The Stendhal Syndrome
Ser det här ut som ett offer - - -
Dario Argento gör skräckfilmer som egentligen inte skrämmer, och därmed borde hans filmer vara misslyckade – om konst följde logik och syllogismer, ungefär som att en komedi utan humor torde vara ett misslyckande – men jag fascineras alltid av hur oortodoxt han arbetar, hur skräcken i hans filmer vistas på ett annat plan. Nä, jag kan inte säga att The Stendhal Syndrome, från 1996, är lika bra som hans bästa 70-talsfilmer, hur mycket den än försöker återskapa stämningar från dessa: den är onödigt brutal, blodig på ett sätt som uppvaktar det banala och spekulativa. Men jag gillar hur dottern Asia Argento spelar med frånvarande blick, hur hon i rollen som en polis som jagar en våldtäktsman allt mer förlorar sig själv – men det är också något av en kliché i filmsammanhang, att polisen som jagar monstret förvandlas till monstret, och det är inte där styrkan i Argentos berättande ligger, utan i hur han alltid förvrider fokus för åskådaren, och även om slutet i just den här filmen är förbluffande förutsägbart innehåller filmen i sig flera scener som är skräckinjagande på ett helt nytt, mindre konventionellt sätt.