bernur

Artur Isfelt hör till svensk litteraturs stora doldisar: helt i skymundan har han åt Alastor Press översatt lite undanträngda storheter i litteraturen, och nu är det dags för en av särlingarna i den modernistiska litteraturen, Hermann Ungar, som levde 1893-1929 i det Tjeckoslovakien som också frambringade Kafka, och nog går det att se att Ungar (som delar förnamn med Kafkas far) på ett märkligt sätt skuggar sin mer berömda landsman. Liksom Franz Kafka skrev Ungar på tyska, och intrigen för den bok som introducerar Ungar för svenska läsare, De lemlästade, skulle vara tillräcklig för att beskylla honom för att vara en epigon, om den hade publicerats senare - nu utges den 1923, året innan Kafka i all obemärkthet dör.

Här finns de typiska kafkaeska inslagen, med en sexualneurotisk protagonist vid namn Franz Polzer, som arbetar på en bank i sällskap bland annat med en prokurist, och i sin ensamhet genomlider han sitt privata helvete, med allt krångligare förvecklingar, där hyresvärden är ute efter honom, där vännen Karl Fanta (vars son delar förnamn med både Kafka och Ungars protagonist, liksom fadern delar förnamn med protagonisten i Kafkas första romanfragment Amerika) genomlider sitt privata helvete som invalid och svartsjuk bevakare av hustruns tänkbara eskapader - en hustru som för övrigt delar förnamn med Kafkas sista kvinnliga kontakt, Dora - och inte minst skötaren Sonntag med sina lugubra attiraljer. Romanen är utsökt labyrintisk in i minsta skrymsle och vrå, med ständigt nya upptäckter.  

Men om Kafka är suverän i sin antydningskonst visar Ungar redan på de första sidorna att han inte väjer för något, att han tänker gå hela vägen, och därmed försvinner ganska mycket av fascinationen; som läsare kan man bara bocka av de förutsägbara ingredienserna, vad gäller sex och våld. Alla fördämningar mot den latenta fasan öppnas - det är som att betrakta hur allt oförlöst i Kafkas ångest släpps fram.

Desto större behållning kan Ungars säregna språk ge: det är ett fullständigt rått, fysiskt språk - som Stefan Zweig har beskrivit som en "nakenhet i språket"; upplyser Isfelt i efterordet. Dock kan jag inte riktigt hålla med Isfelt i efterordet när han menar att det skildrade våldet inte färgar av sig på språket: det karakteristiska för Ungars stil är just hur våldet blir en del av det skrivna. Utan distans skildras hemskheterna. Och det är just i stilen som det blir riktigt otäckt, för det är en oskolad, icke-litterär stil som inte vädjar till något sunt förnuft eller något sunt överhuvudtaget, utan blir en hämningslös, okontrollerat febrig och vibrerande och frisläppt skrivkonst utanför alla mallar och skolor och inriktningar, som passar synnerligen väl till den irrationella mardrömslogik som romanen följer.

Polzer blir urtypen för den ängslige huvudpersonen, som har så mycket att oroa sig över. Här finns incest, sado-masochism, otäcka kvinnor med mittbena, metamorfoser, mördare, oförklarliga händelser, och alltihop filtrerad genom ett temperament som kunde tävla med just Kafka och Lovecraft om att vara det mest nervösa som litteraturen någonsin har skådat. Att läsa De lemlästade är som att kliva rakt ned i en mardröm, eller en av David Lynchs filmer. Det är svindlande.