bernur

I DN skriver Lena Andersson om "Ateismen som provocerar", och menar att vi har hamnat i det oväntade läget att det är ateisterna som är i underläge i den intellektuella debatten, att det har blivit så vanligt att tro att nu måste man förklara sig om man inte tror. Men jag tror [sic] att hon överdriver, att det inte alls är någon religiös epidemi som håller på att sprida sig. Nu är jag kanske diskvalificerad från att uttala mig - i den här staden (Jönköping) blir alla uttalanden om religion laddade - men mitt intryck är att även om det är så att fler och fler människor talar om Gud och Jesus, och att offentliga människor, som politiker, profilerar sig och talar om sin gudstro på ett helt annat sätt än för tio tjugo år sedan, så rör det sig fortfarande om en ytlig tro. Den enda tro som (borde) räknas är den som går på djupet, den som får människor att helt ändra sitt liv, och då kan vi direkt ignorera majoriteten, som tror på Gud på sin höjd en kvart i veckan.