Tröstdroppar, Tatjana Voltskaja
I ellerströms lilla serie med sin utsökta formgivning ges nu ut en liten bok med dikter av den ryska författaren Tatjana Voltskaja, Tröstdroppar har den fått heta efter diktsviten med samma namn. Översatt har Bengt Samuelsson gjort, och Elena Samuelsson har skrivit en av nödvändighet dikterad kort presentation, som dock inte nämner något om boktitlar eller årtal: Voltskaja är född 1960, och boken, som innehåller fyra olika sektioner, har 1998 som sitt ryska årtal på försättsbladet, om nu dikterna kommer från samma bok.
Voltskaja skriver dagboksliknande, enligt efterordet, en slags text som också tar formen av ett brev, med en (be)ständig adressat: ”hennes älskade”. Det finns alltid ett frånvarande du i dessa dikter: den omöjlige, någon som inte längre finns i hennes närhet, en förlorad kärlek. Hon skriver koncentrerat, koncist, vet att säga det tillräckliga, hur man avstår från att säga för mycket.
Trots att det är en liten bok är det ett relativt fylligt urval. Samtidigt som det är dikter som är nedtagna på jorden, som är vardagliga, drar hon sig inte från att skriva om änglar, om himlen och förstås om helvetet. Tonfallet kan erinra om sekulariserade böner, även om hon förvisso skriver om religionen också – som i sviten som verkar ha inspirerats av ett möte med Visby ringmur, och kyrkans väggmålningar där. Hon kan skriva resignerat, sorgset-smärtsamt: ”Blott smärtan är skäl att tala”, lyder ett av hennes ord, något som låter som alla skrivandes credo.
All erinran, alla känslor hos Voltskaja blir eruptioner, en förgörande kraft. I människan finns naturen, och i naturen finns människan: hon gör ingen åtskillnad. Hon kan skriva bittert, klagande, men uppsåtet känns äkta, som att hon aldrig koketterar med sin smärta. Om passionen skriver hon: ”finns en farligare seglats än in i varandra”. Det är något definitivt över hennes skrivande, även om vi tar hänsyn till de frekventa retoriska frågorna: här finns ingen osäkerhet, ingen vacklan eller tvekan – det skrivna är utfört med bestämdhet, och alternativ saknas.
Samtidigt pekar de retoriska frågorna ut en hopplöshet, som också blir märkbar i det ord som har fått ge namn åt samlingen: Tröstdroppar kan bara lindra, aldrig bota. Men bortom den riktiga världen finns den egentliga, kan Voltskaja antyda: ”Det var här i kanten av längtans stäpp / som inte snön hann smeka, inte älska: / Hann bara falla, bara sucka: Sov! / Ett enda famntag – och smalt, är borta.” I efterordet pekas Anna Achmatova ut som en influens, och det är förstås inte utan att det känns på sin plats: den här uppgivna intensitetens estetik är något som de delar.
Allt utspelar sig i ett nu som har passerat(s), i det som är för sent – förgäves – förlorat, och Voltskaja iscensätter sin egen förtvivlan: tomheten, utan att förstora den och göra den prålig. Om det är något som duger för henne som metafor för livet så är det ett genomsurt vedträ, som vägrar att fatta eld.