Drag Me To Hell
Den innehåller övernaturliga inslag, men det kan kvitta vad man tror på, och ingen film är värd de lovord Sam Raimis Drag Me To Hell har fått utstå – ändå är det förstås en oavbrutet underhållande film, även om de otaliga överraskningsscenerna och obehagligheterna på något sätt tar ut sin rätt till slut, att det finns en övre gräns för hur ofta man kan bli chockad. Äckligheterna och vidrigheterna blir ändå ett utanpåverk – allt är metaforiskt, ett moraliskt dilemma för huvudpersonen, den stackars Christine (vars öde i en annan tid hade varit att bli huvudperson i en Hitchcock-film), och på 80-talet förfasades en hel generation filmkritiker över smörjan i Raimis Evil Dead-filmer, medan de nu alltså gottar sig åt Drag Me To Hell, som kvalitativt är på exakt samma nivå. Specialeffekterna är lite snyggare, men det är fortfarande lika roligt som det är skrämmande (jag skrek en gång: ungefär som på Morrissey-konserten, alltså). Dessutom innehåller filmen en av de snyggaste planteringarna jag har sett på flera år.
Evil Dead?