bernur

Att det går tretton på dussinet av den här typen av introduktionsböcker i litteraturteori är kanske inte något Paul Tenngart ska lastas för, när han ger ut sin version, under det (nöd)torftiga namnet Litteraturteori – en bok som knappast fyller någon funktion, kan tyckas, utan det är hjulet som uppfinns gång på gång. Förlaget har beställt en både ”överskådlig och lättillgänglig genomgång av de stora litteraturteorierna”, och det uppdraget har faktiskt genomförts med lyckat resultat: det är lika lättillgängligt som det är överskådligt, och det här är förstås bokens största brist, att den ska nå alla – därmed når den ingen.

Ändå – nio av de mest kända och mest bärkraftiga teorierna får varsin genomgång, och så väljer Tenngart att tillämpa teorin i tur och ordning på Majken Johanssons dikt ”Novellette”. Parallellt med modernismen växer litteraturvetenskapen fram, visar Tenngart, och visst, dessa discipliner verkar under ett ömsesidigt beroende, kanske mest på fiktionens bekostnad, som kunde ge (för) många exempel på litteratur skriven för att tolkas, inte läsas.  

Själv tror jag mest på den eklektiska teorin, att plocka vad man vill från de olika teorierna, för liksom med alla ideologier, inte minst de politiska, innebär det både att bjuda in förenklingsdjävulen och att visa en fullständig lojalitet mot idén, samt att man måste vara beredd att kompromissa, att offra sina egna värderingar. Självfallet finns det något attraktivt hos (nästan) alla teorier, men det är inte detsamma som någon slags relativism. Det här är Tenngart förstås medveten om, varför han tvingas behandla teorierna i dess urvattnade form.

Samtidigt finns det befängdheter hos de flesta av teorierna, som strukturalismens uppfattning att de olika tidsepoker går att klassificera utifrån om de är metaforiska eller metonymiska (en tanke som jag minns ifrån när jag läste litteraturvetenskap i Umeå – det blev mitt öde att skriva en sammanfattning av denna den tråkigaste av teorierna): vad är, till att börja med, en epok? Som jag känner dem, är de splittrade, osammanhängande, oenhetliga och fulla av undantag, variabler, främmande fåglar, etc. Här passerar alla namnkunniga exegeter revy, och de flesta av dem är väl inte heller mer än ett namn för gemene man, och kanske är detta oftast lika bra så? Som jag känner dem är merparten av dem oläsliga i mer eller mindre grad.   

Likaså dumförklarar Tenngart läsaren i onödan när han tror att främsta orsaken till att han blir besviken på en filmatiserad roman är att skådespelaren inte motsvarar uppfattningen om hur huvudpersonen ska se ut: som om det inte fanns allvarligare saker att störa sig på. Att DH Lawrences namn på grund av feministisk läsning är – med ett freudianskt ord – ”befläckat” kan jag inte heller riktigt hålla med om, vilket Jeanette Winterson har visat med sin entusiastiska läsning av honom i Art Objects. När han så ställer frågan hur vi ska bära oss åt för att undvika att reducera kvinnliga författarskap, just genom att de placeras i separata utgåvor och rentav separata litteraturhistorieböcker, blir jag lite irriterad på att han låter det stanna vid en retorisk fråga, för jag tror att det går att hitta ett svar på den.

Så, problemet med Tenngarts tolkningar är att de tenderar att bli något ytliga, även om han lyckas säga väsentliga saker om Johanssons dikt, kanske oväntat nog allra mest genom att använda det svarta fåret bland teorier, den marxistiska. Men det här visar bara att en dikt kan innehålla otaliga (dock inte oändliga) tolkningsmöjligheter, något som visserligen inte säger allt om dess kvaliteter, bara något om rikedomen i den enskilda dikten. Några av teorierna är också så hårt förankrade i samhället att de svårligen låter sig användas i estetiska sammanhang överhuvudtaget. Värre är det väl att hans resonemang så sällan lyckas överbrygga distansen mellan vetenskapen och det spekulativa, så att nästan allt blir ett godtyckligt tyckande.