bernur

I Melankoliska rum skriver Karin Johannisson om söndagen som melankolins centrum – dagen för sysslolöshet, då ledan slår till allra mest obarmhärtigt. Något att tänka på, då den döve och tillika pensionerade grannen börjar hamra tjugo i nio på morgonen, just på en söndag, och omöjliggör vidare sömn – senare på dagen åskar det, men det kan jag inte skylla på någon.

I musiken är söndagen också ett ämne för oömma känslor, oavsett om det är föremål för hat, som i Ebba Gröns aggressiva "Jag hatar söndagar" ("Man skulle tro / att det är en idyll, / men det är inget annat än dan före måndan", som de så riktigt sjunger), eller Morrisseys majestätiska hymn till ledan, "Everyday Is Like Sunday", där han med en suverän lakonism visar att "Sunday" inte rimmar på något bättre än "grey".

Att det är en sorglig text märks redan i första radens första ord "trudging", ett svåröversatt verb, liksom många andra verb för gående: ett långsamt, släpande, mödosamt gående, nästan motvilligt, planlöst, men inte med flanörens ändå frivillighet och halvt njutningsfyllda spatserande. Den som begagnar sig av "trudge" är ingen flanör, bara olycklig och ovillig att befinna sig just där han är, något som också blir synligt i det vykort sångjaget etsar: "How I Dearly Wish I Was Not Here" (med inledande versaler för att bestärka känslan av besvärjelse, när texten trycktes på skivan "Bona Drag").

Morrissey betonar också hopplösheten och pessimismen genom att upplysa att kläderna har blivit stulna: situationen av någon som möjligen har badat utkristalliserar sig (kanske rentav ett nakenbad), och så måste han utstå skammen att bli av med sina kläder - ett typiskt mobbningspåfund, dessutom, och det är inte första gången en mobbad kan känna igen sig i Morrisseys texter. Är det inte typiskt? 

Den atombomb han uppmanar ska falla över den här kuststaden - men kanske framför allt över söndagen i sig - är förstås en allusion till John Betjemans lika svårmodiga dikt "Slough", som finns i fin svensk översättning av Malte Persson (i sammanhanget kan påminnas om Håkan Hellströms tilltag att när han till sin sång "Atombomb" citerade från den här låten, var det lån från en annan källa, och Hellström borde ha använt dubbla citattecken, i korrekthetens namn). Medan Betjeman mildrar bomberna genom att göra dem "friendly" - vilket dock är något av en oxymoron - finns inget försonande hos Morrisseys önskan, ingen förskoning: här handlar det om att utrota platsen som "de [nazisterna] glömde att bomba". Det förblir osäkert om han menar platsen eller söndagarna i allmänhet, själva symbolen för ledan och långtråkigheten, dagen då ingenting händer.