52 samtal med en terrier, Stefan Eklund
Elfriede: Ser jag ut som någon som vill besjälas - - -
Att djur besjälas är långt ifrån lika sällsynt som det borde vara, utan snarare går det ingen hejd på befängdheterna när vi både bildligt och bokstavligt behandlar de arma djuren som (vore de) människor, och drar långtgående paralleller och gör gulliga jämförelser - bara själva idén att "ha husdjur" är något omoraliskt, och i grunden felaktigt.
Säger jag, som ändå "har" två katter: men jag skulle också vilja säga att jag på inget plan egentligen har (äger) dessa katter, utan de är som alla katter suveräna varelser, är högst medvetna om sin status som härskare, och jag skulle heller aldrig komma på tanken att börja prata om dem som om de ägde några mänskliga drag - det är tack vare deras bristande mänskliga drag som de är så älskvärda, så annorlunda och egendomliga.
Stefan Eklund har en westie, alltså en terrier, och under sina promenader i Borås diskuterar de livets väsentligheter: alltså mest kultur, fotboll och whiskey, fast inte nödvändigtvis i den ordningen. Samtalet, som tydligen har publicerats som krönikor i Borås Tidning, har nu sammanställts i boken 52 samtal med en terrier, och jag måste säga att det är en ganska förtjusande läsning, även om jag var väldigt skeptisk innan jag började läsa, för det här med talande djur kändes som en av de mest urvattnade idéerna man kan föreställa sig.
Men ack vad jag bedrog mig! För det är en både lättsam och lärd bok, där dialogen ibland ter sig hisnande, med tvära kast. Bland annat citeras Nietzsches ord: "En har alltid orätt, men med två börjar sanningen", och Eklund lyckas skickligt illustrera hur sann denna bistra sanning är. Upp och ned inom kulturen rör sig Svante och Stefan med kvickhet och esprit, och visar att det endast är genom att raljera om sanningen som något sant kan uttryckas om denna armé av metaforer.
Hunden Svante fungerar som Stefans överjag, den som sitter inne med klokskapen där människan ibland vacklar och tvekar. Och vi har väl alla en sådan beskäftig röst inom oss, som mässar sitt "du borde" men sällan får sista ordet; en röst som pendlar mellan högfärdig arrogans och ödmjuk underkastelse. Skulle vi till äventyrs glömma bort att denna röst tillhör en viftande dreglande hund blir vi påminda i varje text av de naturbehov som Svante uträttar, vilka Eklund skildrar med fantasifull variation. För innerst inne är vi förstås lika elitistiska som den här hunden, det är bara det att vi har vett att lägga band på oss - oftast.
Ja, det är en bok i det lilla formatet, som ändå upplevs som något större: djupare, rikare. Resonemangen är finurliga, men kanske allra mest finurligt och elegant skrivna, och ger fina exempel på vad ett språk kan åstadkomma, när det rör sig okopplat. Hunden mästrar sin husse, och det är förstås underhållande, och en påminnelse om att vi kanske skulle må gott av att någon gång få höra någon läsa lusen av oss, när vi blir för inbilska eller provinsiella i våra tankar, och allt åstadkoms av att hunden agerar täckmantel för aktuella spörsmål.
Vad Eklunds ganska förtjusande bok blir just en påminnelse: en påminnelse kanske främst att allt handlar om dialog, att det är först i mötet med någon annan vi blir till, att vi inte är autonoma, att ingen människa är en ö (Donne[1]). Lite synd är det väl att några av texterna har åldrats en del, med lite väl idoga referenser till aktuella spelare i Manchester United (det är trots allt snart tio år sedan Jesper Blomqvist spelade där). Men det är en liten (och småaktig) invändning: jag tycker om den här boken, blir överraskad av den, nästan jämt och ständigt.
[1] "No man is an island, entire of itself": den engelska glosan "entire" betyder förresten 'okastrerad', vilket för övrigt är just vad Svante är.