Barndomstolen, Ulf Karl Olov Nilsson
Barndom? I den ifrågasättandets poetik som akronymen UKON (Ulf Karl Olov Nilsson) ger utlopp för är barndomen ingenting som man ska ta för lätt på: i sin nya diktsamling med den (minst) dubbeltydiga titeln Barndomstolen menar han bland annat att vi inte kan veta vad barndomen är, eftersom vi ”har varit barn” – en utsaga som antingen betyder att vi inte (längre) vet, att vi inte har tillträde till barndomen, eller att barndomen är något som (fortfarande) finns inom oss, att vi aldrig kan lägga någon distans mellan det föregivet vuxna jaget och det där barnet, könsneutralt och (kanske) övergivet av den du nu har blivit.
Eller något. UKON öppnar diktsamlingen med en stark sektion, ”Värdetautologin”, som han nyligen läste ur i Nässjö, och det är där jag tycker att hans säregna poesi når längst: här kan han med sina slagkraftiga slagord erinra om konstnären Jenny Holzers arbete med versala fraser, som pendlar mellanrummen mellan det sublima och det banala – vardagliga fraser som ges en laddning, en osäkerhet. Ett slags hårt utmejslat diktjag som yttrar lätt igenkännbara ord, i närheten av klichéer, och de där flosklerna om medmänsklighet som en riktigt ranelidskt god människa kan rabbla i sömnen, men vars baksida alltid är ohejdad cynism.
Här finns också en replik till Inger Christensens majestätiskt livsbejakande dikt ”Alfabet”, med korta sjok av försvinnanden och som en antiversion av hennes dikt, uppräkningar av saker som inte finns – helt utan sentimentalitet, som om ingenting spelade någon som helst roll, som om alternativet är en tom besvärjelse, för allt ska ändå försvinna, om det inte redan har gjort det.
I den här sektionen frammanas en politisk förtvivlan, där ett människolivs värde sätts under diskussion. UKON leker med våra föreställningar, våra förutfattade meningar. Och vad menar han? Att det enda (varaktiga) värdet är värderelativism, när han skriver: ”Det jag skriver skulle någon annan lika gärna kunna skriva. / Det jag skriver har någon annan redan skrivit.”
Bokens andra sektion ”Barndomen” ger ordet kafkaeska konnotationer, genom att subtilt och outtalat ge emfas åt domen: att man inte väljer sin (barn)dom. Han placerar också minnet i förhörsstolen i denna poetiska rättegång, för vad är det som säger att ett minne har med autenticitet att göra? (Som en annan poet från Umeå, Stig Larsson, hävdade, handlar minnet lika mycket om ett plagiat av det inträffade.)
Att ett barn alltid (b)är något otäckt, visar UKON med raden ”Ett barn är alltid också ett löfte om ett annat barn” – att det finns en outsagd besvikelse hos alla föräldrar, för att barnet inte påminner tillräckligt mycket om föräldrarna, eller om det är för lite av dubbelgångare eller tvilling. Diktjaget i ”Barndom” är lika starkt utmejslat, men har en helt annan, försonligare röst, samtidigt som denna röst är okuvligare; i den här sektionen tillhör rösten en anti-uppväxtskildring, en parodi på biografisk skrift.
UKON är en produktiv poet: Barndomstolen är hans tolfte diktsamling, och även om ett visst genombrott antyddes häromåret när Synopsis nominerades till August-priset, måste jag säga att han hans läsare är för fåtaliga. Åtminstone den här bokens inledande del, ”Värdetautologin”, är värd flera läsare.