bernur

Bild av Bengt Lagerstedt, Borås Tidning

I snygg turkos skjorta och ännu snyggare jeans kan inte mycket gå fel när Morrissey ställer sig på scenen i snygga Åhaga i Borås och säger ”Welcome to Hell”, för att understryka att han inte är på sitt bästa humör: något som inte förbättras av stollarna som skrålar ”Morrissey Morrissey Morrissey” mellan varje låt, eftersom det bara får honom på ännu sämre humör. Å andra sidan är det svårt att avgöra med de ögonbrynen, som lägger sig som grå moln över den mörka blicken när han ser ut över de 1400 åskådarna.

Men det går att vara på dåligt humör på ett konstruktivt sätt. Tyvärr är Morrissey på sitt mest destruktiva humör, när han som en dom(inator) piskar mangegen med den svarta mikrofonsladden, vars enda beklagliga effekt är att bandet drivs mot allt mer högljudda toner. Som om det inte räcker med att hela fem Smiths-låtar utsätts för allvarliga mordförsök (värst drabbas den sköra ”Girlfriend in A Coma”) – ”Some Girls Are Bigger Than Others”, som han inte har spelat live sedan den enda gången den framfördes med The Smiths 1986, låter dock hyggligt – utan också stackars ”Billy Budd” får sig en mangling som jag nästan befarar att den inte kan återhämta sig från. Men som Proust har visat: det är svårare att skapa ett mästerverk än att förstöra det, och därför klarar sig även ”How Soon Is Now” från en version lika högljudd och klaustrofobisk som om den kunde ha utförts av The Leather Nun för en sjutton år sedan.

Nåja: att det står ett stort lok vid ingången borde ha fått Morrissey att återvända till någon av sina tågromantiska låtar, som ”London” eller ”Nowhere Fast”, men jag vet inte om jag ville höra fler än de fem Smiths-låtarna utsättas för bandets omilda behandling. Som det nu blev var det låtar från de två senaste skivorna som lät bäst: ”When Last I Spoke To Carol” och framför allt den långa och tålmodiga Pasolini-hyllningen ”Life Is A Pigsty” – och även om det mesta är rutin när Morrissey sjunger numera, är det som att han glömmer bort sig, och äntligen ser ut att förstå vad han menar, när han sjunger ”And if you don´t know this, then what do you know?”

När han låter publiken låna mikrofonen med frågan ”what happened recently?” blir det enda svaret från en pojke ”I love you I love you I love you!”, och Morrissey ser ut som att han aldrig har hört det förr, för han kommer av sig helt och ser genuint förlägen ut. Överhuvudtaget fungerar inte mellansnacket, för han avbryter sig hela tiden (”I was shocked … no, I wasn´t shocked”, är ungefär allt han säger, förutom att häckla Jamie Oliver och berömma Norge för att de vann schlagertävlingen – något som i sig är chockerande, att någon som förklarat krig mot vulgariteten kan intressera sig för något av det mest vulgära som finns).

Vid de ofrånkomliga försöken att storma scenen ser han bara generad ut, också då som om det här aldrig har hänt tidigare. Han är inte på något frälsarhumör. Men han sjunger fantastiskt, även om han måste slita hårt mot de motspänstiga musikerna, och måste byta sin svettiga skjorta fyra gånger på en timme och tjugo minuter.

Vi står bredvid fyra tjejer som enbart verkar gilla låtarna från 00-talets skivor (de får sitt lystmäte, för majoriteten av låtarna kommer från de tre senaste skivorna) och en ensam tant, som kanske fått biljetten i födelsedagspresent. Jag har aldrig varit på en konsert där nästan alla är remarkably dressed. Jag har ingenting att anmärka mot låtlistan, eller att han bara spelar ett extranummer, eller att han avstår från någon obligatorisk favorit. Han kunde ha spelat tjugo andra låtar – jag hade inte varit mindre lycklig. Jag är glad att han sjöng just ”Let Me Kiss You” och utförde sin nakenchock till textraden “But then you open your eyes / and you see someone / that you physically despise”. Morrissey i bar överkropp: går det att behålla a straight face - - -