Kniv och flod, Eva Ström
Omslaget visar en illustration till kunskapens träd, från 1500-talet, med en isärkapad gren. Lyfter man på omslagspapperet hänger den kapade grenen fritt mot det vita, mot det tomma: det är lika effektfullt och vackert som det är lite otäckt, nästan hotande. Ämnet för Eva Ströms nya bok Kniv och flod är den könsstympning som utförs mot i första hand afrikanska kvinnor - en sifferuppgift nämner 110-120 miljoner kvinnor enbart i Afrika, och Amnesty International uppger cirka 140 miljoner kvinnor i världen.
Och det är en märklig bok: den som undrar vad det är för besynnerlighet vi har för handen kan sluta undra först när läsningen når sitt slut, då det klarare framgår vad det är Ström vill visa; här är det som att förtvivlan själv tar till orda, genom att antyda dunkla, obehagliga frågor. Ja, vad är det för värld vi lever i? En angelägnare och viktigare fråga än den obligatoriska, som berör vad det är för bok vi läser - en udda bok, en helt igenom ovanlig bok, som öppnar upp för omvärlden, men gör det på sina egna villkor, utan att be om ursäkt eller fråga om tillåtelse, och som ger intryck av att vara dikterad av ett inre raseri, en häpnad vrede.
I ett efterord förekommer Ström invändningar att hon inte skriver dikter den här gången, att den som uppfattar texterna som essäer borde läsa dem som "meditationer": ja, lite får hon skylla sig själv, då texterna imiterar essäns form. Inte gör hon det lätt för läsaren, med denna förbryllande form, som på en gång kan uppfattas som suggestiv och lockande likväl som misshaglig och frånstötande.
I den här (text)världen har allt redan skett: det oåterkalleliga ljuder med en slags desperat ton genom texterna. De tidigare kliniska återgivandena har endast åstadkommit en hemskare effekt, fått skildringen att bli läskigare. Ström katalogiserar, samlar fakta, gör en kunskapsinventering i ett antal berättande eller snarare beskrivande texter, encyklopediska referat av några historiska personers snedsteg i naturen. På något sätt berör hennes bok en kamp mellan naturen och onaturen, där det senare representeras av människans påhitt, våra idé(ologi)er, befängdheter: människans värsta fiende är människan.
Eva Ström frammanar paradiset, men bara för att (be)visa att alla paradis är förlorade. Titelns kniv är hotet som förstör drömmen, den paradisiska naturen: floden blir markens sår, så som jorden alltid har personifierats, och allra helst i dess kvinnliga form, så som Carolyn Merchant har visat, i The Death of Nature. Men jorden är alltid och kan alltid vara endast en utopisk dröm, något som uppfinningen kniven skär itu, om den så hugger mot träden eller mot kroppen. Beskuret träd likställs med beskuren kropp, beskuren människa, och kniven är både sårande och helande, då den också kan fungera som verktyget som lagar det onda.
Det är alltså först på slutet som jag ser eller anar något sammanhang, en kontext, då hon ger oss alternativet till de igensydda könsorganen (infibuleringen), den öppning (defibulering) som måste "ske med omsorg", en fras som upprepas så många gånger att det liknar panik, en röst som har skenat, att det som ska vara en lugn försäkring blir en vädjande besvärjelse, en maktlös aktion.
Jag betonar det igen: ett första intryck av en besynnerlighet kan inte utradera att den här boken är lika angelägen som den är märklig.
Det är svårt att uttala sig om längre texter om litteratur tycker jag, särskilt när man inte är nämnvärt insatt i författarskapet från första början.
Men jag vill säga att jag tycker att det är en bra text, och att den i kombination med Aase Bergs recension i Expressen definitivt har väckt mitt intresse för att kolla upp den vid tillfälle.
Tack! Revbensstäderna och Rött vill till rött är två böcker av Eva Ström som du definitivt bör läsa. Ja, Aase Berg skriver alltid bra: hon har en förmåga att hålla sig rätt, hitta rätt tonfall. Den här boken, Kniv och flod, ska du läsa för att den är så besynnerlig, och jag tror att den går att läsa på många sätt. Den lämnar mig inte i fred ...