Vittnet, Michael Azar
”Jag ensam kom undan och kan berätta det för dig”, Job.
Förutom bekännelselitteraturen är det förstås vittneslitteraturen som kommer att räknas som 1900-talets främsta litterära bidrag, något som också manifesterades i Imre Kertész Nobelpris. Enligt ett gammal talesätt vittnar vi med antingen blodet eller med ordet. Michael Azars bok Vittnet, utgiven av Glänta med ett förträffligt omslag (utskurna bokstäver: jag associerar till nyckelhål), handlar främst om hur vi vittnar med ord.
Med de tidiga exemplen Sokrates och Jesus inleder han sin exposé, och avslutar med Guantánamo. Tidigt ifrågasätter Azar om vittnesmålet kan sägas vara den enda sanningen – ja, hela sanningsbegreppet behöver alltid ifrågasättas, denna armé av tvivel och missförstånd. Alla händelser förgrenar sig i versioner, så det enda som återstår är skiljaktigheter. Det finns också de som inte ens tror på vittnesmål, utan behöver taktila bevis, där varken syn eller hörsel är tillräckliga: har jag inte känt på det, tror jag inte på det.
”Jag var där”: redan i den utsagan finns en komplikation. För vad är närvaro? All perception är selektiv, och kan aldrig etableras som absolut – tank bara på Lisbeth Palmes vittnesmål, som underkändes av domstolen, och mördaren fick löpa. Azar visar att naiva och obildade historiskt har räknats som bättre (mer trovärdiga eller pålitliga) vittnen, helt enkelt därför att de är mindre benägna att tolka: vi lär oss tidigt att utsätta allt vi utsätts för för en grundlig tolkning – ja, vi är skolade i tolkning, och en tolkning är förstås i sig en bearbetning, en överföring.
Azar utreder hur Gud har meddelat sig till människorna – en del av boken som ägnas stort utrymme, utan att jag blir riktigt klar över hur det går till (har gått till?): behöver jag månne en essä om hur Azar meddelar sig till läsaren? Oftast är hans tankegång klar och tydlig, men han ägnar just det teologiska lite väl mycket utrymme.
Men om vi ändå är inne på tron: en av många logiska fällor för den troende är att inte ens evangelisterna hade snackat ihop sig om en gemensam story, för som bekant är det stora skillnader mellan de fyras versioner, och då blir det ännu värre om man betänker apokryfernas bidrag. Likaså är det betänkligt att de tidiga kristna hotade med ett av de mest svårbemötta argumenten: om du inte tror, då djävlar …! Ur ett kortare perspektiv säkerligen – bevisligen – effektivt, men med tidens gång lite mindre övertygande.
En av de saker jag tänker på är hur många inte litar på att något har hänt om det inte har dokumenterats, oavsett om det ska videofilmas och läggas ut på youtube, eller om det är en lunch eller en bulle som ska fotograferas och läggas ut på bloggen. Också det här är vittnesmål: en händelse existerar inte förrän i efterhand, när den har blivit en produkt.
Mot slutet när Azar något utopiska förhoppningar att vi nu har blivit så upplysta och oberoende av auktoriteter att vi äntligen kan börja tänka själva, och därmed bli bättre och trovärdigare vittnen – men det går helt stick i stäv med tidigare uppfattning om den ädla vildens oförmåga att avlägga falskt vittnesmål: vi är aldrig helt befriade från diskurs och konsensus, styrda av vår kultur och (upp)fostran, så jag betvivlar starkt att vårt tänkande är så fritt som han hoppas.
Desto mer intressant finner jag en slags antydan att vi har ersatt bokstavskombinationen G-u-d med F-R-A, som den allseende och allvetande instansen: ja, vi håller på att skapa ett samhälle där Gud inte ens behövs – eller så blir det tvärtom, att FRA och dess syskonlagar krattar manegen för Guds återkomst. Den som lever får vittna om det.
”Now, who will be the witness
When you´re all too healed to see”, Nick Cave, “The Witness Song”.
Jag älskar dina texter. Jag tror f.ö. att media, och framförallt reklamen, har ersatt statens övermakt.
Omslaget är briljant! - Tycker emellertid att denna text hör till författarens svagare. Och som du skriver: väldigt stort fokus på den teologiska traditionen.
Tack. Media - det finns inget att hoppas på där. Allt handlar om att tycka likadant, det är redan bestämt vad man ska hylla och vad man ska såga.
Jag har inte läst något tidigare av M. Azar: är han släkt med C. Azar, klimatgurun?
Det sägs så.
Om du vill läsa något annat av M. Azar, kan jag varmt rekommendera Frihet, jämlikhet, brodermord - som handlar om F. Fanons och A. Camus förh. till den franska konflikten med Algeriet. Det är enligt mig nästintill ett mästerverk!
Vill även instämma i hyllningskören till denna blogg. Har varit borta från bloggarna ett par månader och ser fram emot att läsa dina gamla inlägg!
Hej,
en liten anmärkning på dina kommentarer (tack för dem för övrigt): jag skriver aldrig att jag tror att vi är mer upplysta än tidigare. Tvärtom ställer jag det bara som en öppnande fråga, egentligen en ironisk sådan beträffande upplysningstraditionens inympade självbild: "Har vi verkligen - trots utbildningsinstitutionernas proklamationer och den liberala demokratins paroller - fått någons större klarhet i vad det innebär att tänka själva?" etc (86).
Jag medger att boken kan vara svårtolkad på sina håll: jag kommer nämligen i mycket mindre utsträckning med faktiska beskrivningar av vad ett trovärdigt vittnesmål är, än att jag faktiskt beskriver hur man har begreppsligt försökt bestämma detta genom tiderna. På samma sätt säger jag ju aldrig själv att den ädle vilden är ett mer sannfärdigt vittne än något annat; jag visar bara på att man i vissa traditioner har betraktat det så. Med andra ord: jag skrev inte boken för att besvara någon fråga, snarare skrev jag den för att ställa en lång rad frågor - och tonvikten på det religiösa temat växte starkare ju mer jag insåg att "vittnet" i den västerländska traditionen är oupplösligt förenat med bilden av Jesus (vittne betyder också ursprungligen martyr), och det intressanta blev därför att titta på hur vittnesmålen om Jesus såg ut och vilka dilemman detta har ställt oss inför (tro-vetande, uppenbarelse-logik etc). Jag tror med andra ord inte på den utopiska föreställningen att VI - varken mänskligheten som helhet, eller västerlänningarna (vilka de nu är) – skulle vara mer upplysta nu, mer rationella nu, mer tillförlitliga som vittnen nu än tidigare. Det är tvärtom en farlig föreställning, en del av en narcissistisk ideologi som gör oss mindre skarpsynta än vad vi i bästa fall skulle kunna vara.
Bästa hälsningar
Michael Azar (som för övrigt är bror med Christian Azar, för att svara på din fråga).
Tack för ditt långa inlägg, Michael. Jag är som sagt lite kluven till boken: helt klart intressant. Ja, det fanns en viss ironi där, om upplysningen, förvisso. Egentligen är jag ju intresserad av religionen, och det var en del där i din bok som var bra, men det blev bara lite för mycket - men det är ju vad jag tyckte. Det är för övrigt svårt att fälla utsagor om olika tider utan att de blir ytterst generaliserande och kategoriska. Det är många - särskilt politiker - som utan att darra på manschetten vill hävda att vi är upplysta ("bländade", som cyniker brukar svara då), i större utsträckning, men ... det där är ju bara INFORMATION, och den kan vara hur vilseledande som helst. I alla fall, hoppas att du har fått ett gott bemötande av din bok, den förtjänar absolut att läsas!