bernur

Likt folk i allmänhet har jag ett knippe Jane Austen-böcker i min bokhylla: de engelska utgåvorna av tre av hennes romaner, som jag tvångsmatades med när jag pluggade engelska i Umeå. Men jag har nog inte öppnat någon av dessa böcker sedan dess, för det har aldrig klickat mellan mig och miss Austen: det är som att de evinnerliga filmatiseringarna har räckt, mer än väl.

Som om det spelade någon roll. Austen lider inte brist på läsare. En av dem är Vivi Edström, som nu har skrivit en mycket entusiastisk bok, Livets gåtor. Jane Austen, som jag har läst, utan att känna ett uns av nyfikenhet inför att återse romanerna. Edström skriver av förståeliga skäl uppskattande om Austen, men det är något med hennes tonfall som stör mig: dels det okritiska och ensidigt hyllandet, och dels hur hon lite hurtigt rycker läsaren i ärmen hela tiden, med ett slags diktat att du har inget val annat än att gilla föremålet för studien. Hon skriver så där irriterande käckt att Austen var "en baddare på att gestalta dialoger. Vad hon måtte ha lyssnat såväl under tröttsamma kortspelskvällar som under glada samkväm!" Ja - stating the bloody obvious, liksom ...  

Så ja, den här positiva hållningen känns mest besvärande, som om det inte är möjligt att tycka något annat än att tycka om Austen - dessutom är allt lika bra: alla exempel som tas upp till behandling är en illustration till Austens unika begåvning; det må vara hur det vill med det, jag tycker nog ändå att Eströms metod är lite väl suspekt och partisk.  

Den här pratiga, inställsamma stilen ("sådana som Byron och Goethe") gör sig inte bra i tryck: möjligen fungerar det bättre när Edström ska föreläsa om Austen. Det är också onödigt att ägna tid åt dilettantiska frågor, som om "Jane" var olycklig, och dra slutsatser utifrån hur hon skriver: det går inte att veta något om detta - förmodligen var hon lika (o)lycklig som andra människor, och förresten, vad innebär det att vara "lycklig"? Lika olyckliga är alla referenser till Austen som fashionista, och gagnlösa spekulationer kring hur bekväm hon hade varit i vår tids förtjusning i mode och kläder.

Boken innehåller långa handlingsreferat av de kända böckerna, och jag frågar mig för vems skull dessa referat tillåts norpa åt sig så mycket utrymme: som sagt, dessa romaner är lästa om och om igen, och den som till äventyrs inte har läst dem har förstås sett de ganska bokstavstrogna filmatiseringarna. Vad böckerna handlar om är dessutom knappast Austens främsta gebit som författare. Ja, och så får vi lite spekulationer, onödiga spekulationer, ansträngda spekulationer, om ditten och datten, och långsökta paralleller till det ena och det andra, allt från Astrid Lindgren till Ingmar Bergman, och en fundering om vår tids Jane Austen heter Bodil Malmsten. 

Lite störande är det med en faktagranskning som slagits ur funktion, när Edström tror att Ann Radcliffe är en 1800-talsförfattare (hon slutade skriva 1797), eller att det är Mattias Fyhr som har uppfunnit termen "den gotiska romanen", eller att hon konsekvent - även i registret - stavar Mary Wollstonecrafts efternamn fel. Än värre är kanske Edströms felstavning av juvenilia-verket Love and Freindship [sic]. Med tanke på att Austen framhålls som en pedantisk författare - jag tror att det var Harold Bloom som framhöll att hon är en av ytterst få författare vars romaner man inte kan avlägsna en sida från, för då rubbas balansen - vore det kanske på sin plats med en mer korrekt återgivning.