Åtta procent av ingenting, Etgar Keret
Den israeliska författaren Etgar Keret skriver på hebreiska, och enligt förlaget Bastion är boken Åtta procent av ingenting en ”bestseller som har hyllats av kritiker världen över”: jag vet inte om översättaren Kristian Wikström har utgått från det hebreiska originalet, men det är i vilket fall en trevlig bekantskap, med denna författare som skriver uppfriskande och ohämmat, besinningslöst på ett ganska oförutsägbart sätt.
Det är 29 noveller av oftast hyperkort slag, som inryms inom två hundra sidor, och här flimrar människoöden förbi, passerar läsaren lika mycket som de stannar kvar och blir bestående bekantskaper. Dessa människor är oftast excentriker, knäppa och virriga, men inte ansträngt eller jobbigt konstiga för konstighetens skull, utan Keret lyckas vrida till dem så att allt faller sig naturligt, som om dessa människor inte kunde vara på något annat sätt. Kanske av den enkla anledningen att han verkar gilla dem: att han respekterar dem, trots att de inte alltid är rumsrena eller ordentliga, och det politiskt korrekta lyser med sin frånvaro.
Ja, Kerets uppfinningsrikedom antyder att exakt så här liten och exakt så här stor är människan: till hans stora konst som författare hör hur han lyckas få oss att tro på det här, genom illusionära medel.
Här har de flesta av anspråken på realism övergetts. I stället får vi vildsinta stories från desperata människor: trovärdiga människor, halvdana människor som inte alltid beter sig på ett önskvärt sätt, men som ändå eller just därför framstår som mänskliga. Här har vi en kille i hästsvans som trollar in en annan kille i en (Carlsberg)flaska, som en slags variant på Lill Lindfors-sången om ”En man i byrålådan”, eller Tove Janssons novell om ”Den sista draken i världen”, och vidare en hustru som på natten förvandlas till man – en slags bokstavlig tolkning av (undanträngd) önskedröm, som psykologmänniskor skulle hävda). Just hur Keret konkretiserar det abstrakta – skriver som en autistisk människa uppfattar världen – hör till de stora behållningarna med boken, hur novellerna inte erkänner någon skillnad mellan vad som är fantasi och vad som är sannolikt. Ett exempel är pojken som växer på bekostnad av sina föräldrar, som (bokstavligt) krymper: något alla föräldrar kan relatera till, men (hittills) endast i överförd mening.
Keret visar eftertryckligt hur nära förbundna humorn och olyckan är. Stilistiskt kan han erinra om Martin Amis i sina mest benådade ögonblick: liksom Amis har han också en osvuren förmåga att med lätta medel fånga läsaruppmärksamheten, och en helt suverän förmåga att med en oslagbart fräck inledningsmening få läsaren att tappa hakan. Det har med finessen i tilltalet att göra: en slags förtrolighet mellan författaren och läsaren, liksom det där halvslangiga idiomet.
Hans skämtande lyckas ändå inte överskyla det allvarliga uppsåtet. Skrattet fastnar i halsen, men i stället för en uppgiven suck är enda boten att fortsätta skratta.