disparata verk, och hans tre essäböcker sammantagna bildar en underbar helhet, ett upprättande av en kanon som har getts en värdig och lämplig glans. För att bara ta ett exempel: han kopplar ihop Mahlers sjätte symfoni med bland annat Caspar David Friedrichs monumentala målning "Hoppets förlisning", och där finns en av denna boks många epifanier, och exemplet visar också något av hur Malmberg lyckas kombinera det exakta med det svävande - en slags blandning av det kyligt objektiva med det sensuellt subjektiva.

I en essä citerar han Herman Melville, som i romanen Redburn skrivit att all verklig litteratur är guideböcker, och det kan utan tvekan slås fast att Malmberg själv lever upp till denna devis, genom att bli en trovärdig ciceron, som aldrig tvingar dig till konsensus eller likriktning. M är en överdådig bok, och på många sätt helt omöjlig att tillräckligt lovorda.